Ett besök hos tandläkaren medför oftast en rundvandring i Bergianska trädgården efteråt, då båda är närmaste grannar med varandra.
En vacker pelargon hälsar välkommen till Armfeldska stugan, den verkar oberörd av att nätterna blivit kallare, Carolin säger att de har ett bättre klimat just här, en gryta skyddad av berg på två sidor och som öppnar sig ner mot Bergianska.
Det är soligt, blåsigt och känns kallt, på med mössan. Japanska dammen syns på långt håll och vattenytan är plötsligt ren och speglar öns grönska. Sedan går jag strandpromenaden utmed berget, förbi ormbunkslandet och grottorna.
Den ståtliga ormbunken strutbräken , som färgat bergshyllan klargrön under sommaren hälsar hösten med att vissna till bruna hängande gardiner.
Nere på marken bland de många ormbunkarna lyser små nya plantor av frilandsAdiantum som nattkylan avfärgat så de ser vita ut.
Strandpromenaden utmed grottorna kantas av ormbunkar som är härdigare och behåller den gröna färgen.
Vinden är bråkig och vattnet ser inte badvänligt ut. Haga ligger nära för den som har båt.
Sjösidan av gångvägen kantas av nyponrossnår.
Utmed Tivoli stranden som ser nära ut i blåsten vilar fyra lysande segeljollar
Vassen slits av vindarna och överraskningarna på marken är få. Några rangliga blå höstkrokus tittar fram genom vissnande gräs och när jag når baksidan av Viktoriahuset för att se årets Dahlior, är jag för sent ute, de har naggats av höstvindarna.
Kinesiska lyktor (Physalis alkekengi var. franchetii) ger dagens sista färgglädje.
Ibland berättade min mamma om sin mor dvs min mormor. Hennes släkt kom från Värmland och hon kunde berätta sagor och hemska skrönor som om det varit hennes egna upplevelser, man visste aldrig om hon beskrev något verkligt eller om det var påhitt. På äldre dagar när hon förlagt något och inte hittade det sa hon att det var stulet. Det var hennes enda förklaring till att något hade försvunnit och min mamma brukade hjälpa henne att leta så att saker kom tillrätta och ingen skulle känna sig anklagad för stöld.
Min mamma Ida hade ett glasklart minne och kunde som äldre återge allt hon varit med om såväl bra som olyckliga händelser och ibland suckade hon och sa, ack om jag bara kunde glömma. Även för henne kunde saker komma bort när hon blev äldre och då kände hon igen hur hon försökt resonera förstånd med sin mor när de letade efter något som saknades. Men det besvärade henne att en del saker hon själv förlagt och letat efter, kunde hon senare hitta på helt oväntade ställen.
Man kan förlägga saker eller glömma vad man ansett vara en säker förvaringsplats. När man ger upp att leta brukar föremålen komma tillbaks och i bästa fall kommer man på hur man tänkt. När min familj var större hände det ganska ofta att något kom bort och då sa vi att gömmaren varit där. Nyligen hörde jag någon citera ett talesätt: det som inte är stulet, kommer igen. Trösterikt.
Och nu är jag äntligen framme vid mina egna glömskor och det som hände för fyra år sedan. En yllekofta gick inte att hitta på hösten när det började bli kyligt inomhus och innan elementvärmen kopplats på. Jag längtade efter det värmande yllet, min kofta hade haft lång tillverkningstid och garnet var av svart finull som jag spunnit själv. Modellen var enkel, som en jacka med lite insvängd midja och inte överdrivet rustik. Medan jag ännu funderade på vilka knappar den skulle få, höll jag ihop den med en skotsk brosch. Den hade jag köpt i en butik i Loch Ness när Lasse och jag firade att det var 50 år sedan vi flyttade till Skottland. Broschen var av silver med en stor tefärgad cairngorm (rökkvarts) i mitten, den var lite tung men satt bra på ylle.
