Brittakarolina's Blog

För några år sedan, kanske 12, då vi änu bodde på Alvägen och jag skulle fylla något jämnt, önskade jag mej en cykel att ha i Upplands Väsby. På Gotland hade vi två äldre cyklar, dels mormors svarta från 1934 och en ljusbå som varit en klenod tills någon körde omkull med den och växelpaketet sabbades.

Vi fick för oss att ett cykelköp ordnades bäst på Gotland och därför gick vi den sommaren till cykelhandlaren i Hemse. Utanför stod som reklam en läckert grön Crescent damcykel och den var såld i det ögonblick jag såg den och redan innan vi öppnat dörren till affären. Jag kan säja att jag älskade den från första stund, bara anblicken av den gjorde mej varm. Den hade fem växlar och vi har förlagt kvittot, så priset är glömt men någonstans kring 5000:- tror vi att det var .

Då vi for hem till fastlandet den sommaren hade vi cykeln med oss och sen cyklade Lasse och jag omkring och upptäckte Väsby omgivningar i alla riktningar. Det blev ett par för-och eftersomrar, sen fick Lasse det knepigt med balansen och cyklarna fick mest stå och vila i garaget.

Min gröna vackra fick då i stället följa med till Gotland och vara i sällskap med de äldre cyklarna och bli en möjlighet för barn och barnbarn att ta sig ner till vattnet på småvägar. De små, särskilt Selina cyklade själv på barncykel flera somrar men så fort hon växt ut så hon kunde trampa vuxencykel, var den gröna mest lagom. Den här bilden har Selina tagit.

Cyklarna stod lutade mot norra husväggen under hela somrarna, de var alltid olåsta och vid utflykter hände det att man låste den gröna och ställde de andra bakom så de skulle vara svåra att nå. Det var nästan lite överdrivet, nere i Hamra blev inget stulet och storstadsreflexen kändes ibland lite genant.

Järnaffären i Burgsvik tog emot cyklar för reparation och där fick de nytt liv. Mormors cykel hade varit där och fått nya ballongdäck och ny sadel och den rullade nästan bättre än någon av de andra. Den ljusblå hade också fått en genomgång så vi hade tre sköna möjligheter att komma ut på småvägarna.

Nu i somras (2011) var vi där i olika omgångar, Lasse och jag, Karin och hennes barn, Gösta och hans barn och då Niklas skulle åka ner sent, passade Lasse och jag på att bo i stugan en bit in i september innan Niklas kom. En stund efter att vi kommit såg vi att något fattades utanför huset – den gröna cykeln !  Inget annat såg ut att saknas och sen satte fantasin igång  att arbeta med vad som kunde ha hänt. Vi berättade för vännerna vid vattnet och då vi åkte in till Visby för att handla bläck till skrivaren passade vi på att polisanmäla stölden. Vi förstod av polisens kommentar och formuläret vi skulle fylla i att det inte kunde bli ett prioriterat ärende. Flera rader i formuläret som måste besvaras  kunde vi inte fylla i, cykelns nummer och inköpsår, datum för stölden och cykelns värde. Kvittot från köpet låg nog i Väsby. Det fanns ingen rad för beskrivning av hur fin den gröna var och hur värdefull  den kändes för mej.

Vi satte ändå upp några lappar med efterlysning i Burgsviks ICA och på ett par anslagstavlor men förstod att vi  måste ta oss förbi förlusten och inte älta grämelsen. Vi fattade också att en knallgrön Crescent med blank och fin lack cyklar man inte omkring med i trakten där den är efterlyst, den måste ha fraktats längre bort. Men vi spejade ändå av vartenda dike efter något grönt, min gröna var nog ensam om färgen på ön, vi talade om att den nog var i Estland eller Lettland eller kanske Småland.  Och inte ens på fastlandet såg vi en grön cykel vid stationen eller där cyklar trängs.

Då vi kom hem till Väsby fick vi ett kort brev från Visbypolisen, de avskrev ärendet, det var väl väntat för vi hade inte hittat kvittot på cykeln där identiteten stod. Vi läste också på nätet att det varit flera säregna stölder på Storsudret. Vi läste också i Gotlands tidningar på biblioteket att det lite då och då varit stölder i Hamra men vem kunde det vara som behövde dieselolja, antika  vagnslyktor,  radio och värmefläkt och en cykel. Var det organiserat och hur såg nätverket ut?

I november åkte vi ännu en gång till ön för att bära in de sista trallarna från i somras och titta på vad snickaren lagat på söderväggen. Då vi skulle fylla bensin passerade vi cykelaffären i Hemse och där utanför stod en grön damcykel. Jag fick hjärtklappning och behövde vända för att titta närmare, vi fyllde bensin och åkte tillbaks – men då var cykeln borta. Den var nog lite mörkare än min men det hade varit roligt att se den i alla fall.

Nästa dag sedan vi upptäckt att vi haft påhälsning av tjuvar igen och skulle åka till järnaffären för att handla nya hänglås, valde jag utan att jag kan förklara varför att åka förbi Hamra kyrka i stället för genom skogen. Då vi passerat Storms sa Lasse:” där stod en grön cykel”. Jag åkte inte till något ställe för att vända utan backade trots trafik tillbaks till Storms gränsmur mot vägen och där stod CYKELN ! Hade den vita däck sa Lasse. JAA det hade den. Det var min gröna, den var olåst och eftersom den stod utanför muren var den på allmän mark, den var ställd där för att hittas. Sadeln var råttäten och växlarna gick inte att rubba men hjulen var runda och de rullade. Jag tog cykeln och halvsprang därifrån till vägen mot Bertelsmäss, det var två kilometer hem och Lasse fick ta bilen och komma efter. Jag  hade tänkt cykla men vågade inte, jag hade satt på mej pjäxor och det vore orättvist att vingla omkull nu när jag var så glad, så jag gick men fort. Den upprymda lycka jag kände var nästan lika stor som den gången när jag hittade vår förrymda katt Stosse i Örsundsbro efter flera månaders sökande kring Härkeberga.

Efter att ha vänt borta vid Hamra kyrka kom Lasse ikapp mej, bilen är ganska liten men vi tog in bakhjulet genom bakluckan och Lasse höll i det så att resten inte gled ut på marken och så fraktade vi den kära gröna tillbaks till huset.

Många folk tror att även ting är besjälade och jag kan föreställa mej att cykeln ropade på oss från sin plats utmed muren och det var därför jag valde att åka den vägen. Men om inte Lasse sett den hade det dröjt till nästa år innan vi kommit där förbi. Den gröna i Hemse var kanske ett förebud om att cykeln var kvar på ön. När man inte vet vad som egentligen varit avsikten med stölden eller varför cykeln återlämnats på det här oartiga sättet, får man fylla på bäst man kan med sin fantasi.

