Brittakarolina's Blog

Vi har båda blivit förkylda. Det började redan för ett par dagar sedan, något skavde i halsen och trots att solen lyste så blev det inget lyft på tillvaron. För att ändå försöka hindra tristessen att breda ut sej köpte jag en knippa rosor och de gör nu vad de kan för att sprida färgglädje i köket.

Man glömmer hur grått allting blir när huvudet är fullt av snor. Man går inte ut, kan inte tänka, allt som brukar vara roligt lockar inte och sen tittar man ut genom fönstren. Bakom rosorna i köket ser vi infarten till vårdcentralen åt ena hållet och en av fyra ingångar till Väsby Centrum åt andra. Här händer alltid något men avståndet till marken är för stort för att man ska kunna se vem som gör vad, så det är bara när man är lite vissen som man tittar lite mer.Den här bilden är från i förmiddags. Den röda bussen är en s.k.vinkbuss som samlar upp folk med svårigheter att ta sej till vårdcentral och rehab. Det är trångt vid infarten men det blir aldrig riktigt stopp, alla tar sej runt utan att tuta eller svära. Något fattas på bilden.  Det är några som jag faktiskt ömmar för och de har ingenstans att vara, de jagas av väktare från den ena hörnan till den andra, man plockar bort soffor för de ska inte tillåtas att växa fast på dem och skruvar upp små uppfällbara plåtlappar i väggen i stället och som bara ett katt får plats att sitta på. De har ingen toa och vattnar i stället Centrums yttre tegelvägg, särskilt just hörnet på bilden. Länge har jag tänkt försöka skriva om det här fenomenet som vi inte är ensamma om i Upplands Väsby, men jag tror inte jag orkar. Det finns en uppsats om Ölkaféerna i Stockholm av Pia Maria Hallberg med bilder av Carl Heideken som som ligger på nätet och det är klart att den tiden som beskrivs går inte att vrida tillbaks, men kafékunderna fick i alla fall sitta ner vid bord och blev inte jagade ut i snö och kyla av män med batonger.

Tittar man åt andra hållet ser man västra ingången till Centrum. Här sitter en rumänsk tiggare. Vi har fyra ingångar till Centrum och två till matvaruaffärer. För ett år sedan fanns det en tiggare med papppmugg utanför alla dessa ingångar. Två kvinnliga tiggare har jag blivit mer bekant med och de kallar mej mamma, det är ett tilltalsord till alla äldre tanter. En av dem fick inför förra vintern yllekalsonger och annat varmt som vi vet håller värme, bland annat en varm Gotlandströja och så länge jag inte får veta hur valet att sitta här i ur och skur, har gått till och hur fritt det är, så struntar jag i alla uppmaningar att inte lägga något i pappmuggen. Tiggarna GÖR faktiskt något åt sin situation. De har visat oss att de och deras barn inte har någon framtid i sitt land och om de inte hade kommit hit och satt sej, så hade vi aldrig brytt oss om deras fattigdom. Om det nu har kommit igång hjälpverksamhet i en annan skala än med pappmuggar i länderna med många romer, så är det faktiskt de frysande tiggarnas förtjänst. Och nu är de bara två eller tre kvar.

Nej jag går över till andra sidan, åt gården. Vad är det för klotter på väggen i hallen? Ett försök att fånga in storleken på barn och barnbarn och kolla hur mycket de har vuxit sedan vi senast såg dem. Nu är det bara Alexandra och Alfred som ändrar höjd, men rätt som det är går det fort.

Det här huset var högst i Väsby i många år. Det ritades högre, flera våningar, men vänner av ”lagom” i byggnadsnämnden lyckades krympa bort några våningar och sen blev det just lagom. Vi ser det från balkongen och för ett par dagar sedan var det fint i solnedgången. Fågelmolnet såg jag inte först, det kom fram i datorn.Sen går jag ner med soporna och antingen ligger det snö på fetknopparna eller så har snön smält.