Skrivet av: brittakarolina | 07 juli 2012

Gotland – Nora Ferruzzi

För något mer än en vecka sedan var vi med om något  exklusivt. Och det nere på allra sydligaste delen av ön, dit de allmänna kommunikationerna är glesa. Det låg en reklamlapp i vår brevlåda om Körsbärsgårdens kommande utställning och vi läste att en av utställarna var Nora Ferruzzi med textiltryck från Venedig.

Marita Jonsson har ett hänfört kapitel i sin Venedig-bok om det traditionella hantverket med tygtryck som ännu lever kvar i Venedig och på en bild ser man två konsthantverkare i färd med att trycka ett stort arbete, varav den ena är en ung Nora med mörkt lockigt hår, det kan vara för 15 år sedan. Man kan se kvadrater i mönstret och någon dag senare läste vi att Nora Ferruzzi själv skulle visa och berätta klockan 19 en torsdagkväll om den kromatiska kvadraten i sina tryck. Hon skulle tolkas från italienska till svenska av Nora Nore. Det får vi inte missa !

Vi var med på tiden när Signe Enström hade Körsbärsgården, hon vävde sina dukar och serverade kaffe till dem hon godkände som kafégäster, vi pratade om växter och jag köpte plantor av henne och hon var sin egen. Därför har vi följt Maritas verksamhet och då vi läst boken om restaureringen av Signes trädgård blev vi lugna. Nu hoppas vi bara att utställningsverksamheten i den vackra konsthallen och den märkliga trädgården ska dra många besökare och bli en fast punkt som man inte kan undvara, ett andningshål för både turister och gotlänningar. Den gotländska kulturen omger en på ön antingen man urskiljer den eller ej och många har utvecklat produkter där idén hämtats ur det Gotländska. Att få uppleva konstyttringar inte bara från ön utan även från platser på andra sidan vattnet är inspirerande och en gudagåva.

Torsdag, en av den kalla sommarens varmaste dagar, ingen vind, ingen trafik och med glad förväntan närmade vi oss Körsbärsgården, kan det vara fullparkerat redan eller…? På parkeringen stod två bilar. Är du säker på att det är idag? Jaa. Vi var lite tidiga kanske och blev insläppta av Jon som öppnade konsthallen i förtid för oss. På tunet såg vi de två Nororna med varsin bunt A4- papper, de gick igenom översättningen. Vi fick en snabbtitt på de tre övriga utställarna och Eva Ek Schaeffers vävnader kräver längre tid än så att ta in. Nora Ferruzzis textilier fanns i en mindre sal och där var ett antal stolar utplacerade. Tre damer till hade kommit och tillsammans blev vi fem åhörare. Två av dessa var Storsudrets konstkritiker. Var höll alla övriga skönandar hus, de som numera vimlar här nere på sommaren och var fanns gotlänningarna som läst om konstaftonen i tidningen? Har inte alla läst Maritas bok om hantverkarna i Venedig och har de inte sett den lockande silkessammeten i hemlighetsfulla nyanser som dyker upp här och där i dyra varianter bland Venedigs shoppar?

Hos Marita hängde tryck i skimrande rött, guld, blått eller svart och med rutor (kvadraterna) som bas och vad dessa innehöll skulle Ferruzzis framställning handla om.

Nora Ferruzzi talade italienska med energi och grace och Nora Nore läste en översättning som inte hunnit sätta sej, den innehöll mängder av associationer i långa rader, hämtade ur en annan sfär än den vi vanligen har kring oss, den bibliska och meningarna blev aningen trevande. Det italienska språket och gesterna är i sig njutbara att höra och se och vi försökte förstå med den gnutta italienska som följer med latin, engelska och hög ålder. Men det hade varit roligt med tillgång till hela översättningen, den italienska glöden och mängden av associationer gick förlorad. Vi hade nog kommit för nära marken under våra Gotlandsveckor för att hänga med i ordflödet, det blev övermäktigt, avstängningen låg nära  och det blev svårt att haka på med frågor som kanske  kunnat ge Ferruzzi nya kvadrater eller ge henne en föreställning om vad vi (inte) förstått.