Koftan fanns inte på sin plats dvs bland de varmare tröjorna eller på någon galge, inte heller bland strumpor och underkläder eller någonstans i någon av lägenhetens garderober. Tänk om jag glömt den på Gotland? Eller hos någon där jag hälsat på, jag har frågat runt men ingen har sett den. Enda gången jag minns att jag kan ha tagit av den var en kväll i juli, när Selina lockat ut mig efter jobbet och vi avslutade kvällen på ett kafé på Sveavägen. Kanske hängde jag den över stolsryggen och sedan glömde den kvar. Jag tror jag fick Selina att gå dit långt efteråt och fråga, men nej de hade inte sett någon kvarglömd kofta. Jag saknade den men jag tänkte nog mer på broschen, den påminde om vår härliga Skottlandsresa och som försvunnen väckte den fler tankar om vår tid i Skottland än innan. Åren gick, med ojämna mellanrum tittade jag igenom kläderna på garderobernas fem hyllor med trådbackar, de svarta plaggen var få och syntes tydligt men inget var en kofta.
Efter allt fruktlöst letande köpte jag kardflor av ljusbrun ull från Åddebo och spann garn till en ny kofta, ylle behöver man då man sitter stilla mycket vid datorn eller i vävstolen, jag gjorde garnet tretrådigt. Det tog rätt lång tid och ungefär till nyåret 22 var en ny kofta klar.
Senaste julen fick jag ett par svarta silke-långkalsonger av Karin, de värmde fint när vintern blev utdragen. Sen kom den sköna sommaren och vi behövde nästan inga kläder, men när nu hösten börjat kännas lite, blev det aktuellt att ta fram de benvärmande silkebyxorna.
Märkligt – jag hittade inte de svarta långa där jag lagt dem. Nu började ett nytt letande efter ett svart plagg, den här gången visste jag bestämt att jag inte glömt det hos någon, det måste finnas i lägenheten. Allt upprepades jag gick igenom alla hyllorna och kände på de svarta textilierna, silke känns i handen och skiljer sig från allt grövre stickat. För tre dagar sedan, när jag ännu en gång tittade igenom hyllorna , låg fullt synligt på hyllan i axelhöjd ett svart ihoppressat knyte inklämt mellan väggen och trådkorgen och när jag drog i det såg jag grövre maskor. Jag höll andan och – det var koftan jag så länge letat efter och där satt också broschen !! Jag blev obeskrivligt glad. Trådkorgen innehöll skärp och bälten och koftan var hårt ihopklämd till en knöl inte större än ett måttligt blomkålshuvud, kan den verkligen ha legat där hela tiden?
Vilken befrielse att få tillbaks något som gett upphov till så mycket grämelse och känsla av förlust utan att ens vara livsviktigt. Nu saknades bara ett par långkalsonger och i glädjeyran över det redan återfunna flög en tanke genom huvudet, jag hade inte tittat i lådan för handtvätt. Där ensamma på botten låg mina silkekalsonger och jag minns plötsligt att jag lagt dem där och att det inte var någon brådska med tvätten. Men hur koftan kramats ihop och hållit sig osynlig i fyra år återstår att hitta en förklaring till.
Tiden mellan vår-och höstdagjämning, det ljusa halvåret, gick så fort i år.
I förgår 21/9 klockan 18.30 gick solen ner bakom den stora björken. Det var ingen särskilt pampig solnedgång, bara lite vemodigt för när solen är borta blir det helmörkt. Frostnätterna har inte varit så många och det blommar lite här och där på marken, när jag hittade några sena skogsklöver blev de början på en sommarbukett.
Det blev inte så många blommor i buketten, skogsklöver, gulsporre, bosyska och buskmåra. Måran doftade mycket och gott och och de få kvistarna fyllde hela köket med doft när de kom i glas.
Jag gick rundan kring barockparken och egentligen för att kolla ån, hade man rensat undan allt det gröna som växte ut i ån och det som täckte hela ytan tidigare i somras? Och se – ån låg där med ren yta som himlen och vikingabåten speglade sig i.
Själva båten på sina stolpar syns knappt på håll, den blir ett med skogen bakom men i vattnet syns den tydligt och särskilt nu när det tjocka täcket av gula näckrosor är borta. Tre änder kom simmande och
rubbade vattenspegeln och siktade på om jag hade något i en påse till dem. Det hade jag inte
men de ville verkligen veta och när det inte blev något, gick de ner i vattnet igen.
