Brittakarolina's Blog

Vår granne kom med den här buketten.

Nyfors

Det händer, särskilt på våren, att vi letar upp platser som avsatt trevliga minnen, det blir en del då man hunnit leva med samma person i mer än 60 år. Rörelseförmågan börjar begränsa de nya äventyren och det gäller att hitta tillbaks till platser där en rullator kan rullas någorlunda och vara ett stöd. Nu när värmen kommit och allt blommar känns det som om fågelsången blivit tunnare, vi kan höra koltrastarna men inte många andra sångare och då kommer tanken på att åka till Nyfors ännu en gång för där kan vi nog få höra mer.

Bara vi två. Vi har alltid kommit med sällskap, kompisar av olika slag och på senare år med våra vuxna barn och deras barn. Vi har sett stället med mycket vatten forsande och även uttorkat men tidigt på våren är det garanterat mest vatten.

Branta backen ner mot forsområdet,

Då man googlar på Nyfors Tyresö får man 14000 träffar, numera är platsen känd och den moderna bebyggelsen har kommit mycket nära. Kommunen har satt upp skyltar och byggt gångbroar så man ska kunna förflytta sej över området som numera består av ruiner av rännor och husgrunder och storskräp som kommit med vattnet från Tyresö-Flaten på väg ner mot Albysjön och som fastnat mittemellan.

Här är Lasse född. Där stod boningshuset och där byggde pappa upp såghuset och där var infarten till kvarnen dit bonden från Karlberg kom med kärran dragen av två oxar. Här gick timmerrännan pappa byggde när samma bonde lät sitt fällda timmer flottas över sjön till sågen.

Kalle och svågern Olle vid timmerrännan.

Lasses föräldrar Kalle och Greta och Gretas far Gustav kom till Nyfors 1924, som nygifta hade föräldrarna prövat att arrendera kvarnar i Harraker och Björnlunda och sen fick de veta att kvarnen i Nyfors legat nere i ett par år och var ledig och då återvände de till hemtrakterna. De hade fått sitt första barn i Björnlunda. Morfar Gustav var änkling, han var från början mjölnare men kom senare att bli kusk på Berga och föreståndare för Missionsförsamlingen. Då Kalle och Greta gift sej och for ut på sin kvarnturné hade de morfar som var 70 år med sej, han kunde hugga och skärpa kvarnsten och han tog emot folk som skulle ha malet. Det blev lång väntan under malningen och då behövde kunderna underhållas och där var morfar oslagbar, han förmedlade nyheter (skvaller) hade humor och kunde berätta historier och honom vill man träffa. Det var en viktig roll i kvarnsammanhang på den här tiden.

Morfar Gustav Eriksson

I Nyfors byggde Kalle upp en verksamhet, tre barn till föddes till bruset av forsen, han byggde vattenturbin, utvecklade sågen och vattenkraften gav familjen bröd. Men elekriciteten hade kommit och konkurrensen med kvarnar som drevs med el gjorde företaget olönsamt och han slutade med kvarnen 1936. Händig som Kalle var började han bygga sommarstugor på tomter han förhandlat sej till av Markisen (ägaren av Tyresö).

På 1930-talet var Nyfors rena landet, vatten hade man men dricksvattnet måste man bära i hinkar från en källa vid Gudöån. Mjölk hämtades i plåthämtare från Rundemar och det var långt att gå.  Det började byggas sommarstugor och då uppstod behov av livsmedel på närmare håll och då byggde Kalle ett skjul närmare sommarhusen så Greta kunde öppna sommaraffär. Man kylde matvarorna med is från isdösen, Kalles såg gav sågspån till dösen och isen sågade man upp ur Tyresö-Flaten och man tog upp så att det räckte hela somrarna.  Affärshuset är numera garage till en sommarstuga.

Färglagd bild av Kalle och Gretas fyra barn, sjöarna syns i bakgrunden Flaten till höger och Albysjön till vänster, vet inte varifrån den är tagen men ett foto är det.

Man skaffade en stor svart hund Låra (Laura?) som skulle vakta barnen, en mycket klok hund, men det fanns alltid någon av Kalles eller Gretas syskon som hjälpte till i huset så det hände bara en gång att ett barn föll i vattnet.

Något år efter att familjen flyttat brann boningshuset ner, kvarnen revs och platsen har sedan fått återgå till någon sorts naturtillstånd. 

Rännan från krondammen

Att Nyfors hade en lång historia från långt före  Kalle och Gretas tid var inget man talade om varken då eller senare, men vattenkraften hade varit en tillgång för verksamhet ända sedan 1400-talet. Det hade legat ett pappersbruk vid Wettinge ström som utloppet i Albysjön hette, det var verksamt från mitten av 1700-talet till slutet av 1800-talet och resterna därifrån lär ligga i metertjocka lager en bra bit ut i sjön och de får absolut inte röras om. Sen har Jan-Bertil Schnell (Tre strömmar, industrihistoria i Tyresö) forskat fram salpetertillverkning, hammarsmedja och järnhantering från 1500-talet, valkstamp, sämskskinnsstamp, kruttillverkning och annat från 1600-talet, så alla husgrunder och murrester går inte att förklara med verksamhet från 1900-talet.

Wettinge ström vid utloppet i Albysjön

En kvarnsten ligger kvar intill en bro över strömfårorna, där kan man sitta och äta sin bulle, ingenstans för övrigt finns en plats att vila på. Stenens mönster är skärpt och vi vill tro att Lasses morfar haft något med den att göra.

Vi hör äntligen bofinkarna och de andra sångarna, strömstaren – kändisen från Nyfors ser vi inte till och vattnet är sparsamt. Hela området är stökigt, förr kunde man urskilja strömfårorna men allt är ett enda stort stenröse med några husgrunder som sticker upp här och där.

Här börjar kvarnrännan vid Flaten

Svart intorkat sjögräs

Här sticker boningshusets grundstenar upp bakom ormbunkarna

Utsikt från ett köksfönster.

Varje år kommer måsarna om våren till Väsby, de cirklar runt mellan husen och skriker och jag tror att de letar efter de vatten som låg här för några hundra år sedan och som nu är odlad mark eller som de sumpigaste –  blivit bostadsområden.

Vattenspeglingar

Det som från början inspirerade oss att följa ån var att se speglingarna i det vattenfyllda diket en stilla och solig vårvinterdag. Allt fick en ny betydelse då man såg det genom vattnet, lerfärgen försvann och vattnet blev blått av himlen.

 Vi har bott i Väsby i 50 år och Väsbyån har under den tiden mest varit ett hinder i trafiken och ett vassfyllt lerigt dike som utgjort en fara för barn. Man har önskat att de styrande i kommunen skulle inse att ån var en tillgång, snygga till kanterna, ge den ett ansikte och påminna om att den en gång var en viktig transportled. Trots en del  nya ansträngningar på senare år med soffor och planteringar och fågeldamm i närheten av stationen så är åns övriga omgivningar inte enbart charmiga. Men när ån är vattenfylld och inte skuggad av vass, då blir speglingarna i vattnet av skjul och ledningar och broräcken något som lever och förändrar sej av ljus och vind.  Man flyttar blicken från de förbirusande tågen och de grafittimålade magasinsväggarna som är desamma varje gång men det som avspeglas i vattnet varierar. Vattnet är en känslig spegel.  

Mot Edssjön

Man följer ”trottoaren” eller bron under järnvägen och efter den spännande passagen ser man en bro till med ett mäktigt gråstensvalv. Det är en tidigare järnvägsbro och en mötande persom säger att det står 1907 på en platta någonstans.

Alldeles invid den bron finns resterna efter Älvsunda banvaktstuga nr 168, som brann ner 2008. I solen under en buske i utanför staketet värmer sej ett par snokar och förödelsen kring ett uthus på gården känns meningslös.

Så sent som på 70-talet var platsen bebodd och någon med ursinningt skällande hundar bodde här.

Ett stenfundament vid sidan om tomten reser sej upp från ån och vi har hittat ännu ett brofäste. På en karta från 1873 kan man se att Stockholmsvägen gick över ån och snett över järnvägen, banvakten bodde i en smal triangel mellan järnvägen och landsvägen.

Härifrån till Edssjön är vägen inte självklar, man går ut till den nutida Stockholmsvägen och broarna över ån, en för gående och en för biltrafik. Sen väljer man A:  att gå under bilbron och följa åkanten till sjön. Man beträder då åkermark och det är kanske inte önskvärt men genom att vi sett folk med och utan metspö och hundar som går där, så prövar vi.

B: Man följer asfaltvägen norrut till dungen som vaktas av en vacker ek och tar stigen genom slån och blåhallonsnår över rötter och stenar ner till Edssjön. Man får lämna folk med rullator eller barnvagn någon annanstans för underlaget är inte lämpligt för hjul på något av alternativen. Marken är privat och vill man  gå där så får man anpassa sej och inte ha några krav, för markägaren kostar det att göra marken tillgänglig för besökare.

En kavelbro över ån leder till en betesmark och på en stig utmed strandkanten når man Njursta holme. Vid bron metar man eller hänger nätkassar i vattnet för att samla vattenloppor till sina akvariefiskar.

Bilden ovan är utsikt västerut mot Edssjön från kavelbron. Nedan är österut mot Älvsunda och Väsbyåns utlopp ur Edssjön.

Sist i kommunens vattenplan för Väsbyån från 2007 finns en rubrik: Önskvärd utveckling och det är fem års sikt som gäller. För några av punkterna kan man som Väsbybo se om något hänt på fem år, andra punkter är mindre lätta att se för en som går utmed ån.

I samarbete med berörda markägare utveckla Upplevelsestråket söderut från Älvsunda vidare mot Njursta holme. Det måste vara bron under järnvägen som är början på det.

I samband med pågående omvandling av stationsområdet utreda förutsättningarna för att frilägga ån vid stationen. Stationsplanen är nu ombyggd och ån rinner under den i kulvert, förutsättningarna fanns väl inte.

Öka meandring och beskuggning för att öka förutsättningarna för biologisk mångfald och förbättra vattenkvaliteten. Norr om norra kulverten slingrar sig ån på en sträcka utanför de bebyggda tomterna i Runby men där åkrarna tar vid blir ån rak som ett åkerdike och en al vid bron mittför barockparken är det enda som beskuggar vattenytan

I samråd med berörda markägare utreda förutsättningarna för en paddlingsled längs ån med närliggande sjöar.  Har något hänt? Finns förutsättningarna?

Inget kan väl avhålla en person med kanot att paddla sjö-och å-leden från Norrviken redan nu, men det finns en del småhinder på vägen. Man behöver dra kanoten runt en del låga broar och vid stationen i Väsby är det stopp – om det inte går att göra en spännande passage genom kulverten under stationsplanen och senare även under järnvägen norr om stationen. Har man en kärra så får man gå upp och snedda över bussplanen, gå ner under järnvägen och upp på Runbysidan och dra ett par hundra meter, kanske titta på Ladbrostenen och sedan gå i vattnet när ån blir synlig igen men kanske vänta tills man passerat sopfiltret vid första gångbron.

Ån söderut.

I kommunens PR-text kan man läsa att en del intressanta vägar gjorts tillgängliga för promenad och cykling, ”upplevelsestråket”, men det är inte en sammanhängande runda och därför har olika sträckor blivit ”etapper”.

En etapp är åns lopp mellan stationen och Älvsunda. Som lockande upplevelse på den vandringen är ”att på plats uppleva dagvattendammarna”, sen inget mer.

Här rinner ån in under stationsplanen.

Något mer kan väl nämnas t.ex. de gamla brofundamenten som ännu är synliga  innan den gröna vassen döljer dem. När man gått under Mälarvägsviadukten och kollat bävergnaget går man över en gångbro och får ån på vänster sida.

 Här kommer en lövrik dunge med mycket fågelsång och i strandkanten växer en rad jätteekar som har rötter delvis nere i vattnet. Kan nägon säga hur gamla de är och om ån runnit över rötterna under hela deras livstid eller har man kanske ändrat åns lopp så att den kommit närmare träden?

Innan dungen tar slut finns ett par vattensamlingar på höger sida och i en av groparna har man placerat en av Axel Nordells ( 1914-1997) plastskulpturer.  Den här är grå och brun i flera nyanser (lagningar) och formen är Nordellskt ”organisk” och om den uttrycker något så är det möjligen att den är ledsen över placeringen. Senare under sommaren då grönskan tränger upp försvinner den helt bakom den höga floran. Något står skrivet i det grå och då man går närmare ser man att det uttrycker en spontan reaktion.

Sedan öppnar sej fält där man längre bort grävt ut dammar för dagvattenrening och den uppgrävda leran har samlats  och lagts så det påminner  något om gravhögar.  På flera ställen utmed stråket finns soffor utplacerade så man kan sitta ner och vila lite och kanske förundras över det antal tåg som svischar förbi. Vi räknade en söndageftermiddag, på sträckan mellan stationen och Älvsunda och tillbaks på c:a en timme passerade 28 tåg.