Efter föredraget löstes den lilla samlingen upp och det kändes förargligt att vi var så få, att så många missat det här tillfället att få en vision av de kromatiska kvadraternas späckade innehåll. Även utan den kunskapen var textilen lockande och alla nummer hade röd lapp.

För min del är det hela begreppet Venedig som drar och längtan efter att vara där ännu en gång är lättväckt.

Skrivet av: brittakarolina | 05 juli 2012

Gotland – den vanliga solvändan

Den sedan länge övergivna sandåkern lyser gul av solvända. Enligt Krok&Almquists flora Helianthemum vulgáre, vanlig solvända. Blommorna ligger som små låga guldgula skålar nära marken och vänder sej mot solen. De har ratats av vildkaninerna. Jag måste också ner på marken om jag vill se bättre vad jag ska fotografera. Då jag ska välja ut de tydligaste blommorna ser jag att det finns olika former och färgvarianter på kronbladen. De som mest liknar bilden i floran har rundade kronblad som överlappar varandra, men här finns spetsiga och vågiga kronblad och olika färgvarianter. I nyare floran av Mossberg&Stenberg har vulgáre bytts ut mot nummularium och enligt virtuella floran kan det tolkas som myntliknande efter latinets nummus som betyder litet runt mynt. Guldpeng.

Så här har jag uppfattat alla solvändor tidigare, då jag inte kommit så nära.

Många hade något spetsade kronblad och tydlig orange fläck och kronbladen gick inte omlott.

En tuva hade blekgula blommor, jag gick inte igenom hela fältet så de här varianterna fanns på en liten yta c:a 4 x 4 m.

Skrivet av: brittakarolina | 27 juni 2012

Gotland – vejde

Vejde (Isatis tinctoria) är en gammal färgväxt som använts för att ge blå färg åt garn och textil innan indigo kom till Europa. Hur man utvann färgen har varit en gåta som så många andra hantverk från förr. Man skulle vara invigd för att få tillgång till kunskapen och det var lång väg från lärling till mästare för en färgare.

Gösta Sandberg nämner vejdefärgning i sin första bok om växtfärgning från 1965 ? och då jag for på min första växtfärgningskurs hos Anna Hansson hade jag hittat Vejde på stranden vid Sallmunds udd här på Gotland. Jag plockade med mej en full hink med blad som jag ville veta hur man behandlade.

Vi levde då i en tid då allt gammalt var glömt, även sådant som övergivits för mindre än 50 år sedan, ingen (bland radhusen med växande familjer) visste hur man tog hand om lin, ingen kunde karda och spinna och hela det textila hantverket var bortstädat, det hade kallats ”förspilld kvinnokraft”. För oss som var nyfikna låg här ett helt outforskat land att erövra. Vi blev ”först” med våra nyupptäckter och det gav en berusning att få hitta till tekniker som generationer före oss varit kunniga i men ingen överfört till oss.

Anna Hansson hade aldrig hört talas om Vejde så bladen jag skördat på Gotland gav ingen lösning på gåtan. Jag letade vidare och fann en engelsk beskrivning där bladen skulle mosas och jäsas och torkas som bollar och sedan läggas i rutten urin från män som nyttjat starka drycker. Lasse minns hur han fick dricka öl och whisky och samla urin i en hink och jag hade gjort bollar av malda jästa vejdeblad och de skulle ner i den ruttnade urinen, det luktade fasansfullt. Ja lite blått blev garnet men inte så det rättfärdigade ansträngningarna.

Åren gick och det kom nya engelskspråkiga  växtfärgningsböcker och så småningom hade flera prövat att färga och någon hade gått en genväg till den blå färgen och det tog jag upp på mina kurser här på Gotland och vi fick fram blå garner, inte blekblå utan blåeldsblå.

I York hade man byggt en fint vikingatidsmuséum med nytänkande på platsen för utgrävningar från 70-talet. Många länders muséifolk vallfärdade dit för att få inspiration och då Karin skulle rita ett förslag till Sigtuna muséum (de skulle då bygga nytt) for också vi till York. Vi kom att byta ideer om textil med herrarna som gjorde rekonstruktioner, bland annat arbetade de intensivt med att hitta fram till blåfärgning med vejde, för de skulle ha vissa blå textilier.