När jag ringde våra vänner vid sjön och berättade att vi hittat vår efterlysta cykel och var, sa mannen: ”Jasså var det den som stod utanför muren norr om Storms, ja den har stått där länge den”.  

23/4 Påskafton

Gick ut en runda för att hitta koltabletter åt Lasse. Det fanns ett apotek i ett gammalt fint hus vid torget och de hade. Såg att en massa hantverkare hade dukat upp till försäljning på halva torget, det var allt från vegetabiliskt godis till smycken av fusat glas och textil. försökte hitta en bra vinkel där hela det pampiga hotellet kom med på en bild, träden framför var inte gröna ännu så nästan hela huset syntes.

Vi checkade ut från hotellet och gjorde oss färdiga att åka men sen måste vi ha något lite med hem till grannen för att de vaktat vår brevlåda så jag gick tillbaks till hantverkarna och handlade just det sällsynta godiset åt dem. Det hade blivit lite trångt kring borden så lite knuffigt var det väl. När jag återvände till Lasse och satte mej i bilen, fattades kameran. Den ligger annars överst i väskan och jag måste lagt den ifrån mej då jag betalade. Sprang tillbaks till alla bord jag varit i närheten av men ingen hade sett kameran. Upp på hotellet, hade jag lagt den där, när vi tog ner bagaget? nej inte där heller. Stulen !! Vi har ju försäkring men då måste försvinnandet polisanmälas först. Letade upp polisstationen och fick diktera en lång beskrivning av mina rörelser och den skulle senare kompletteras med tillverkningsnumret på kameran.

Vandalorum http://www.vandalorum.se

Sen åkte vi norrut och trots förlusten så hade ju Lasse sin kamera kvar.  Ett mål hade vi faktiskt kvar och det var Vandalorum i Värnamo, de hade efter många års segt arbete öppnat för ungefär en vecka sedan.  Vi hittade platsen och genom att fråga efter vägen på flera ställen fick vi också veta ortsbefolkningens åsikter om bygget. Byggnaderna såg ut som stora röda lador och vi frågade oss, hur ska folk hitta hit?

Solen gassade, det fanns ännu inga skuggande träd eller buskar kring husen, så vi skyndade oss inomhus och fick se en annorlunda utställningsbyggnad. Där fanns ett härligt ljus, just nu för en cykelutställning i en hall och en småländsk konstnär ställde ut i en annan. Lite ödsligt var det och vid en hög disk tvärsöver entrérummet stod välgångsönskningar i fina buketter och minst tre rara damer var beredda att ta hand om oss och berätta. Som vanligt ville vi titta själva först och pusta ut lite vid en kopp kaffe.

Bord och stolar i kaféet var av trä men utanför en glasvägg var stolar och bord gummiklädda och det var lite ovanligt. Allt var sparsmakat och utsökt, Mats Theseliusstolar i första entrérummet, men hur i all sin dar ska man få det här att gå runt? Det måste till mängder av PR och att turistbussarna hittar hit och gör platsen till något alla talar om. Vi lämnade muséet som stora frågetecken.

Vi fortsatte och i Ljungby åkte vi av för att köpa frukt och något drickbart att ha i bilen. Det var en jätteparkeringsplats och runt om låg flera storköp av ett slag vi aldrig sett. Det enda jag kom över var två coca-cola och då vi öppnade den ena gled kapsylen ner bakom mitt säte, jag sträckte ner handen för att ta upp den och DÄR på golvet under mitt säte låg Kameran!! HUR hade det gått till? Ja det tog mej tid att  få ihop den nya kamerahistorien, men stulen var den inte.

Nu längtade vi hem, Småland, Östergötland och Sörmland allt slank vi förbi och det hann bli nästan mörkt innan vi kom norr om Stockholm. Strax före avfarten till Häggvik körde vi på något som inte hade synts framför oss, det var hårt som en sten och det blev en rejäl smäll. Första tanken var att någon tappat tegelsten eller något stort på vägen och vi måste ringa särskilda numret för att varna andra som kom efter. Vi åkte av vid Glädjen och frågade på OK efter numret men de stirrade oförstående och sa att vi skulle ringa polisen. Samtidigt hade en bil kört upp bakom oss och två killar frågade hur det gick, de sa att det var ett djur vi kört på men att det redan låg ner. Vi kollade bilen, den var helt nerblodad och vi ringde polisen. De snäste av oss och sa, ja ja ja vi är på väg, tydligen hade flera hört av sej.

Efter mycket ringande fick vi efter ett par veckor veta att det var ett rådjur vi kört över.

Väl hemma på Dragonvägen var hissen ur funktion, det hade blivit helmörkt ute och vi var helt skakis, men vi var hemma och vi tog ett trappsteg i taget och till slut var både Lasse och jag och resväskorna uppe på fjärde våningen. Då funkade inte sjutillhållarlåset. Väskorna och vi var där men vi kom inte in !  Efter mycket lirkande och knuffande på dörren gick nyckeln runt och vi var hemma.

24/4 Påskdagen

Vaknade och såg att våren hade kommit hit också, träden hade börjat grönska utanför och växterna på balkongen levde.

Bilderna har vi båda tagit, de från bilen är mest Lasses och de andra från promenaderna är mest mina. Vi fick göra en fantastisk resa.

21/4 Skärtorsdag, Lasses födelsedag, 82 år, förutom diarrén var han förkyld. Efter Keukenhof var vi nog lite trötta, särskilt som Lasse inte åt och jag inte tyckte att det var kul att äta ensam. Nu gällde det bara att ta sej hem på bästa sätt, några uppehåll lockade inte. Vi tog oss från Amsterdamtrakten ut på motorväg med riktning Bremen och körde i ett grönt buskdike ut ur Holland och in i Tyskland.

Det gick undan och just så här uppfattade vi nu grönskan. IKEA såg vi på flera ställen över trädtopparna.

Vi orkade till Bremen men inte längre, där lyckades vi hamna i närheten av järnvägsstationen och Lasse fick sitta i bilen på en gata jag skrev upp namnet på och sen gick jag ut på jakt efter hotell. På torget framför stationen låg de i rad och Star Inn såg sympatiskt ut. De hade även garage och jag fick instruktioner, det lät komplicerat men kunde vara lärorikt. Glatt satte vi igång med att leta upp hålet vi skulle fara in genom, det verkade obefintligt men efter två eller tre vändor såg vi det. En äldre hjälpsam herre såg att vi inte var vana och han hjälpte oss att åka in i en hiss, hitta rätt våning och parkera bilen på rätt siffra. Sen vinkade han och gick. Hur skulle vi komma ut, personhissen stannade inte på vår våning, det hängde en lapp med beklagande på handtaget. Återstod en trappa, först ner med rullatorn, sen Lasse och sist våra väskor och sen diagonalt över gården till änden av kvarteret men dit fanns ingen dörr, däremot en som gick ut på gatan och där var befrielsen. Nu kunde vi gå runt kvarteret och in genom huvudingången på Star Inn.

Väl uppe på rummet gungade golvet. Lasse hade bara ett par rostade brödskivor i sig som bränsle för dagen och han ropade på koltabletter, det gav man mot diarré förr i tiden. Jag gick ut runt kvarteret, där låg ett apotek, men det hade stängt för en kvart sedan, i hotellreceptionen visste man inte vad koltabletter var och hade inga. Efter att ha sansat oss lite gick vi ut på torget och in på järnvägsstationen- Hauptbahnhof, där brukar finnas ett och annat, vi behövde också hörapparatsbatterier och vykort, vi hade glömt att skicka kort till barn och barnbarn. De hade allt utom koltabletter. Sen gick vi och satte oss på en trottoarservering granne med hotellet och beställde mineralvatten, öl och pommes frites. På gatan framför oss gick spårvagnar i olika färger, folk cyklade kors och tvärs och gående verkade inte bry sej om varifrån fordon och vagnar kom men de kom undan hela tiden.

Under dagen hade Ulla och Nisse, Karin, Gösta opch Gunni ringt Lasse och grattat så han blev inte bortglömd på sin födelsedag även om vi inte var hemma.

22/4 Långfredag.

Vi fick en rejäl frukost på hotellet, packade med oss två dubbla smörgåsar, solen sken och sen hoppades vi kunna få ut bilen ur garaget. Det gick  men inte utan hjälp, vi hade inte hittat rätt väg själva. Sen fick vi en lång resa i ett grönt, gult och körsbärsblommande dike. Vi kom till Puttgarden och tog färjan, misstog oss på tax-free, ingenting var tax-free. Resan genom Danmark gick sedan fort, man märker inte hur snabbt man kör, sikten är lång och man nästan flyger.

Vi åkte över broar utan att  notera vad de hette men bron vid Vordingborg mellan Fyn och Själland noterade vi. Då solen börjat sänka sej närmade vi oss Öresundsbron ännu en gång och den var nu belyst från väster och otroligt vacker. Knäpp Lasse Knäpp! var det ständiga utropet under resan och den här gången som vid flera andra tillfällen, gick bilen för fort eller vi hade bilar bakom så det inte gick att bromsa in, så knäppet kom för sent.

Malmö ännu en gång, Scandic Hotell hade stängt bokningen men vi for till Stora Torget i Malmö direkt och fick ett rum.

Det var läckert och det lyxigaste på hela resan. Där tog vi en öl och en laxbit i baren, även Lasse vågade pröva och det blev en lite försenad födelsedagssupé.

Keukenhof

20/4 onsdag, på hotellet fick vi en vägbeskrivning till parken med tulpanerna och vi startade tidigt för att hinna se mycket under dagen. Ändå fick vi köra fram och tillbaks några gånger innan de första skyltarna dök upp. Vi anade att det kunde bli trängsel, Keukenhof är öppet bara under ett antal veckor just när tulpanerna blommar, i år från 22 mars till 20 maj. Vid ingången blev vi genast bortmotade, där var fullt och vi fick åka till en baksida där några åkrar fylldes på med rasande fart och många vakter dirigerade anstormningen av fordon med vana och allt flöt.

Vi blev pressade genom en entré, men väl inne på området var vi mitt bland blomstren. Solen gassade, det var en riktig sommardag och tulpanerna var precis så utslagna som de kunde bli. Åååh mer färg och fler tulpaner gick inte att föreställa sej.

Efter en vandring mellan det ena praktfulla arrangemanget efter det andra blev besökarna nästan lika intressanta som rabatterna, där var mängder av handikappade med rullstolar och andra hjälpmedel, familjer med barn och sen vimlade det av gamlingar som vi själva. Det var gott om soffor och många hade rustat sej med smörgåsar, som man åt i den himmelskt blommande miljön. Serveringarna var väl utarbetade och mekaniserade för att sluka publiktryck och inte helt billiga och kunde man slippa att gå in där så var ett smörgåspaket hemifrån en tillgång.

Det var inte bara lökväxterna som blommade, det var häggar, rhododendron och magnolior och körsbär och i värmen blev vi tvungna att söka upp skuggiga ställen under träd.

När vi framåt eftermiddagen närmade oss utgången och passerade en liten bro över en kanal fick vi vara med om en sothönas bobestyr inför alla åskådare. Hon (och han?) hade väl påbörjat boet innan parken öppnade på våren och sen när folk började dyka upp fortsatte hon och här stod vi nu på första parkett och beskådade hur hon putsade boet som hon hade fodrat  med snödroppar och sen la sej på äggen.

Det visade sej vara precis lika svårt att hitta från Keukenhof som till men efter ett antal vändor var vi tillbaks på hotellet. Lasse drabbades tyvärr av diarré och åt från och med nu enbart rostat bröd och drack te. Det blev inga gourmetmiddagar för ensam kan man inte sitta och njuta när den andre går på vatten och bröd. Vi hade nått målet för resan, de starka färgerna dansade runt i huvudet och vi orkade inte tänka på att fortsätta mot Medelhavet (hade vi nog inte tänkt heller), nu gällde det att ta sej hem igen.

Zuiderzeedammen är ett Holländskt stordåd, där man med betongstycken och annat byggt en invallning, 32 km lång och 90 meter bred av en havsvik. Viken hette Zuiderzee och den insjö som bildades av viken heter Ijsselmeer. Den var färdig 1932 och blir snart 80 år. Barnen och jag åkte i motsatt riktning på 70-talet och det hör kanske till en teknikers dröm att om möjligt få vallfärda till tekniska underverk. Nu skulle det, sent i livet, bli Lasses tur.

19/4 tisdag tog vi oss ut ur Groningen och for mot Amsterdam. Vi närmade oss havet och kom fram till den höga gröna vallen som var början av fördämningen

På havssidan av den gröna vallen finns cykelväg och folk fiskade vid vattenlinjen. Vi undrade,vem klipper gräset på tre mil lutande mark? Här och där var det får som skötte klippningen men det for också en ensam maskinklippare på tvären.

I början och slutet av fördämningen finns slussar som släpper ut vattnet från Ijsselmeer i havet, det rinner ju till från inlandet hela tiden. Någonstans på mitten av den jättelånga landremsan  finns en öartad utvidgning, där man kan svänga av och ta sej ner till vattnet. Där ligger högar av betongblock som på håll ser ut som gatsten men då man kommer närmare är det stora block. 