En trappa av huggen sten  leder ner till vattnet och under vattnet skymtar en träplattform, det påminner om en tilläggsplats gör gondoler, när byggdes den och varför? Provtagningsplats för vattenprover?

På håll ser man något portliknande, fyra höga stolpar som bär upp elledningar från ställverket, det ser ut som en japansk tempelentré ute till havs. Då man kommer närmare häpnar man över höjden, stolparna är dessutom av trä och dubblade. Det är sällan man kommer nära ledningsstolpar av den här storleken och här blir det närkontakt. Hur höga är de och vilket slags trä kan bli så här högt och var hämtar man stockar av den här längden. Vem kan man fråga?

Den enda vi kommer på som kan tänkas veta något är förre elverkschefen Allan Andersson, om han lever är han över 90 år. Han lever och han visste. Stolparna är 12 meter över marken och nedgrävda 2 meter under, det är furor av ett särskilt slag som blir så här långa och kommer från Lappland. De håller i 30 år och används för ledningar upp till 70 kilovolt.

Väsbyån rinner nästan spikrak förbi Marabou (Kraft food) och i kommunens vattenplan från 2007 kan man läsa att den tidigare rann i mjuka meandrar, men av olika anledningar  har man grävt den rak. En målsättning är dock att få tillbaks lite böjningar. Mitt för den långa fabriksbyggnaden men på kommunens sida om ån har man planterat kastanjer, de är lite känsliga och lyckas inte alltid bli kvar. Här är åtta träd med svällande knoppar och det ser ut som om de varit fler från början men ingen har fyllt på där det blivit lucka. Vem planterade träden, var det kanske Marabou som ville skapa en grön slöja  framför utsikten över järnvägen eller är de ett led i kommunens satsning?

En gångbro gör att man kan gå över ån och snedda över Marabous gräsmatta och komma upp till Industrivägen.

Sen är Afrodite nästa upplevelse, hennes vindlande väg har jag beskrivit tidigare, konstnären Bengt Erik Amundin dog för något mer än ett år sedan, han blev 95 år. Den vittrande plasten har lagats och målningen har bättrats på så det inte ser så skräpigt ut på nära håll. Har skulpturen haft fasadbelysning eller vad är det som ligger trasigt vid ena sidan i gräset? Och alla stenbumlingarna som är strödda nertill och vad menas med den stora stenen med raka sidor som står snett framför? Här finns i alla fall en soffa och därifrån kan man ”uppleva dagvatterdammarna på nära håll”. 

Inte så långt härifrån går man över ån på en betongbro som är avsedd för även tyngre trafik och man får ån på höger sida och man kan ta sig upp till ett koloniträdgårdsområde bakom Marabou, men den grusade vägen fortsätter utmed ån. Det var på den här sträckan vi såg minken (minkarna) för ett par dagar sedan och efter ännu några meter kommer vi till åns andra fors som byggts för asplek. Här forsar ån och brusar i kapp med tågen. Järnvägen kommer närmare och ån svänger in under den, den grusade stigen delar sej och man kan välja att gå  mot Älvsunda eller följa ån in under järnvägen på en nybyggd spång.

En soffa, papperskorg, en skamfilad upplysningsskylt och en huggen stenpelare med den ingraverade signaturen ”vikingabåt” visar att det här är början eller slutet på en ”etapp”. På skylten finns ett telefonnummer man kan ringa för att få veta något, ja kan man det?.

Spången under järnvägen är nybyggd och kanske början till att  göra en väg så man kan följa Väsbyån till Edssjön. Man kan ta sej dit redan nu men det är inte för alla (ej lämpligt för barnvagnar och rullatorer).

Brofundament

Då man följer gångvägen utmed ån från södra viadukten norrut och är nästan framme vid stationsplanen, kröker ån och ett par breda stenfundament ett på var sida om ån blir synliga. Vad är det??  Har det varit en bro här, precis intill järnvägen och vägens riktning skulle i så fall varit snett över spåren, det verkar inte troligt.

Vi började leta efter bron i Väsbylitteraturen men hittade till att börja med ingenting förrän vi fann den i Lars E. Janssons: Geografiska namn i Upplands Väsby Kommun (den boken är ett stordåd). Innan järnvägen byggdes, alltså före 1865 gick här Eds kvarnväg med bro över ån, den användes av bönderna i Ed när de for till kvarnen i Hammarby. Eds kvarnväg gick genom ”Brohagen” på Runbysidan ovanför ”Stationsgärdet”. När järnvägen byggdes och stationen hamnade på Edssidan blev Eds kvarnväg ointressant och underdimensionerad som väg till stationen och en bro närmare stationen behövde byggas för att Frestabor och Hammarbybor skulle komma dit.

Stenarna i brofundamenten ser inte ut att ha rubbats trots att det gått nästan 150 år sedan de förlorade sin funktion. Vi fann bron även i Väsbyboken från 1973 av Alf Nordström och Johan Curman på sid 145.

Visst vore det trevligt med en liten nutida skylt vid stenarna, den skulle visa oss en sorts kontinuitet med kommunens eller socknarnas tidigare liv.

Bäver

Då man googlar på Väsbyån kan man hitta små filmsekvenser av simmande bävrar både i Väsbyån och Edssjön. Bävergnagda aspstubbar finns utmed ån under södra viadukten och på flera ställen, en film: Beaver creek in the Väsby River visar en stor mängd nergnagda träd på norra sidan kulverten. 

De här stubbarna har hunnit bli gråa, de gnagdes för ett par år sedan.

I Rotebro har kommunen fått ta bort en bäverdämning i Edsån (tillflöde till Edssjön) så att inte hela Rotsunda ska översvämmas. Här i Väsby är kommunens parkskötare snabbt framme och rensar undan om bävern hittat några träd att välta ner i ån.

Vi spejar över vattenytorna efter bubblor och oförklarliga vågrörelser men har ännu inte sett någon bäver. Förra året satt vi intill en av dammarna vid ån och såg bubblor stiga till ytan med en tids mellanrum, vi väntade och väntade men kom fram till att det nog bara var sumpgas som bubblade upp.

Under Mälarvägsbron.

Bävern utrotades år 1871 och var borta från oss i 50 år till 1922 då den åter inplanterades. När den nu har förökat sej och ser ut att trivas inte bara i skogslandskap utan även närmare tätbebyggelse är man inte beredd att hurra för dess återkomst utan gör det svårt för den att leva men samtidigt lägger man ner möda på att sällsynta fiskar ska få lekplatser.

Marabou

Mink

För ett par dagar sedan följde vi ån söderut förbi Marabou och Afrodite och från bron nära Älvsunda såg vi att ett litet djur med päls rörde sej i strandkanten. Det var inte en bäver men större än en råtta och det slank in under det torra gräset och försvann. Då vi gått en bit utmed ån såg vi något brunt som kom simmande och trodde det var en sällsynt fågel men när den kom närmare var det en mink. Upp med kameran, men i samma ögonblick kom ett snabbtåg dånande förbi på några meters avstånd och jag tappade all koncentration men höll ner kameran mot vattnet för att kanske få med minken på bild. När  tåget passerat var minken borta och vi undrade om allt varit en inbillning. Då vi tömde kameran syntes inget på rutan för mink – men jo – något nära kanten stack fram, en liten brun nos.

En brun nos.

I skärgården har man försökt bli av med mink eftersom den minskar fågelbeståndet och i de områden där man lyckats decimera antalet minkar har fåglarna börjat öka igen. Är det bra med mink i Väsbyån?

Aspen

Väsbyån sägs vara känd för fågelliv men kanske mer för aspen, en karpfisk som man vill skydda och ge möjlighet att fortplanta sej. Den är Upplands landskapsfisk och kan bli stor, den kan väga upp till 12 kg. Bilden är lånad från Spisa nu.

Norr om stationen, strax innan ån går in i kulvert under järnvägen, har man gjort det möjligt för aspen att leka. Den behöver forsande vatten och en botten av sten och grus och när vattnet är varmare än +6 grader är det dags för leken, det brukar bli i slutet av april. Man har skapat ett ställe till med fors och stenig botten söder om Marabou, där rommen kan sjunka ner mellan stenarna och skyddas.

Fåglarna

Mellan stationen och lekplatsen för asp har ån fått en utvidgning, nästan som en liten sjö och där finns också ett par soffor utställda under en sälg. Om vintern håller man istäcket öppet med en luftpump och där samlas änderna. På kommunens PR-sida kallas det för matningsplats för fåglar. Man matade förr änderna varsomhelst utmed ån och gärna närmare stationen men det finns anslag om att det är inte längre är önskvärt, man ska gå bort till matningsplatsen.