Då man nu Googlar på Vejde på svenska så finns det bilder och beskrivningar OK,  på engelska heter växten woad och om man slår in http://www.woad.org.uk/ så får man allt om vejdeodling direkt i knäet. Där har man letat upp att vejde odlades så sent som i början av 1900-talet i England och man har dokument och bilder av hur beredningen gick till. Man kan köpa ett kit med frön och det man behöver för att komma igång själv eller man kan köpa färdigt färgpulver.

Jag samlade frön från växterna på stranden och har odlat på tomten både i sol och skugga, jag har skördat blad från första årets plantrosett, vejden är tvåårig, och från stängeln för att se vilket som gav mest färg. Mycket sol på plantan gav mest färg. Sen är det det där med månen. Där är jag inte riktigt färdig med kunskapen. Enligt äldre föreskrifter ska färgen fästa bättre när månen är i nedan och det återstår att se om det stämmer.

I vissa stater i USA är det förbjudet att föra in frön av Vejde, den är klassad som ett ”vicious weed” , dvs elakartat ogräs som sprider sej helt ohejdat och den utarmar jorden. Plantan ger mängder av frön och alla gror om de kommer i jord.

Bilden är på min sista Vejdeplanta, fröet har legat minst 20 år i ett varmt kökskåp. Jag har inte sett några uppgifter om att man odlat vejde för blåfärgning som gammal tradition i Sverige. Linné konstaterar då han sett Vejde på Öland och Gotland att ingen tycks veta att det är en färgväxt. Odling har föreslagits på 1800-talet men det gav dåligt resultat. Vi har alltså ingen egen tradition som blivit bortglömd och som det är viktigt att blåsa liv i. Men det är ändå en härlig känsla att kunna färga garn blått med bladen av en växt som går att hitta på en smal remsa vid Östersjöns bukter, strax ovanför där vattnet rör om i strandgruset.        Ps. Jag glömde faktiskt bort att det uppges att vejdefrön förekommit bland alla uppräknade fynd från Osebergsskeppet, det berömda norska gravfyndet från vikingatid. Jag har inte gått till källan för uppgiften, det kan vara en repeterad förmodan eller tyda på att vejdefrön varit viktiga för den begravdas nästa liv.

Skrivet av: brittakarolina | 24 juni 2012

Gotland – gräsätare

De nyfikna och sällskapliga kalvarna överst ser vi varje dag, de påminner om fjällkor och står på tillväxt.

På kustvägen nära Hoburgen kan man få vänta på en fårskock som vill gå över vägen och man känner sej nästan som i Skottland eller Wales.

Nedersta bilden är våra ständigt betande gräsklippare, de skulle vara önskvärda om de inte också grävde hål här och där.

Skrivet av: brittakarolina | 20 juni 2012

Gotland – första tiden på Sallmunds 1:19

 

 

 

 

 

 

 

 

 

September 2010 beskrev jag hur vi hamnade här.  Den första tiden med eget hus upplyst med stearinljus och fotogenlampor och vatten ur brunn och värmt av brasa i öppen spis, soliga somrar omväxlande med storm och åskväder är kanske vad de nu 50+ åriga barnen minns medan barnbarnen fått något  annorlunda  minnen. För att inte glömma hur det var i början försöker jag känna efter – hur var det?

Det lilla huset som fraktades hit på lastbilsflak hade ett vardagsrum, ett litet sovrum och en köksdel och ett litet båsartat utrymme tänkt som tvättrum. Vi målade ytterväggarna gulaktiga, helst skulle de vara mörkbruna för att inte störa landskapsbilden men väder och vind gav huset en brunaktig färg ändå efter några år. På den här tiden skulle sommarhus gömmas och helst vara osynliga om de inte var arkitektritade eller del av någon återuppbyggnad.