Nu är veckorna här då solen framåt eftermiddagen börjar gå ner och då letar sig in genom balkongdörrens fönster. Den lägger ett strålknippe på golvet och arbetsbänken i köket just när jag plockar fram grejor för att laga till lite middagsmat och den ger varje litet sockerkorn eller brödsmula på bänkytan en lång skugga och för att stänga av solen, drar jag ner persiennen.
Träden står ännu gröna men några grenar här och där lyser röda och jag tar vägen genom Suseboparken för att se om några löv och äpplen redan fallit i den nedre dammen. Och det har de.
Nära dammen finns en lönn, ett ihåligt äppelträd och en Rhododendronbuske som blommar om med vita blommor och alla tre har lämnat sina spår i vattnet..
Några sena stänglar av violruta lyser violblått i den täta buskgrönskan
Intill lekplatsen blommar vita Ölandstok med enstaka blommor, de har haft lång blomningstid men de rosa närmare gungorna har just nu sin blomstring
Jag går till början av Dragonvägen, på Karlbergsvägen står en rad lönnar med tjärfläcksjuka, läser att den inte är farlig för trädet och den kommer inte alla år.
När jag går Dragonvägen tillbaks, dinglar något i luften över huvudet, något ska hämtas på andra sidan vägen till bygget för ett par bloggar sedan.
Har aldrig sett mekanismen så nära förut. Hela kranen var med i bloggen ”Väsby växer”
Det är mattor av armeringsjärn som krokas på, de väger nog en del.
Över gatan och
upp på taket och sen fortsätter jag hemåt.
och där nyponhäcken på granntomten med alla sina mogna nypon, blommar med två alldeles nyutslagna rosor måste jag stanna upp igen.
En eftermiddag när jag svängde in vid Eds kyrka, stod en mängd med vita bussar och tält parkerade kring kyrkogårdmurarna. Såg också att något hände vid ingången till kyrkan, flera svarta tält som påminde om en marknad. Vad är det som händer? Svaret kom på väg upp mot östra parkeringen.
Även här en vit buss och redskap men ingen skylt som sa vilka som filmade och varför.
Nyfiken på allt ovanligt gick jag ner till stora parkeringen men där fanns ingen att fråga, all aktivitet pågick kring kyrkans ingång och möblemang och rekvisita fanns innanför den äldre kyrkogårdsmuren.
Svårt att få en idé om vad som pågick . Men alla de nyare gravarna fanns tillgängliga utan att man behövde snubbla in i vad som hände vid kyrkan.
och inget klarnade av att gå närmare.
Det var en skön eftermiddag och regnet för någon vecka sedan hade gjort alla planteringar lysande av färg.
Nära oss förtätas bebyggelsen och stora och högre hus än de vi tidigare vant oss vid växer upp på smala remsor av före detta grönområden och andra luckor mellan äldre hus.
Här är senaste huset på Dragonvägen nästan färdigt. I fönstren längs ner i huset närmast kameran
finns reklam för ett bygge som kallas Väsby Trädgård och som ska in någonstans. På motsatta sidan av gatan väntar en frilagd och obebyggd tomt på att bebyggas.
Är det här Väsby trädgård ska byggas, svårt att läsa ut av framtidsbilden med förförisk grönska riktigt var den är tänkt.
Alla nybyggen med sprängningar och grävningar fyller luften med ett brunt pulver som landar på alla ytor utomhus men också letar sig genom ventilation och fönster in i lägenheterna. När ösregnet för en tid sedan sköljde våra fönster trodde jag, nu blir fönstren rena men det visade sig bli tvärtom, de blev sand-randiga .
Och här kryper den nya utsikten upp mycket nära de små husen i folkparksområdets ytterkant.
Tog mina sista värktabletter i går kväll, det är dags att förnya förrådet av tabletter mot den senaste höftvärken. Har prövat medlet alla svenskar äter för allt som gör ont men det släcker inte värken och jag funderar på att köpa något man gör reklam för på TV.
Kollar temperaturen utanför, har ofta för lite eller för mycket kläder på mig, då jag väl kommer ut på gatan. Från balkongen ser jag då att grannen håller på att klippa en trädkrona och har klättrat högt upp på en stege i sin branta trädgård, jisses hur törs han? Väntar tills han flyttar stegen så jag inte kan se den.
Tar med mig soporna ner och ser att en liten vildvinsreva på sophuset har hittat en ny och egen väg uppför putsen och de små sugfötterna som fäster vid väggen är så bestämda.
I stället för att gå raka vägen in till Väsby Centrum, rundar jag även kvarteret intill och sneddar genom Suseboparken. Där pågår ett spel som befolkar hela gräsmattan och man kastar frisbee och vid sofforna intill dödens brunn är fem rollatorer parkerade. Vattnet i livets ström forsar klart och rent, det är ovanligt, jag har aldrig sett så mycket och så rent vatten här, det måste bero på en vattenläcka eller har någon fifflat med kranarna?
Blomstren har blivit fröställningar, Ölandstoken har vita sena blommor och grönskan är yppig, silverpäronträdet har blivit en silverpärongrotta.
Går in genom norra ingången till Centrum och närmar mig apoteket. När jag viker in där hör jag ett högt rop VÄLKOMMEN och jag ser ett biträde som inte är fast i kassan. Jag nickar och styr mot hyllan för värk och då kommer en fortsättning, VAD KAN JAG HJÄLPA DIG MED? Det känns snorkigt att säga, INGENTING så jag sträcker mig bara efter tabletterna som ligger i mångdubbla rader på hyllan. ÄTER DU BLODTRYCKSSÄNKANDE ? Det kan jag inte förneka och då kommer nästa, DÅ FÅR DU INTE KÖPA DE DÄR. Det blev för mycket av det goda och jag frågar, hur kan du veta att just jag ska äta tabletterna. Jag kan förstå att många är glada för den uppmärksamhet de får på apoteket och känner det som omtänksamhet, men mig stör det. Jag vill fråga själv, när jag undrar och då få hjälp. Pris och innehåll står på hyllan och ändå får jag varje gång i kassan en föredragning om hur mycket billigare ett annat preparat är eller det kommer en övertalning för en rad hudvårdsprodukter som just nu säljs till reapris. Jag tror att Apoteken letar efter sin förlorade identitet och försöker ta tillbaks känslan av att vara lite mer lärda än ICA-affärer och då kan det bli så här.
Jag gick ut åt öster för att runda huset och se om något hänt med Blå parkens dammar, men nej det såg inte ut att ha hänt något, vatten i ett par fack och torrt i resten.
Är det verkligen dialogen med innevånarna som inspirerat till rensdammar mitt i Centrum med förbudsskyltar mot bad, där lekplatsen för barn ligger alldeles intill ?
Kollar Dragonvägens unga ginkgoträd, de fyra mellan blå husen har små löv och lyser på håll i eftermiddagssolen som om de var av guldstoft. De är egentligen barrträd trots sina speciella blad. Grensättningen påminner lite om granarnas och smalnar uppåt, det lär dröja innan de fyller ut mellanrummet mellan blå husen med grönska.
Tillbaka på Dragonvägen, en tomt avslutas med en rosenhäck som blommar tidigt och och sprider väldoft i ögonhöjd. Den påminner om hur fort sommaren gått och nu är nyponen mogna.
Innan jag slinker in i min port beundrar jag den ihärdiga skogsklematisen på trottoaren, som fortsätter att tända nya stjärnor.
Det är 30 grader varmt, hjärnan har stängt av och kroppen vill inte flytta sig. Alla mina närmaste är bortresta, arbetar eller har ont, men Gösta skulle komma på eftermiddagskaffe. Jag sov lite länge och när jag satt och knaprade min musli ringde det på dörren, på med morgonrocken och där stod Gösta och Missy – redan. Jag fick hoppa över hårtvätten och allt jag tänkt göra för att lägenheten skulle se ut som om jag hade en hemhjälp och på med kläderna.
Vi hade inget program förutom att jag lovat eftermiddagskaffe och inga fler gratulanter var i antågande. Kanske vi kan åka på en utflykt, till Sigtuna eller något ställe du tycker är roligt, sa Gösta. Ja det gör vi.
Medan jag plockade undan och klädde mig lutade Gösta huvudet på en kudde i soffan och somnade. Klockan hann då bli smörgås (lunch) och jag rostade ett par brödskivor och vi drack lite te. Värmen pressade och vi satt och pratade och när kaffestunden närmade sig kändes utflykten helt överflödig,
Vi går ner till fiket på gatan, de har bra kaffe och oslagbara jordgubbsbakelser. Det gör vi.