De ligger annars närmast vattnet och är oftast femkantiga i genomskärning, Längre upp är blocken av något annat, ser ut som granit.

Mellan stenblocken hade blålilagrön strandkål slagit rot och frodades.

På 70-talet fanns en resturang ungefär halvvägs över dammen men arrangemanget denna gång lockade inte, man måste klättra på en brygga över den motsatta vägfilen, så fikat uteblev. Man kanske räknar den andra riktningen som den naturligaste att färdas och vi kom den här gången från fel håll över Afsluitdijk.

Sen började letandet efter bästa vägen till Keukenhof, målet för den här vårresan. Vi hade tänkt undvika att fara in till Amsterdam och vi hade riktningen klar för oss men vägskyltarna förvirrade oss. De var många och Holland är ett enda stort vägnät av både gamla och nya vägar. Vi kom verkligen bort oss och trots att vi höll oss inom ett område på bara någon mil, blev det hela tiden fel.

Vi såg tulpanfält och kanaler och såg dem från flera håll, samma kanal åkte vi utmed säkert tre gånger. Till slut sa vi oss att när vi får syn på en hotellskylt så stannar vi och tar en lugn eftermiddag och ber om en vägbeskrivning som funkar. Så vi hamnade på Bastion Hotell i Hoofdorp och gick ut bland grannhusen och beundrade den överdådiga blomningen, allt blommade, fruktträd. kastanjer, blåregn, allt.

Schleswig är en hamnstad i en vik av Östersjön och den hade en föregångare under vikingatid som hette Hedeby eller Haithabu på tyska. Som många hamnar blev den för grund för mer djupgående fartyg och staden flyttades till nuvarande Schleswig. Hedeby var samtida med Birka och vid utgrävningar har mängder av föremål kommit fram bland annat textilier. Det är mest slitna trasor från avträdena och tjärade trasor som drev mellan båtbord eller som moddlare att stryka på tjära med – men ändå textil.

En svensk arkeolog, Inga Hägg, som skrivit en avhandling om ”Kvinnodräkten i Birka under vikingatid”, arbetade som textilforskare i Schleswig med fynden från Hedeby. Ett muséum skulle byggas för att hysa alla fynden och Inga H. hade hand om den textila delen. Hon behövde någon som kunde arbeta med äldre teknik och hittade mej hos dåvarande professor Birgit Arrhenius på arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Jag fick i uppdrag att hitta ullsorter och spinna och väva kopior av olika tyger som skulle ställas ut i det nya muséet. Det var lite ont om tid till öppnandet och jag satte mej i min hyrda kurslokal på Gotland och spann och vävde en höst och vinter 1984-85. Tygerna levererades och var på plats vid invigningen 1985. Birgit Arrh. tyckte jag skulle skriva en uppsats om arbetet, det gjorde jag, fick den godkänd och skickade ett ex till Inga H. Har inte hört av henne efter det.

Första gången jag besökte Schleswig var för att kolla tygerna som skulle kopieras, jag tog in på ett hotell med glasvägg och glasdörrar i entrén. Med full fart gick jag rakt in i en glasvägg på vägen ut, såg den inte och halva huvudet svullnade upp som en pumpa, sen blev jag helt blå. Efter att vi mätt trådar och finlekar på de väl rengjorda tygstyckena bjöd Inga H. på middag med mängder av rödvin och jag drack. Inför återfärden till hotellet på natten tvekade jag men Inga försäkrade att i Tyskland blir ingen stoppad på grund av alkoholförtäring (1984) så jag körde och kom fel, jag hamnade på en gågata i Schleswig men lyckades ta mig ut igen utan hjälp.                                               Andra gången i Schleswig var 1986, jag ville se hur tygerna ställts ut. Inga H. gick inte att få tag på och jag betalade entrén själv. Mitt bidrag till utställningen var anonymt men vävnaderna såg bra ut och särskilt den sista skapelsen som var en rya, den uppfyllde en hel monter. Eftersom de båda damerna som aktivt bidragit till mina kunskaper om det akademiska livet, ännu lever, blir resumén inte längre.

Jagel 

Vi hade beställt rummet medan bredbandet ännu fungerade och vi hittade både staden och hotellet. En skylt på dörren sa: ”På söndagen vilar vi” och ingen kom och öppnade. Sedan vi gått runt och känt på flera dörrar kom en man ner från en lägenhet och visade oss rummet.

Det låg i en garageliknande tillbyggnad och hade endast ett fönsterschakt i taket som ljusinsläpp och emot oss vällde den så avskräckande mögellukten. Vi gick ut för att se på omgivningarna, det blommade i rabatter och stenpartier runt ingångarna till grannhusen, det påminde oss lite om husen i Skottland.

Efter en natt i det märkliga sovrummet hade en familj tillkommit så vi blev inte helt ensamma i frukostrummet.

Vi valde med tvekan från min sida att åka till muséet i Hedeby ännu en gång. Det är 26 år sedan det öppnades, allt som var nytt då är väl blekt och dammigt nu och jag blir kanske bara sur.  Husen var byggda som skrin och låg intill varandra som en liten vikingaflotta uppdragen på land, de är grålaserade och syns knappt i naturen.

Det har hänt mycket på den arkeologiska fronten på 25 år och muséer slits, museiledningar har växlat och hela EU har tillkommit och givit gamla platser ny belysning. Hela det inre av muséet var utbytt och en pedagogisk tanke kunde spåras utan att föremålsmängden hade tunnats ur. Föremålen var exponerade med all tänkbar belysning och elektroniken med funkade. Hela den  textila avdelningen var borta och ersatt med fotografier och film på väggen med olika kategorier av människor klädda i vad man räknat ut att de kunde haft på sej och bilderna var skarpa så man kunde se mönster och trådar i tygerna. Här hade man lagt ner ett stort arbete. Det var jättefint och kom mycket närmare besökaren än de tygexempel vi tog fram till första utställningen. Vi kunde bara bli imponerade av alla de utsökt exponerade sakerna i sina sammanhang en ny hall hade  tillkommit som hyste det långa skrovet av en vikingabåt. Vem som helst kan ha glädje av att besöka det här muséet. En kaffestund på deras uteservering var oförglömlig. Usikt mot vattnet genom knoppande trädkronor, där muséet ligger likt uppdragna båtar på land, sol och grönska och hela buskaget bakom oss fyllt av fågelsång, här var våren som allra bäst. Vilken tur att vi åkte hit !

Mot Groningen

Då vi svalt vårt kaffe och den välsmakande tårtbiten kunde vi med viss svårighet slita oss från muséet och fara vidare mot Groningen i Holland. Varför Groningen? En titt på kartan säger att den staden är rätt stor, vi skulle orka köra dit före kvällen och den ligger på måttligt avstånd från nästa ”sevärdhet”, Afsluitdijk eller som det hette förr Zuiderseedammen. Sen trodde vi att det skulle vara lätt att hitta ett rum att bo i  över natt.

Det blev alltså motorväg Kiel, Hamburg, Bremen, Oldenburg. Det är gamla tyska ursprungliga delar av motorväg och nu byter man ut det åldrade materialet och moderniserar långa sträckor. Vad marken består av blev tydligt, den består av fin ljus sand.

Vi längtade efter att sitta ner någonstans och äta med kniv och gaffel och siktade på vägtecken som tydde på att det fanns. Vi var inte ihärdiga nog för när vi givit upp och körde ut från parkeringarna där vi trott oss hitta gammaldags servering, såg vi runt något hörn var det låg, men försent.

Det blev pommes frites och kycklingvingar hos Burger King och toalettbesök med arbetade entréer och rabattbiljett till kaffekopp efteråt.

Mot kvällen nådde vi Groningen och uträkningen att lätt hitta ett hotell slog fel. Ett varv med bilen gav inget, då ställde vi den på en parkeringsplats utmed en kanal och gav oss ut i stan på spaning. Det gav inte heller något, då får vi hitta en plats där vi kan luta sätena bakåt och sova i bilen. Sista försöket, Lasse ut med rullatorn på stora torget, en taxi borde kunna svara. Nej han förstod inte engelska, bara skakade på huvudet och under tiden hann en patrullerande polisbil få syn på mej och upplyste om att jag inte fick stå där. Då jag förklarade oss erbjöd de sig att åka före till ett lagom hotell och vi hamnade på Hotell Hampshire. Rent och fräscht och härlig utsikt och parkering precis utanför. Lyx!

Nedanför hotellet en kanal och en vid utsikt över staden och husbyggen och vid parkeringen hade kastanjerna stora sprickfärdiga blomknoppar.

Öresund

17/4 söndag    Efter en lång runda runt Malmö nådde vi brofästet till Öresundsbron. Vi var nästan ensamma på vägen och vid bron fanns ingen tull eller något som sa att vi var på väg till ett främmande land. Betalgrindarna för biljetter var automatiska men vi såg att en var manuell och den tog vi.

Ja sen for vi ut på bron, den mer än 7 kilometer långa som funnits sedan år 2000, tågen går en våning under och där flimrar ett nätverk av sneda stag utanför rutorna och det stör sikten, här såg man fritt åt alla håll. Vi siktade sen på Bältbroarna och lite orolig var jag väl för att  läsa fel på vägskyltarna och hamna galet i Danmark.

Det var inga hinder vid änden av bron och skyltarna var tydliga så det var bara att rulla på. Vädret gav oss blå himmel och vägarna böljade läckert genom danska fält omväxlande med buskage som här och där lyste med nyutslagen grönska. Husen blev danska och kyrkorna, nätstolparna som bar upp elledningarna hade helt andra konturer än de svenska, så även på en motorväg uppfattar man att man är någon annanstans än hemma.

Bron över Stora Bält har har också byggts sedan vi slutade att köra bil mot södra Europa genom Danmark. Den invigdes 1998 och är i två delar på mer än 6 kilometer var och med en liten ö på mitten.

På Fyns strand stod en lång rad av vindkraftverk som var svårfångade med kameran för broräcket skymde. Vi stannade vid en rastplats som var en vacker städad park med många sittgrupper bland skuggande träd, gräset var knallgrönt och genomgrävt av mullvadar och lönnarna blommade i ett slösande fluff av gulgrönt. Vi satt mitt i den här grönskan och borta var tanken på att vända om.  

Då vi närmade oss bron över Lilla Bält såg vi ännu en bro, det var en gammal bro från 1937 som nu är alldeles för smal, den nya var färdig 1970 och efter att ha åkt över den var vi alltså på Jylland.

Vi hade inte försett oss med danska pengar för vi tänkte inte stanna upp och vare sig handla mat eller gå på  muséum. Jag har cyklat genom Danmark, bestigit Danmarks högsta berg, träffat Egon Hanssen i Århus, kollat fornforskningen  i Vejle, vi har haft goda vänner i Herlev, nu döda, vi har förstått danska och inte känt oss som främlingar. Nu ville vi bara bevara alla goda minnen och susade fort igenom landet.  Målet för dagen var ett hotell i en stad som heter Jagel, den ligger i Tyskland på lagom avstånd från Schleswig och ändå vid motorvägen mot Holland.  Varför Schleswig?

Kävlinge

Vi hade sett ut Kävlinge på kartan, det såg ut att ligga bara  någon mil från platserna vi ville besöka och vi hade beställt rum på ett vandrarhem och mer visste vi inte om det eller orten. Vi kom lite sent och innehavaren Göran hade ringt oss och undrat om vi var på väg, för då skulle han se till att bli kvar och ta emot oss. Vi fick ett rymligt och rent rum med ändamålsenlig möblering och fönster ut mot gamla torget. Allt doftade rent och nytt och vi blev visade köksavdelningen, där allt var ordnat så man skulle kunna klara sej själv. Efter den lite hemska upplevelsen i Gössäter som jag inte berättat några detaljer om, var det här en befriande kontrast. Här kändes det som om någon TÄNKT på att grejorna skulle vara funktionella, möblerna var enkla men vackra, porslin, gardiner och handtag och knappar med och de satt på rätt ställen och inget var överdrivet. Allt i broschyren stämmer. http://torgethotell.com

Vi ringde Marianne i Lund som utropade KÄVLINGE, VAD ska ni göra DÄR? Sen gick vi ut på ”byn” för att hitta något ätbart att avsluta dagen med. Mittemot oss låg en Sibylla-kiosk med ett rikt utbud och vid sidan om oss ett värdshus, den här kvällen valde vi värdshuset där vi tog en öl och en liten tallrik med rökt nötkött som tilltugg. 

Dagen efter gick vi ut på ”byn” för att hitta något(ätbart)  att ta med till Malin. Stora gatan hade alla affärer som finns i en stad och på tvärgatorna fanns livsmedel och vi som trott att vi var på vischan. Delikatessaffär med ostar, systembolag, radioaffär och två blomsterhandlar osv. Vi köpte olja och en sardinsk (sardisk?) fårost och sen började resan till Svalöv.

Här i Skåne blommade rabatterna och buskarna grönskade, solen sken och värmde och vi var mitt i våren. Malin fanns på Fridhems Folkhögskola i Svalöv på fotolinjen,  påsklovet hade just börjat, Malin var kvar och hade tillgång till mörkrum då de flesta andra rest hem. Vi körde bort oss lite, samhällena går i varandra men Malin kom ner och tog oss till rätt ställe. Hon visade oss sitt lilla lilla rum som upptogs av en säng och sin lilla lilla toa där handfatet gick att skjuta åt sidan för olika behov. Sen fick vi kaffe ute på en solig altan tillsammans med några kvarblivna kompisar.

Malin är vårt första barnbarn och det känns lite märkligt att hon nu är vuxen och gör sina egna val. Att hon har foto som intresse är förstås en bonus som får oss att piggna till, både Lasse och jag har ju hyst en klockarkärlek till fotografi, en gång i tiden gick vi på fotoutställningar och vi har båda sålt bilder till tidningar och böcker med den enda ambitionen att bilderna skulle vara bra. Det har även Malins pappa gjort, men hur ett intresse utvecklas är ändå inte förutsägbart.

Malin visade sitt arbete ”Till minnet av” där alla hennes prylar hade fått eget liv, den frigjorda tandborsten gjorde stort intryck.

Vi kryssade oss åter till Kävlinge genom samhällen med namn kända från TV som låg tätt inflätade i varandra.  Bredband till datorn hade vi frågat efter på olika ställen utmed vägen och vi hittade äntligen ett i radioaffären med en veckas gratis surfande. Genom att vi  börjat sikta in oss på att  fara vidare söderut  gällde det att beställa rum och det första blev nära Schleswig. Vi ville åka över Öresundsbron och senare över Bältbroarna, ingen av dem fanns då vi åkte genom Danmark förra gången.

Medan det ännu var ljust tog vi en sväng till Asmundtorp, även om Birgitta inte var hemma kunde vi lägga en lapp i lådan med ett HEJ.  Birgitta hade flyttat till en lägenhet efter att Stig dött för två år sedan, innan dess bodde de i ett unikt hus med en ännu unikare trädgård i mer än 50 år. I lägenheten i Asmundtorp var ingen hemma, så vi skrev ett meddelande på en papperspåse och la i brevlådan vid ingången. Birgitta och Stig var under alla år vår fasta punkt i Skåne, vi stannade alltid hos dem på väg till eller från någon utlandsresa och kontakten har varit självklar och påkopplingen omedelbar även om vi inte hört av varandra en tid.

Lund

Marianne förvarnade oss att Lund kunde vara trångt denna lördag för Dalai Lama besökte staden och många hade samlats där för hans skull. Vi ställde bilen på en gata och hoppades att det skulle bli gratis, sen gick vi till domkyrkan där vi aldrig förr varit. Som korsordslösare ville jag se jätten Finn i kryptan och innan dess vandrade vi runt och trängseln var uthärdlig. Vid det stora uret satt många och fick en föreläsning, men högtalarljudet gick inte att tolka, så vi tog oss förbi de många nyskapade gudstjänstplatserna till trappan ner. Till och med här nere fanns olika böneställen med rosetter och plastsaker uppradade. Sen var det Jätten Finn, någon klamrade sej på en av pelarna och jag tog för givet att det var Finn men nu läser jag i kyrkobeskrivningen att man inte vet vem det föreställer, man kallar den skämtsamt för Finns hustru och barn för det finns en liggande figur på tvären ovanför klamrarens huvud. Finn sitter på en annan av pelarna och den missade jag.

Då vi gick över och mellan gravhällarna av sten och gjutjärn med ståtliga reliefer av dem som vilar under locken blev deras dräkter väldigt påtagliga. Männen  stod med fötterna utåtvridna och benen i samma vinkel på alla hällarna, damerna hade också likartade dräkter med samma rikligt veckade kjol ända uppifrån bröstet(axlarna?). Finns gravhällsbilder och deras stilar beskrivna någonstans? Konsthistoria? På Orkney-öarna hade alla hällar i kyrkan ett par korslagda benknotor och en dödskalle överst eller nederst på hällen, det var deras återkommande bild förutom namnet. En sökning på nätet ger inget bra svar så här vill jag veta mer. Det var svårt att fotografera , jag såg ingen skylt om att det var förbjudet men det kändes lite smygigt att gå där och registrera hur männens fötter var vinklade.

                                                                                                                                                                                                                          Marianne, min gamla arbetskamrat från tiden på Farmakologen, har jag haft kontakt med ända sedan den tiden. Hon är ett par år yngre än vi och spänstig  med ett klart minne och samma röst som för mer än 50 år sedan. Hon är spontan och det gör att man mår så  bra i hennes sällskap.  Hon hade lagat till en lunch för oss med ugnsbakad kassler och en sagolik efterrätt med egenplockade hallon. Det var så gott och vi pratade och pratade, så man blev nästan yr. Marianne har odlat kryddväxter och till varje jul sedan början av 80-talet har hon gjort kort av pressade växter, jag har fått ett i många år och jag har samlat dem i en särskild ask. Tar med ett kort, ett av alla olika.

  Då vi kom till vandrarhemmet igen funkade inte bredbandet längre, något hade blivit fel med en vecka gratis, det blev bara en dag . Om vi ska ta oss vidare kan vi inte bestäla rum i förväg, ska vi tro att vi orkar fixa rum på det ”gamla” sättet?

17 april söndag

Vi for till Malmö, hade ännu inte riktigt bestämt om vi skulle dra vidare, men vi behövde i så fall växla in så vi hade euro med oss för mindre utgifter. Exakt var vi var överens och sa vi åker  minns vi inte riktigt men vi styrde mot Öresundsbron.

Vi passerade Skara på vår väg söderut och ville titta in i Domkyrkan, hade glömt att vi var här för tio år sedan  och överraskades av Bo Beskows glasmosaikfönster bland alla de äldre färgsprakande fönstren. Den här gången hade Lasse rullator och kring kyrkan var marken lagd med rund kullersten som inte gick att ta sej förbi, vi såg att en slät gång strök utmed kyrkväggen men den fanns det ingen öppning till förrän vi gått runt halva kvarteret. Hm. Väl inne i helgedomen möttes vi av reklam för hur öppen och levande kyrkan var och kring väggarna hade olika grupper sina mötesplatser eller kor, dekorerade med saker som syftade på just den gruppen. Det kändes som ett desperat försök av kyrkan att till varje pris fånga upp alla tänkbara intressen och ge dem plats i den annars tomma lokalen. Eftersom vi inte i vanliga fall går i kyrkan för att höra en präst tolka bibelord, har vi inte hängt med i vad som händer och hur man försöker fylla de allt tommare kyrkorummen.  Pilar visade att en utställning pågick  i gamla biblioteket intill kyrkan man visade urgamla böcker bland annat äldre Västgötalagen, utlånad frå KB. Man läser den inte direkt av, den behöver tolkning till nusvenska men då ger den  en vindpust av det är nästan tusen år sen den skrevs ner. http://svea.elte.hu/skandin/digilib/landskapslagar_aeldre.pdf

Jättehungriga började vi leta efter ett matställe, vi hade upptäckt att i april är det mycket få matställen som är öppna för hungriga främlingar, men vi hittade ett, vi såg skylten på andra sidan torget och vi kunde hämta ny kraft. Lasse beställde lövbiff och den var nog snäppet segare än de vi själva brukar misslyckas med att tillreda.

På vägen mellan Skara och Falköping låg sedan Hornborgasjön med rastplatsen Stora Trandansen helt nära intill vägen. Vi hade hört så mycket om tranorna, de annonserades i nyheterna när de första anlände på vårvintern och efter en tid kom siffror på antalet och siffror på förra årets mängd vid samma tid osv. Bussresor från landskapen omkring ger åskådare till den sällsynta händelsen och besökarna är säkert lika många som tranorna. Förr lockades fåglarna av kvarliggande potatis i åkrarna kring sjön, bönderna levererade till brännvinsbrännerierna i trakten och all potatis kom inte med upp. Nu utfodrar man fåglarna med korn och vid parkeringsplatsen stod en full  korn-container och skyltar berättade att matningen bekostas av parkeringsavgifterna. 

Man rundar en kulle och där bakom öppnar sej utsikten över sjön med öar och flera små landtungor som sticker ut och du milde –  där var fåglarna – vilken mängd av tranor !  Så långt ögat kunde se var marken fylld av de stora grå på långa ben, de gick där sida vid sida och pickade i marken, stod till knäna (hälarna) i vattnet eller  landade par om par från låg höjd. Man har byggt en paviljong med shop och långa bryggor åt sidorna för bästa utsikt över området och sikten var magnifik. Det man såg framför sej var märkvärdigt, bland alla dessa tranor gick det också sångsvanar omkring och olika gäss men de väckte inte samma förvåning. Vi hittade en bra broschyr om naturreservatet Hornborgasjön den var innehållsrik och innan vi kom visste vi ingenting om denna sjö. http://www.hornborga.com

En skylt på turistpaviljongen angav dagens antal tranor till 6800 och hur det går till när man räknar dem förblir för oss en gåta. Det var svårt att lämna platsen för bilden ändrade sej hela tiden.

Vi hade hört att ett nytt Naturum hade invigts vid en annan del av sjön och där var det andra fåglar som var intressanta. Det var ett påkostat ställe typiskt för sådana där EU-pengar skjutits till, allt var nytt och utsökt formgivet, långa bryggor gick ut i vattnet med fina stängsel kring och välputsat, allt som lagligen föreskrivs fanns på plats men vi var de enda besökarna och vårt prat försva inte i något allmänt sorl utan kunde avlyssnas från alla platser i byggnaden. Efter en kvart kom ännu ett par och det enda vi sökte var en kopp kaffe och vi hittade den. Några fåglar såg vi inte till men efter de påtagliga tranorna blev allting smått och obetydligt.

Vägen fortsatte till Varnhem och klosterkyrkan med alla begravda kända män var stängd och vi hade inte beställt någon specialvisning.

Skulle vi nu vända hem igen eller orkade vi fortsätta? Vi hade förvarnat Malin i Svalöv om att vi kunde komma farande, Marianne i Lund tänkte vi inte ringa förrän vi bestämt oss och Birgitta i Asmundtorp svarade inte i telefon, Sara i Eslöv sparade vi till hemresan. Vi for alltså vidare och hade för säkerhets skull beställt rum på ett vandrarhem i Kävlinge, det låg ungefär lika långt från alla ställena vi tänkte besöka.

Då vi passerade gränsen mellan Småland och Skåne såg vi att träden var ljusgröna i Skåne, hit hade den grönskande våren nått men inte längre, det var den 14 april. Kävlinge kom att bli en glad överraskning.

Då jag började att skriva ned vad jag minns från barndomen och min uppväxt, anade jag inte att det skulle kunna bli svårt, om jag bara höll mej till det som skett. Genom att nu ha hunnit fram till bokbinderiet har jag tagit ett jättekliv förbi den långa raden av år som innefattar: vår flytt till Skottland, barnens tillkomst, återkomsten till Sverige, alla kurser och Skansenjobb, geologen, min väg från kemi till textil, etnologi och arkeologi.  Allt det får vänta på sin beskrivning, de händelserikaste åren har visat sej vara svåra att få ner på ett bra sätt. En som formulerat just det här är Olov Svedelid i företalet till sin skildring av barndomen på Kungsholmen under 40-talet.  Hans bok  Världen som var Kungsholmen kan man läsa på nätet och jag hade länk till den i februari 2010. Där säger han att: barndomen gick det att skriva om men när han kom till åren då han blev mer medveten, blev det svårare att hålla sig till sanningen och därför avstod han. Efter tonåren kräver den inre censuren omfattande försköningar och då blir det inte roligt längre. Just så har jag kommit fram till att det funkar även för mej och därför blir det inte så mycket mer om allt som hänt Lasse och mej fram till sista åren.

Efter en lång vinter.

Vintern 2010 – 2011 var kall och vit under längre sammanhängande tid än vi vant oss vid de senaste 10 åren. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Skulle vi få uppleva ännu en vår?  Våra barn hade arbeten, deras barn var inte i samma  behov av barnvakt som tidigare, hämtning vid skola och fritids behövdes mindre, Lasse hade fått behandling för något gåtfullt och blodtryck, sänka och blodbild var OK, han gick på rehab och tränade muskler. Lasse hade också avslutat sin bok nr två, den var tryckt och fanns registrerad på KB. Vi var alltså lediga och kunde hitta på vad som helst men att gå runt kvarteret i ishalka var motbjudande och där det var sandat låg krossgruset i drivor, det fastnade i skosulorna och följde med upp i lägenheten.  Jag ville faktiskt fly från Väsby-vintern och började drömma om en resa att möta våren först i Skåne och sedan om vi orkade, kanske i tulpanernas Holland. Spirande grönska och färg hägrade. Många i vår generation for till Keukenhof på våren, tulpanernas Mecka och kom hem hänförda av all blomning. Vi var aldrig där. Från tiden med trädgård minns jag bläddrandet i de färgrika broschyrerna med lökar och även att vi beställde en del.

Kan vi?

Ska vi våga ta bilen och köra själva, vi har ju klarat många resor förr och det enda som begränsat oss då har varit tiden och reskassan? Den här gången har vi tid men minskad rörlighet. Rullatorn går in ihopfälld i baksätet, vi beställer rum i förväg så slipper vi leta varje dag. Vi prövar men väntar till efter vårdagjämningen för då blir det ljust längre tid på dygnet även om det ännu är kallt.  För att inte bita över för stort stycke hade vi för varje plan A en plan B, dvs om vi inte orkade ta oss till Skåne så skulle vi ändå försöka leta upp Lasses farfarsfars födelseplats i Västergötland och kanske också ta oss till Hornborgasjön och få se tranorna. Att vända hem igen efter det var inget misslyckande, vi skulle ändå fått en rejäl utflykt.