Det skulle bli dyrare att dra fram el till stugan än vad tomten och huset tillsammans kostat oss så det kunde det inte bli tal om. Hur hade man gjort innan elen kom? Holmhällar hade ett vindkraftverk på taket, det såg vi då vi cyklade på ön för  många år sedan, vi frågar Henry Hansén. Jo, Holmhällars vindkraftverk vilade numera i ett förråd och vi fick gärna köpa det. Vi skaffade en telefonstolpe som vi monterade verket på och grävde ett djupt hål i vår sandåker och allt stod stadigt när vindarna snurrade propellern.   Kylskåp och två gaslågor drevs med gasol och först hade vi gastuben i ett skåp under diskbänken men alla skräckhistorier om explosioner av läckande gas gjorde att vi ställde tuben utanför köksdörren och byggde en liten låda av drivved kring den mot för mycket solgass. Elen från  snurran laddade ett par batterier och hela den sanna historien om elkraften skulle kräva en månad att beskriva.

Någon sophämtning förekom inte och vi eldade kartonger och papper i öppna spisen eller ute tillsammans med skräp som vi dragit fram ur snåret. Vi gjorde ofta brasor av döda grenar och halvmultnade körsbärsträd. Det lilla förrådshuset som medföljde stugan var avdelat med en masonitvägg och ena halvan fick bli torrdass. Svart hink med lock hämtades var fjortonde dag under sommaren av renhållningen. Det fanns inget fönster i dassrummet och med öppen dörr såg man ut över fälten mot myren och alla fåglar som rörde sej kring oss , det blev ett rum för meditation.

Vi rev väggen mellan det så kallade tvättrummet, där inte ens ett handfat fick rum och sovrummet och det blev plats för två sängar. I vardagsrummet ställde vi två våningssängar, där fick barnen vara, om vi hade främmande kunde de somna där om pratet blev för tråkigt att lyssna på och tanken att de skulle ha tillgång till våra bekanta var viktig.

Våra närmaste grannar Löf och Sojdelius en kilometer längre bort tog kontakt med oss tidigt och vi hälsade på hos varandra, de hade barn som våra lekte med så vi kände oss aldrig ensamma trots att vi bodde så ensligt vid vägens slut.

Vår Shetland sheepdog Topsy fick valpar och vi hade alla med oss en gång då Albert Larsson (han som byggde huset) var hos oss och han ville köpa en valp. Det fick han och vi oroade oss länge för vilket liv hon skulle få. Hon slutade som överkörd på landsvägen i Sproge några år senare. Vi behöll en av valparna, en tik Freskie, så vi kom att ha två hundar under många år. De gick lösa på tomten  men den yngsta höll vakt och skällde på dem som cyklade förbi, hon försökte också få dem att stanna och sen bet hon sej fast i benet om det inte lyckades. Det medförde tråkigheter och en man fick förutom byxan sönderriven, ett bett och vi skjutsade honom till distriktssköterskan för en stelkrampsspruta men innan dess hade han fått en rejäl  wisky. Det kom ändå en saltad räkning för byxor senare.  Vi gick långa promenader, markerna kring oss hade varit betade länge så det gick att komma fram nästan varsomhelst men man fick akta sej för kor för de anföll omedelbart om de fick se våra djur på marken. De kunde misstas för rävar, de var gulröda med långa svansar och spetsiga nosar.

Varje gång vi hade anledning att gräva ett hål nära huset, blev vi påminda om att här funnits en tidigare bosättning. Det kom alltid fram porslinsskärvor, delar av kittlar, köksredskap. handsmidda spikar, krokar och fönsterglas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vindkraftverket på telefonstolpen gick omkull i en kraftig blåst och vi beställde en riktig mast från Vibe och den blev ännu bättre förankrad i marken. Efter några år hade skogsranden höjt sej och släckte ut de vanligaste vindarna och till slut efter ännu ett antal år beställde vi el framdraget till stugan och det blev början på en ny tid för oss. Masten stod länge kvar som ett minne men till slut sågade Niklas ner den i sex bitar och de de utgör nu en installation framför huset och är dessutom  utmärkt som sågbock.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi levde ett primitivt liv här under barnens hela uppväxt och eftersom alla var friska och klarade den haltande hygienen, blev det en sport att få allt att fungera. Då vi for hem i augusti hade vi med oss ett berg av smutsiga kläder och det var skönt att komma hem till vattenkran och varmvatten och den moderna bekvämligheten uppskattades.

