Vi har just hört att Påven ska besöka Sverige i oktober. Han var ju här 1989, så det är ju inte första gången, visserligen inte samma påve men ändå. Varför minns jag? På bordet bredvid råkar ligga en pärm uppslagen med bilder av Margareta.
En längre tid har jag brottats med att försöka berätta om Margareta Ljunggren f 1926, en målarinna och god vän som först var biokemist och sen bytte bana och blev utövande konstnär. Mitt i sin målande verksamhet fick hon kontakt med några munkar och något år senare bestämde hon sig för att gå i kloster.
Margareta, Eivor och Gun gick till Pan för en bild när de var färdiga med utbildningen på STI 1949.
Vi träffade Margareta i slutet av 40-talet på STI:s kemilinje och där blev vi ett litet gäng som kom att följa varandras öden under hela livet. Vi hade kemin som gemensamt språk och såg på det mesta med kemistögon. Den sortens ögon är omutliga och söker sanning och då kan mycket inträffa.
När Margaretas måleri tog över, fick vi pröva att se på ett annat sätt och jag blev efter en tid medveten om min magkänsla och att jag kunde lita på den, när jag tittade på måleri.
Efter Margaretas klosterbeslut tog vi farväl av henne och det var liksom att hon dog. Hon skulle leva fem år i strikt avskildhet och tystnad, utan kontakt med gamla vänner och absolut inget måleri, därefter fick hon utbyta meddelanden med närmaste vännerna. Hennes tre systrar var arga på henne men vi var bara förundrade, för oss var hennes beslut en gåta.
1990 hade mer än de fem åren i total avskildhet gått och kanske kunde det nu vara dags att ta kontakt. Jag hade ett par dagar ledigt från jobbet på Eketorp (Öland), Lasse kom ner och vi for till Skåne för att leta upp Margareta, hur det än avlöpte. Klostret hade adress Östra Sönnarslöv och det var då inrymt i en gammal sockerfabrik (ålderdomshem säger man i historiken) men man planerade ett eget klosterbygge i Tomelilla.
Vi ringde klostret och fick genast tala med Margareta, hon hade inte glömt oss och hon kunde få ledigt en timme för att gå med oss på promenad. Vi gick på stigar och småvägar utmed åkrar och genom dungar i det odlade landskapet och pratade som förr och oavbrutet. Påven hade varit på besök i Sverige 1989 och det var mycket omskrivet. Margaretas kloster hade brutit med svenska kyrkan (som de först tillhörde) och blivit katolskt enligt S:t Benedikt. Då jag frågade Margareta om de fått möta påven under hans besök fnös hon lite och sa, ”jag bryr mej kanske inte så mycket om påven”.
När Margareta flyttade till Skåne hade hon ingenstans att lagra sina målningar, ett par hundra stycken. Ingen av vännerna hade plats för dem men till slut åtog sig klostret att hysa de osålda verken.
Att vistas i kloster har också en ekonomisk sida, mat och husrum kostar som överallt annars.
Den klosteransvariga hade visat några av Margaretas målningar för en tysk konsthandlare och han ville ställa ut dem i Tyskland. Där gjorde målningarna succé och han sålde alla på nolltid. Han fick antagligen fler och fler och plötsligt efter de många år som Margareta avstått från att måla, var det inte längre förbjudet. Men det fick inte inkräkta på huvuduppgifterna utan måste ske på fri tid.
Vi fick veta att Margareta skulle ställa ut – i klostret – under den stora skånska konstrundan vid påsk. Vi hurrade och sa åh vad bra att du får måla igen och hon svarade, men det är bara små dukar – jag får inte plats med större i cellen. Vad målar du? Jag tar in några stenar som modell, det blir inte så mycket färg då.
Antagligen inbringade det något och nästa år var det dags igen, en ny utställning. Vi fick vernissagekort. Då åkte jag ner för jag var nyfiken på hennes stenmålningar och om de hade samma magi som hennes tidigare verk.
Den gången fick jag inte träffa Margareta, hon var upptagen sa man.
Jag fick i stället tid att titta i lugn och ro. De små målningarna av en eller två stenar var för nästintill stendöda, nunnornas oro för att måleriet skulle konkurrera ut Gud och Jesus var obefogad. Vår brevväxling fortsatte men Margareta slutade att måla, det blev inte riktigt bra. Hon rensade ogräs kring entrén till klostret, bakade bröd till besökarnas kaffe och svarade på brev och klagade över trötthet. Hon somnade under kvällsbönen och slapp därför vara med om den, sen tacklade hon av mer och mer men vi skrev och svarade på varandras brev, det sista svaret från Margareta kom en vecka innan hon dog 2007.
Nunnorna begravde henne på sitt område och när den gamla konstnärskollegan Anita kom för att hämta de förvarade målningarna till en retrospektiv utställning fanns inte en enda tavla kvar och ingen förteckning över det som funnits.
Kvar i Sverige finns inte mycket som Margareta finns en mycket liten beskrivning i ett par konstnärslexikon på nätet:
LJUNGGREN MARGARETA »
Bildkonstnär grafiker, född 1926 i Stockholm. Hon studerade vid Académie Libre, samt Konstakademien i Stockholm. Hon målade förstorade ansikten, romantiska landskap och…
Rödlökar, målad i Frankrike
Tulpanerna
Vi är förstås några som har Margaretas målningar på väggen, Eivor har, Babban har och vi har.
Brittakarolina's Blog 