Vi for

den 12 april. Det hade varit gassigt ett par dagar så våren verkade vara bakom hörnet. Första delmålet var Medelplana vid Kinnekulle och på vägen passerade vi Örebro. Där fick vi för oss att gå av och uppsöka en bankomat och vid infarten som går förbi södra stationen trodde vi inte våra ögon. Där bredde ut sej den tätaste och största mängd  krokusar i full blom och alla färgnyanser från vitt till blålila, alla gräsmattor så långt ögat såg var fyllda. Det var vårt första möte med våren och det kom helt oväntat.

Då vi närmade oss dagens mål for vi genom Forshem med den märkliga kyrkan som blivit känd genom böckerna om riddaren Arn av Jan Guillou. En bra artikel om kyrkans reliefer är: http://stiglundberg.org/forshems-kyrka/

Mittemot kyrkan med sina stenreliefer ligger Forshems Gästgivargård. Den och dess meny har beskrivits lyriskt av Stefan Jarl och Stefan Johansson i boken från 2007,  På Gästgivarns vis. Vi hade bokat rum hos Pensionat Karlslund i grannsocknen som ägs av samma gästgivare, det ligger i Gössäter, granne till Medelplana, vi hittade platsen men stället är obemannat, så kontakten sker med skrivna lappar.

Vi ställde in våra väskor i ett mögeldoftande rum och snåla om dagsljuset ville vi fara upp på Kinnekulle innan kvällen och mörkret kom över oss. Det syntes ingen grönska och snön låg kvar uppe nära toppen där man åkt skidor för inte så länge sedan. Man hade sågat ner mängder av träd utmed vägen, det blev utsikt här och där, man kunde se Vänern och den hade ingen is, resturangen högst upp hade ännu inte öppnat och vi var ganska ensamma.

Medelplana

Lasses farfarsfar var född i Medelplana och med släktforskningens hjälp har vi följt hans senare väg, men vad som hände med hans syskon och föräldrar har vi inte sökt lika ihärdigt efter. De bodde alla i Nybygget – Limbruket i Medelplana och vi anar att fadern Sven Larsson arbetade med kalk, hela trakten är präglad av tillgången på kalksten i olika lager på sluttningarna kring Kinnekulle. En sökning på nätet gav att torpet ännu existerar, var det ligger och Hembygdsföreningen har inventerat, alla som bott där finns namngivna med årtal för boendet. http://kinnekullehembygd.nu/medelplana_nybygget.htm

Då vi sovit en natt och hittat frukosten for vi ut i den gråkalla morgonen. Vi frös och hade inte med oss tillräckligt med ylle, det var stekhett just innan vi for.  Torpet skulle ligga nära Trolmens station vid Kinnekullebanan. Järnvägen kom till i slutet av 1800-talet och trafikeras fortfarande. Vi tog först en sväng ner till Råbäcks hamn, det blåste iskallt från sjön och vi gick en runda bland de fina husen vid stenhuggeriet innan vi började leta på allvar efter Nybygget.

Äldre huggen sten

 Fossil i stenen

Man kan läsa om Råbäcks stenhuggeri och stenen på Kinnekulle. http://kinnekullehembygd.nu/rabacks_stenhuggeri.htm

Sen sökte vi oss fram till Nybygget. Från Trolmens station gick en smal grusad väg utmed banan och efter ett par hundra meter skymtade små röda hus mellan träden. DÄR !  Är stället bebott? Sakta närmade vi oss byggnaderna, det låg blå plastnät över vinbärsbuskarna och det tydde på någon sorts skötsel. Då vi rundade själva boningshuset såg vi att det satt en plywoodskiva spikad för dörröppningen, alltså bodde ingen där just då. Vi klev sakta runt och höll andan och då med ett dån rusade ett rälsbussartat tåg förbi som en raket, banvallen som var tomtens ena gräns var högt uppbyggd och hade väl tillkommit senare än torpet. Gården var inhägnad med nät som skydd mot fritt betande hjortar. Marken kring huset slutade åt ett håll i en sankmark med vattenspeglar och på motsatt sida rann en porlande bäck som förvann in genom ett hål under järnvägen. En brunn hade fått en låda över sej. Söderut var det ljust med betesmark och soliga gläntor. Vi rörde oss i ultrarapid och halvviskade för varje ny vinkel där vi såg något och till slut stod vi och tryckte näsorna mot fönsterrutorna. Torpet ägs av Råbäck står det på nätbeskrivningen och man har hyrt ut det för sommarboende och moderniserat för ändamålet. Kanske är det inte så attraktivt att bo här med tågen som rusar förbi nästan på gården  och råttgiftskartongerna som lyste fram bakom köksfönstret skvallrade om att det fanns fyrbenta gäster. Skulle du kunna tänka dej att hyra här, Lasse ? Hu nej. Inte med järnvägen där.

Omgivningarna. Banvallen åt norr, bäcken åt väster, betesmarken åt söder och våtmarken åt öster.

En titt bakom fönsterrutorna.

Det var gott om gamla boställen i sluttningarna ner mot Vänern, en del med prydliga ingångar och många med  överväxta gångar och ihoprasade skjul. Markerna har tömts på sten, vissa för stenhuggning men häromkring för kalkbränning. Här är stora stenbrott med vatten i botten och inplanterad fisk, andra djupa brott med orange högar (alunskiffer) efter kalkbränning, nu låg det is kvar längst ner i bottnarna. En väg vi åkte hade varningsskylt för att vägräcken saknades, på båda sidor om vägen var det branta stup rakt ner, vägen hängde som en smal brygga och man hisnade när blicken sökte botten. Hur kalkbränningen gick till kan man läsa: http://kinnekullehembygd.nu/kalkindustrin.htm

       Råbäcks stenbrott                    

Vi fortsatte till Medelplana kyrka och gick runt på kyrkogården för att läsa på gravstenarna, själva kyrkorummen är stängda den här årstiden. En förstenad trästubbe visade sig vara rest efter en stenhuggare. Från kyrkogårdens ena sida blickar gravarna ut över fria fält och i bakgrunden ligger Vänern. Där låg en rad kors som ett sällskap hand i hand och hade första tjing på utsikten. De hade samma namn som den med stora stengravkoret intill, en godsägare vars ättlingar ännu verkar i bygden.

Medelplana kyrka              Stigluckan med fattigbössa

Härifrån är det inte så många mil  till Hornborgasjön, nu hoppas vi få se tranor.