Pumpen är fortfarande vår vän och särskilt när vi vill ha riktigt kallt vatten. Det händer ibland att elförsörjningen upphör antingen förannonserat eller oväntat. Då är vi ändå inte utan vatten och vi får en påminnelse om hur det var när vi fick hämta allt vatten i hink från pumpen. Den står precis där Albert Baeckström pekade ut platsen med sin slagruta.

Skrivet av: brittakarolina | 19 juni 2012

Gotland – vallmo när det blåser

Det har blåst i ett par dagar, allting rör sej och det är svårt att fånga växtligheten med bladens  baksida upp och vilt skakande. Vallmo utmed vägen till Burgsvik.

Då vi kom hem  och satt en stund med öppen dörr kom en fågel inflygande. Det var någon sorts svala och den höll sej flaxande nära taket, så jag satte igång med att öppna alla fönster åt den. Den försvann och vi trodde att den hittat ut men sen pep det i köket. Där satt den överst på Nickes fotografi av oxeln och lät sig fotograferas. Då jag öppnade köksdörren flög den ut med en mycket elegant sväng och borta var den. Den hade långa stjärtspröt och brunt huvud men i övrigt såg den helt svart ut då den var ihopfälld. Ladusvala.

Skrivet av: brittakarolina | 18 juni 2012

Gotland – Blåeld

Blåeldens tid har just börjat.  Blåeld – Echium vulgare växer inte bara på Gotland, den finns överallt där det är lite grusigt på fastlandet och den är lika blå och vacker där, men här på ön blir den genomlyst på ett annat sätt för att himlakupan är så stor och man ser den och tycker att det finns inget blåare. För att inte krångla till det lägger jag all text på ett ställe och bilderna sen.

Blåeld vid Holmhällar, Utsikt från platsen där de växer, Den steniga åkern nästan ute vid raukarna, Blåeld i torkan på vår tomt.

Skrivet av: brittakarolina | 17 juni 2012

Gotland – en tur till Hemse

Nu prövar jag igen om det går att komma överens med det långsamma och lösaktiga mobila bredbandet.

Vi behövde åka till Hemse som är centralorten för oss, där finns apotek, Granngården (fd Lantmännen) och systembolag och mycket annat. Butikerna på huvudgatan byter plats eller försvinner när vi inte är här. En del är dock kvar och i radioaffären hittade vi en likadan radio som den vi köpte förra året och till samma pris som då . Den förra tog vi med hem till fastlandet för den var så bra och sen glömde vi den där.  Våra barn kallar den retro.                                                                                                                                                                                                                                                         

På parkeringsplatsen på torget hade ett gäng äldre män (gubbar) minst 65+med världens pampigase motorcyklar med blänkande nitarpå väskorna, samlat ihop sej för att åka vidare någonstans, de for norrut. På vår väg söderut mötte vi efter ett tag en karavan som sträckte sej flera kilometer, det var små sportbilar, gamla och inte fullt så gamla, röda, beige och gröna, många MG men alla märken hann vi inte uppfatta, måste läsa innantill på kylaren. Häftigt är det enda ord jag kommer på om den händelsen, när hela den slingrande raddan var slut blev det väldigt tomt och ödsligt på vägen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då och då får ett gammalt hus ett nytt agtak och då blir en hel bygd engagerad. Om man slår täckating på Google så får man flera fina beskrivningar av hur det går till och med bilder. På vägen över Skoge har ett nytt tak tillkommit sedan vi åkte där senast, det är Söderbergs båtsmanstorp som fått en byggnad utmed vägen täckt av ett tjockt lager av ag. Sen är väggen nedanför nykalkad och trädelar nytjärade och agstråna som hänger ner över ytorna fastnar på näthinnan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hagtornen blommar nu.