Vårt lyxiga fik, Kardemumma,
Vilken tur, det fanns några bakelser kvar och vi satte oss ute på den vidgade trottoaren som hör till Bengt Sparrmans torg. Två stora träd, varav en lind silar ljuset och skuggar borden och det kom till och med ett par vindpusrtar och letade sig ner till vårt kalas. Gathörnet känns så kontinentalt och trafiken kommer mycket nära, det kunde lika gärna vara i Köpenhamn eller Paris.
Kardemummas jordgubbsbakelser
Gösta
Det mest trafikerade hörnet i Väsby.
Det stiliga tvillingparet
Missy, glädjespridaren nummer ett fick vara under bordet.
Det här var en varm och vacker dag med mycket glädje och förhoppningar, jag hade pratat med alla som inte var med och vet nu att här är bästa stället att fira något.
Då Gösta och Yoko kom tillbaks efter några varma veckor i Frankrike hade de med sig både godis och ett par typiska nyttigheter därifrån, en tvål från Marseille och olivolja.
Godis och olja vet jag att använda men vad gör jag med tvålen, den ser stor ut på bild men är bara 7 x 7 x 7 cm. Jo jag vet hur man använder den men det är mer än 70 år sedan jag mötte den sist. Min bror Lennart som gick till sjöss på 30-talet hade med sig en gulaktig Marseille-tvål hem en gång och berättade att han tvättade sina kläder med den. Både han och kläderna blev svarta av koldamm för han började som kollämpare och tvålen tog bra på de sotiga plaggen.
Gösta frågade, varför heter det Marseille-tvål och som vid de flesta obesvarade frågor går man till google, Marseille-tvålen har en lång historia. Redan på 900-talet ska Marseille ha varit ett centrum för tvåltillverkning. Men först på 1200-talet finns nedskriven historia. Idén om tvål tros ha kommit med korsfarare från Aleppo i Syrien. Provencalska oljor blandades med soda från brända växter och gav material till många små tvålverkstäder kring Marseille och närheten till hamn för import och utskeppning av varor var förstås bra. År 1688 förbjöd Louis XIV användandet av annat fett än olivolja men efterhand ersattes den med andra oljor men slutligen 1906 definierades innehållet till 72 % vegetabilisk olja och det gäller ännu. Nu finns endast tre större tvålfabriker kvar och en av dem säger att från 2021 ingår inte längre palmolja i deras tvål. Grön tvål är avsedd för kroppstvätt och beige tvål passar för tvätt av textil och man nämner oftast silke och ylle. Tvålen innehåller inte parfym eller konserveringsmedel. Tvålen jag fick doftar dock och jag tycker det påminner om tjära. Såg en som frågade om tjärdoften och svaret var att tvålen inte fått torka tillräckligt länge men skulle efter en tid sluta dofta.
Ett muséum dedicerat till Marseille-tvålen har just (2018) invigts i Marseille, Muséi de Savon de Marseille (MuSaMa) inte långt från gamla hamnen. Där lockar man besökarna med att de får gå i en tvålmakares skor och känna på livet som tvålmakare.
Gatuplanteringar och stora kar med blomster i färg brukar lysa upp tillvaron för oss i Väsby. Man följer årstiderna och börjar med lökväxter och penséer och byter ut de överblommade mot nya kompositioner ett par gånger och det ser fräscht ut en bit in på hösten.
Pelargonpelarna byts inte, de blommar på utan avbrott.
Vikingabåtar kommer lastade med blommor. Ån – vårt äldsta ännu levande fornminne Väsbyån var en gång en trafikerad farled, utan den – inga båtar. Visst vore det fint om man kunde ägna ån samma kreativa intresse som båtarna och trevligt för Väsby om ån slapp fortsätta som ett giftigt avloppsdike.
Kyrkvägens blomsterbåt
Rabatterna utmed trottoarerna är svårare att hålla igång med ständig blomning. De buskar som trivs, idegran, rosenkvitten och ölandstok och många flera har fått ta överhanden och resten ser inte riktigt ut att trivas.
Trivs gör dock Clematis vitalba ? och lyser som en stjärnhimmel.
Brittakarolina's Blog 