Det är mest gräsänder som samlas där och de är lyhörda för påsprassel, om de anar brödkanter så kommer de alla upprusande och de kommer mycket nära. Fågelskådare ser många fler arter än gräsänder och en dag simmade flera skrakpar på mellanlandning bland änderna. För ett par år sedan fanns det en andhona med vit hals och flera vita fjädrar i dräkten, hon mobbades av de andra fåglarna när vi matade dem och vi undrade hur hon skulle klara sej. Nästa år fanns antingen hon eller en avkomma med vit hals bland de bruna och i år finns en hane med bredare vit krage och halva buken vit så det verkar som även de avvikande gräsänderna lyckats  fortplanta sej.

Om man googlar på Väsbyån och fåglar så hittar man många fina bilder på änder och dagisbarn som matar dem.

Gräsänder och skrakar. Han med vita kragen nedan, har också ett vitt streck vid ögat.

Mars 2012

Det är mycket vatten i Väsbyån. Stränderna är stökiga efter vintern och när grönskan saknas märks det tydligare. Egentligen är det skräpigt vilken årstid man än närmar sej ån som rinner norrut mellan Edssjön och Oxundasjön. För 1000 år sedan var den en del i en vattenled mellan Östersjön och Mälaren men landhöjningen har krympt vattenflödet och gjort tidigare sjöar till leråkrar. På våren vid snösmältning och regn kan man föreställa sej att det funnits mer vatten i och kring ån men på eftersommaren är Väsbyån på sina håll oftast ett grönt dike där vassen regerar.

Då järnvägen byggdes på 1800-talet kom den att gå parallellt med och nära ån ett par kilometer och marken gungade under de framrusande tågen. För att inte riskera att tåg och räls skulle glida ner i ån fick tågen som inte stannade, sakta in rejält när de passerade Upplands Väsby. På senare år har man pålat och förstärkt banvallen så att tågen kan svischa förbi utan att sänka hastigheten.

Ån delade samhället och tidigare fanns det två broar där man korsade både ån och järnvägen, det var plankorsningar med bommar, en vid Runby nedra söder om stationen och en vid Bryggerivägen lite norr om stationen. När både bil-och tågtrafik ökar är det inte längre praktiskt och innebär olycksrisker så man byggde viadukter söder och norr om de gamla broarna, som dessutom revs. Vid den norra överfarten tar viadukten en vid sväng över järnvägen upp mot Stora Väsby innan den knyter an till Centrum och ån har man lett genom en kulvert under järnvägen.

Ladbrostenen.

Då man förr kom över den gamla bron vid Bryggerivägen mot Runby, låg ett stort stenblock med runinskrift en bit upp i slänten på Runbysidan, vid en tidigare strandnivå.  Blocket kallas ”Ladbrostenen” och ligger där som minne efter män som dött och runorna säger att deras mor och fru Ingrid lät bygga en ladbro till deras minne och en förhoppning om att Kristus ska hjälpa deras själar.  Stenen har två sidor med text, den har vittrat en del och runorna fylls i med rött av runverket ibland. Runblocket har varit skamligt försummat och överväxt av slånsnår och knappt synligt men numera är snåret röjt och man kan närma sej stenen utan att riva sönder kläderna.

På skylten med text nämner man att ”ladbro” har tolkats som lastkaj men att vissa forskare vill tro att det varit en brobank över hela ån och kringliggande sankmarker och idén visas som ett däck över hela ån. Några hundra meter norrut mittför Barockparken har man ställt upp en vikingafarkost på höga ben för att visa hur högt vattnet gick (5 meter)  på vikingatiden.

Med 5 meter högre vattenstånd än nu bör ån ha varit betydligt bredare så illustrationen med en stockläggning över hela ån är svår att ta till sej. Att bygga en bro nära vattnet (som illustrerat) hade inneburit ett obekvämt och skapat hinder för vattentrafiken. En lastbrygga är väl en välgärning att bygga och kan väl få anses bra nog.

Från stenens plats kan man se ån där den kommer fram ur kulverten. Hugo Sabel, vår mest kände Hembygdskännare var djupt bedrövad över att stenen miste sin direkta kontakt med vattnet nedanför då man ingrep i åns lopp.