Skrivet av: brittakarolina | 15 juni 2012

Gotland 2012

Juni

Hela den långa våren, både den kalla och den varma, har vi längtat efter att få se sipporna slå ut på Gotland. Men vi kom inte iväg, veckorna gick och vi fick flytta fram önskningarna till att gälla syrenerna. När de nästan blommat över i Väsby var det äntligen dags att resa och då vi kom över till ön såg vi att syrenernas tid inte var helt förbi. Från färjan i Visby och söderöver var grönskan och blomningen överdådig, men den kan vara hur fin som helst, det är inte förrän vi kommer till Burgsvik och söder därom som vi riktigt kopplar på och registrerar landskapet och vad som förändrat sej och vad som finns kvar. Före midsommar kan man se ”vita frun” skogsliljan utmed vägen genom skogen, är hon där i år och är hon ensam eller med en hel familj kring sej? Hon var där på flera ställen och lyste som tomtebloss. Johannesnycklarna stod i täta led utmed vägen inte så höga i år men diket intill var helt torrt.

 

Då vi kom fram till vårt ställe vid myren såg vi att det inte regnat på väldigt länge, marken var brungrå och vildkaninerna , rabbisarna, hade kalasat på gräset och betat ner det ända till sanden. Förra året trodde vi att de var på väg att dö ut, de hade minskat i antal av någon farsot och gräset växte så vi fick ta fram gräsklipparen för att göra oss stigar genom det gröna. Men i år är ett annat år och de små gnagarna har återhämtat sej och vimlar iväg åt vilket håll vi än tittar. De utblommade fältsippornas frötofsar lyser över hela granntomten.

Överallt har rabbisarna grävt hål, marken är helt genomgrävd, vore kul att se en röntgenbild av deras gångsystem.

En smal skogsrand skiljer oss från ”myren” Långmyren. När den är nyplöjd är jorden alldeles svart. Den del som är närmast oss är nysådd  och gröna strån har just börjat komma upp.

Syrenerna blommade fortfarande då vi kom fram både Karins och den kinesiska. Vi har satt höga kompostgaller kring växter vi vill ha kvar och syrenerna hade klarat sej över vintern. Karins har tagit mer än 20 år på sej för att komma upp och den blommade första gången för tre år sen. De första sju åren visste vi inte ens att den var planterad och den jämnades med marken av både rabbisar och gräsklippare men sedan Karin började efterlysa den förstod vi att sätta ett nät om den och den tog sej sakta upp. Den kinesiska köpte vi i Stånga för fem år sedan och vi gav den genast ett nät men trots att det var högt ( för mjukt och möjligt att trampa ner) blev den nergnagd till gräsnivå av de nya växtätarna – rådjuren. I år var busken full av ljuslila blommor, härligt att få se den och känna syrendoftendoften.

Vildkaniner, rabbisar var tidigare de enda fienderna för våra odlade växter, kanske någon hare också, de åt allt som inte var skyddat av nät och om det kom mycket snö på vintern så kom de  lite högre upp om näten var  låga. Nu sedan ett par år har rådjuren spridit sej på ön och här nere finns stora områden där de kan vara helt ifred. De äter också allt och inte bara nertill utan lite högre upp men  de sticker också ner huvudet i nätkorgarna och äter ner allt till marken. Näten måste ha tak också för att något ska bli kvar. Första kvällen vi var här visade sej en grann råbock i hagen mittemot oss, han stod med sträckt hals och hornen rätt upp och såg på mej med sina svarta ögon och med blank svart nos (mule?). Jag blev alldeles exalterad och ropade på Lasse och vips vände den ändan till och försvann i snåret mot hälsobrunnen. Den bilden hade jag gärna velat ha.

Havtorn hade vi gärna velat skörda ännu en gång, de trivs på den sandiga jorden. Buskarna sprider sej själva och växer så det knakar. Vi fick en skörd för tre år sen men sedan har de jämnats med marken, trots höga kompostnät. Ett nät hade lossnat och var omkullvält i år och innanför hade det varit kalas, inte en levande gren, allt avgnagt. Vi käner tydligt att vi är gäster på jorden i flera bemärkelser och vi lämnar få spår efter oss, när naturen tar över.

Skrivet av: brittakarolina | 06 juni 2012

Karin gifter sej

Maj 2012

Vi fick vara med om en glad händelse för en tid sedan. Karin och Glenn skulle fira att de fått en gemensam lägenhet och de passade då även på att gifta sej. Alla gamla vänner var där och på gården förrättades vigseln av en gammal vän till Glenn. 

Ny medlem i familjen är dansk-svenska gårdshunden Agnes.

 

 

 

 

Familjen

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier