Skrivet av: brittakarolina | 24 juni 2020

Kyrkogården en trädgård

Några bilder utan annat sammanhang än att de fastnat på näthinnan då jag passerat växter på väg till Lasses sten. Nyligen planterade, överlevare eller de som själva valt sin växtplats och fått bli kvar.            Alltså –                                                                                                                                                                  Då och då besöker jag min lilla odling vid Lasses sten på Eds kyrkogård. Om jag går genom den sydöstligaste ingången möter mig till vänster om grinden en jättelik björk, säkert äldre än 100 år, med grenar som som bildar draperier ner till marken. Den har fransade blad och är nog en äkta Ornäsbjörk men det går inte att läsa ut när den planterades.

Draperi av flikiga björklöv.

Många björkar blir inte mer än 100 år men den allra först upptäckta Ornäsbjörken som fälldes av en storm år 1890 var då 123 år. (Ornäsbjörk – förförisk och falsk av Berndt Karlsson 2016)

Innanför grinden ligger senaste delen av begravningsplatsen, den innehåller resterna av flera människor jag själv mött medan de levde och Lasse förstås. Här blommar planteringarna, stenarna står tätt och färgprakten varierar med årstiderna. Alla gravarna blir omskötta, den lilla rutan framför varje sten är inte större än att det räcker med några få plantor för att fylla rutan med färg.

 

Plats för urnor och graverade namnskyltar på granitpelare

Om man går på de äldre delarna av kyrkogården står stenarna glesare och för några av dem har  växterna tagit över.  Strutbräken stannar inte bara kvar där den blivit satt, den gör även omgivande mark till sin.

Prästkragar har sått sig själva på gräsytorna och när de står i klungor klipper man runt och sparar dem.De äldsta gravarna har få efterlevande i livet och det är glesare mellan blomstren.

På den gamla muren, en medeltida bogårdsmur som går runt kyrkan gror en del frön och det som växer där blir genomlyst.

Gräs är dekorativt, trivs de så blir det långa strån

Blåklintsvariant vid trappstenen till Ankarcronas gravkor.

                                                                                                                                                             Vit Pionexplosion,

Akvileja i blåst vid en sten intill muren

Här ser man tydligt varför den heter Columbin i vårt grannland efter duva,                                               ”Vola colomba bianca vola” = flyg vita duva flyg, en 70-tals-låt

Tusenskönorna i gräsmattan sparas också om de är flera tillsammans, Många växter trivs bra utmed den breda muren, fukt och skugga stor del av dagen.

Skrivet av: brittakarolina | 19 juni 2020

Sommaräng

Blomsterängen finns numera lite här och där och drömmen om blommor som omges av fjärilar och bin går att infria med fröblandningar att köpa, vildblomstermix, fröblandning för fjärilar, blomsterblandning bin o.s.v.  Väsby vill också se fjärilar fladdra kring nektarn och har anlagt en remsa utmed åpromenaden söderut. Midsommarafton var jag lite nyfiken på vad som kommit upp. Prästkragar, käringtand, kamomill, en blåklint och en klätt och några spensliga rågvallmor och en hel del gräs går att se. Hur nära drömmen man kommit med sådden går väl inte att få veta, men med undantag för prästkragar och käringtänder såg det mest stökigt ut. Inget fjärilsfladder ovanför landremsan.

Kamomillen har gått utanför rabatten och växer hellre i sanden på gången.

Prästkragar

Käringtand och en klätt

På andra sidan gångvägen finns Väsbyån.  

Jag väljer nog törnrosen som blommar rikligt och vaktar alla åkerholmar just nu, till min midsommarblomma och med den önskar jag alla som kommit hit en trevlig Midsommar !

Skrivet av: brittakarolina | 16 juni 2020

Vad minns måsen?

 

Måsarna som kommer i en flock om våren och cirklar över den gamla betesmarken som numera är bebyggd, välkomnas inte av alla som nu intagit området. Fåglarnas skrik fyller luften. Varför kommer de just hit? Har de inbakade minnen från tiden då våra bebyggda ytor låg under vatten och Norra berget och Folkparksområdet stack upp som kobbar ur sjön och var bra häckplatser? Eller tror de att ”Blåa husen” är vatten och läser av landskapet fel? Eller som en mer realistisk vän sa, det finns mat här överallt, som tappats, slängts eller är lätt att fiska upp ur sopbehållare. De har brukat lägga och kläcka sina ägg på de platta taken och senare kommer en dag när det springer en eller två ensamma ungar omkring på gatorna. Folk stannar upp och undrar och vet inte hur de ska hjälpa de stackars värnlösa små, men om de går för nära, dyker de värnlösas föräldrar och även släktingar upp och för ett väldigt oväsen, de sitter alla på lyktstolpar och håller uppsikt över de små. De gör som på kobbarna, låter ungarna gå vart de kan och vill, inga faror som bilar eller tvåbenta stör deras uppväxt och nu är det Väsbys centrala delar under några veckor som är kobben.

De som sköter hus och fixar läckor med mera hatar fåglar, de kan lugnt hata öppet utan att bli kallade för fula saker. I år har flera fågelskrämmor kommit upp på taken, jag kunde se fem stycken flaxande plastörnar för ett par månader sedan, från mina fönster och det var tyst i luften. Efter några veckor trasslade den närmaste örnen in sig själv kring sitt fäste och la sig till slut ner, genast kom en spionmås och kollade och sedan ökade flygtrafiken. Trots örnfaran har tydligen en mås lyckats kläcka två ägg på taket till Handelsbanken. Tänk om båda föräldrarna (och flera generationer före) är kläckta på ett Väsbytak, då är det ju hemma för dem.

Skrivet av: brittakarolina | 12 juni 2020

Kaffe och kaka på Nut House

Inte trängas för att handla matvaror, ingen lust att bara sitta inne, har inte kollat Nut House på ett bra tag, dit far jag. Den gamla lindallén vid Torsåker, planterad på 1700-talet, ett naturminne, restaurerades 2012 och var nu lummig och grön.

Torsåkers slottSom flera andra stora hus med trädgårdar har växthusen blivit caféer med försäljning av lite ovanliga grunkor och en del plantor. De har blivit lite spännande och oförutsägbara platser med okonventionella lösningar, ostandardiserade oaser.

Man kan spisa lunchbuffé eller kaffe med hembakat bröd och kakor och sitta inne i ett varmt växthus om det regnar eller snöar.

Eller här och bordsunderredena står stadigt.

Just nu är det skönast och att sitta ute med gräs under fötterna och låta barnen röra sig.

Blommor av rostigt järn på en lång spik

Ett helt magasin fullt av ovanligheter

Pojkänglar ?

Lind, lika gammal som allén eller äldre?

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 09 juni 2020

Utmed ån forts.

Går utmed Väsbyån söderut och började vid Mälarvägens bro över ån och järnvägen. Vid en gångbro över till Marabou glimtar gula svärdsliljor fram bakom algrönskan.  Svärdslilja (Iris pseudoacorus), Linné säger att kreaturen lämnar den orörd, när allt annat är uppätet.

Gräsen blommar och hör till växterna man sent lär sig namnen på – om ens någonsin.

Då man passerat en bredare bro över ån ligger en av Axel Nordells skulpturer i gräset, formatet framgår inte riktigt av bilden. Axel Nordell, skulptör levde, bodde och tillverkade sina lekskulpturer vid Harby gård i Väsby, läs mer om honom här.

Snöstjärnor av hundloka i gräset eller Queen Annes spetsar? Linné räknar upp olika landskapsnamn på hundloka och i Göteborg hette den ”Spokter”, vad är det för ord?

Här svänger ån in under järnvägen och en gångbro av trä följer med på ena sidan. Därefter är gångvägen inte längre hjulvänlig och det är lagom att vända och gå samma väg tillbaka. Solgasset bländar ofta när man går söderut och då man vänder ser ögonen en del de inte uppfattat längs vägen.  Nära kröken där ån går in under järnvägen har Upplands landskapsfisk, den rödlistade aspen fått en lekplats. Aspen är en karpfisk som fått sitt namn av att fjällens mönster liknar aspträdets bark (Wikipedia). Man har gjort en småstenig botten på en sträcka av ån, där kan äggen ligga skyddade och med större sten har vattnet fått lite fors. Det var lågt vatten igår men ändå tillräckligt för att forsen skulle höras.På en sten i bruset stod plötsligt en stor silltrut och visade sin vackra profil.

Silltrut Larus fuscus, den såg stor ut men hade gula ben, havstrut har röda ben.

Mera blommande gräs, ängskavle på åkanten

Åter i ekskogens skugga.

Skrivet av: brittakarolina | 08 juni 2020

Utmed ån

Marken och träden är gröna och nu är försommaren här, jag har inte gått utmed ån sedan i mars och då var ekarna just så kusligt svarta och knotiga som nakna gamla ekar utan löv är och marken var utan synligt liv.                  Nu blommar gräs och ogräs och kramar oss från båda sidor av gångvägen med buketter av gula och vita blomster.

De första jag mötte var kraftiga snår av skelört (Chelidonium majus), en växt jag annars inte kramar tillbaka, den har gul växtsaft som uppges vara giftig men som man förr sades bota en rads sjukdomar med.

Parken med de åldriga ekarna var förföriskt saftig och grön, delen nära järnvägen har har gallrats så att den består nästan bara av stammar och det är ekar av alla åldrar. En remsa av sand var lagd närmast utmed järnvägen, antingen en ny gångväg eller hade man grävt ner rör.

Hur gamla är ekarna? 300 eller 500 år? Vem planterade de äldsta och vem har låtit dem stå? Står de på Vilundas mark eller Smedbys?

Ryssgubbarnas tid är nu, de färgar vägkanter och obrukade fält lika gula som om det var raps.

Jordhögarna som kallats Moder jord har fått ryssgubbar ”all over”

Grafitti som syns både från gångvägen och från tåget.

Raden av hästkastanjer mittemot Marabou har plötsligt fått kraftiga kronor och alla blommade.

Hundloka

Ängskavle på åkanten

Iris i ån vid fästet till gångbron över till Marabou.

Jag ser att antalet bilder drar iväg så jag sparar resten till i morgon

Skrivet av: brittakarolina | 04 juni 2020

Vad säger Gotland?

Tiden rusar, den här bloggen kom till för en vecka sedan då jag satt och längtade till Gotland och idag har situationen förändrats något.

Gotländska vänner säger, när kommer ni? tidningsrubrikerna från ön säger, kom inte hit, annonserna i samma tidningar säger välkommen att boka rum och hus. Vems är rösten som ropar i rubrikerna? Tidningens egen? Rubriksättarens? Det nödtorftigt nedgrävda slapphatet mot fastlänningar, 0-åttor i synnerhet? Är det en vetenskaplig röst eller en ”suntförnuft” -röst som ropar? En djup klyfta mellan olika Gotländska intressen och önskemål visar sig och som vi med kärlek till ön vill undvika att ramla ner i, nu sitter vi i stället ner och väntar tills Gotland själv klarat upp sin Corona och kan ta emot oss. Men Corona är ett lömskt sanningsvirus, det avslöjar ibland illa dolda sanningar där vi själva för att vinna något lärt oss att blunda.

Som det blivit i år, har vi sluppit jaga biljetter till överfulla båtar men vi slipper inte ifrån räkningarna för el. och sophämtning, abonnemangen  är kännbara även utan förbrukning.

Men !

I dag läser jag att det nu är tillåtet från den 13 juni att resa inom Sverige om man inte har några symptom på covid-19 och då tolkar jag det som att Gotland är inräknat i Sverige. Och vad säger den Gotländska rösten?

Skrivet av: brittakarolina | 01 juni 2020

Pingst och Morsdag med hänryckning

Planen var att en fin dag gå till Bellevueparken och fika i Paschens malmgård med Yoko, hon har suttit länge instängd på Sveavägen som skör person. Platserna ligger på rätt bekvämt gångavstånd från varandra och parken är numera renoverad, välstädad och med grusade gångar där de förr bara var trampade stigar. Selina, Karin och Alfred ville också gå med, tyvärr uteblev Yoko men vi andra kunde ändå ses.  Vi parkerade på gården till Sveaplans flickläroverk och minnena trängde sig genast på.

Jag kände på dörrarna till skolan för jag ville visa Bo Beskows fresk på vägen mot aulan för de yngre, men dörrarna var förstås låsta. Sen gick vi ut på baksidan av skolan där den forna gropen nu är en utfylld grässlätt med flera stigar upp mot parkens höjder, som egentligen består av en mängd kala bergknallar med  gröna sänkor emellan. Sedan jag läst Vivi Horns bok, Roslagstull, vet jag numera vilka som byggde och bodde i de  olika byggnaderna och när och jag pladdrade i ett och pekade. Där var det och där var det och där uppe var duvslaget som förblev ett hemligt område, när Birgitta och jag var ute och spejade….o.s.v.

Det var världens vackraste Pingstdag, varm, lysande och blommande. Gullregn i blom och utmed hela bergsfoten växte vita drivor av doftande myskmadra, berusande syrener och manshög blommande spansk körvel med några nybildade gröna frön som jag fick alla att tugga på. Smakar lakrits, sa Alfred. Det var så enormt välgörande att få uppleva de nu vuxna barnbarnen, två huvuden högre än jag, de var liksom nyfödda men kunde ändå både lyssna, förstå och fråga.

Vi tog oss upp på höjden och såg att serveringen i Paschen malmgård Bellevue var öppen, stolar glest placerade i gräset och inte för mycket folk, men vi hade siktet  inställt på att även se skulptören Carl Eldhs ateljé först, så vi gick vidare.

Hälsade på den unge Strindberg, som spejar ut över skärgården från en bergknalle ovanför ateljén, han ser väl mest universitetets tillbyggnader som just nu de är de högsta i omgivningen. Mittemot är en ännu högre utsiktspunkt från ett före detta luftvärnsfort som omvandlats till grillplats. Stigen dit delas med vägen till en låst grind i ett högt nätstängsel och därinnanför finns Duvslaget, som inte kan ses annat än på avstånd hängande på översta kanten av berget. Så många gånger har jag försök att se vad som finns innanför och läst att brevduveklubben är insomnad men stått vid nätet och sett tecken på att någon ändå fortsätter att titta till fåglarna.

När alla var på väg upp att se högsta bergshällen, rörde sig en ensam man också åt samma håll. Jag blev lite efter och då han i stället gick mot den låsta dörren i det höga nätet och började låsa upp, tog jag risken att bli avvisad och frågade, har du duvor? Ja sa han och sken upp, vill du se? Oh ja jaa, men jag har en lång radda med folk med mej. Jag berättade vilka vi var och lite årtal och så hände det, att jag  efter 75 år fick komma in med min lilla skara och se vad som varit och ännu är dolt för de flesta Stockholmare.

En smal stig med trappsteg slingrade till utsidan av berget och bland skymmande buskar låg sedan en hel liten stadsdel med olika hus och grändprång emellan. Hus för duvor, hus för mat åt duvorna, ett större hus vi fick klättra upp i, avdelad med plexiglas, där man såg många av fåglarna som var hemma. Nära golvet var det öppet för fåglarna att gå ut och in och i övre delen var hyllor med fack för bon och att lägga ägg och flera fack var upptagna.  Duvorna var många och vackra, några med mycket vitt och andra med påfågelsfärg kring halsen, smäckrare och rörligare än vanliga stadsduvor. Blir de aldrig osams?, jovisst, de kan ryka ihop ordentligt ibland. De är med i tävlingar och hade nyss avverkat två och hade en framför sig.

Vi var alla helt tagna av det som hände oss, hänryckta är kanske ordet för det vi blev, det hör ju till pingsten och jag glömde att ta fram kameran – tills vi var på väg därifrån.

Selina blev oskarp i den häftiga klättringen, men bilderna gör att vi är helt säkra på att vi varit där.

Vi var välkomna åter och kan se att någon är där när bilen är parkerad utanför. Tänk om det här kan beskrivas, det är en helt annan värld mitt ibland oss och ännu 2020.

Sen fortsatte vi till Carl Eldh där en jättelik Rhododendron med den förr vanligaste lilafärgen (som numera är inte är lika vanlig) hade sin bästa dag.

Entrésidan på Carl Eldhs ateljé

och där Gustaf Fröding tåligt väntar på besökarna

Jag satt ner på baksidans trappa med Missy, när de unga var inne i muséet. I den lilla parken har man lyckats göra många små gångar och lagom skymmande växter så att minst sex skulpturer exponeras utan att de stör varandra.

Äntligen dags för lite vatten åt Missy och något från café Bellevue åt oss. Vilken dag !!

Bellevue är namnet man gav Malmgården när den byggdes, därav parkens namn. Jag skrev mer om platserna 4/9 2014 på bloggen, ”Tankar på väg till Carl Eldhs ateljé”.

Skrivet av: brittakarolina | 28 maj 2020

Pion-spaning m.m.

En lång blogg om vad en måttligt lång promenad i Bergianska kan ge.

Det började med att Stina sett trädpionen utanför Bergianskas institutionsbyggnad och skrev det på facebook, då förstod jag att det var bråttom. Vad blir det för väder i dag? Solen var framme men det lovades regn framåt dagen. Det blev ännu mer bråttom. Måste invänta städhjälpen som ibland kommer och ibland inte.  Då hon inte visade sig, for jag och hoppades att än en gång få möta den blommande trädpionen.  För ett par år sedan fanns en större buske alldeles nära äppelallén och den saknar jag. Den här är också imponerande men mer tillbakadragen och välkomnar inte besökaren fullt så öppet. Trädpion  utanför Bergianskas institutionsbyggnad

med en doft man aldrig tröttnar på

Jag rundar byggnaden och minns att här låg förr ett café, där man kunde fika, men det revs någon gång och jag har inte läst att någon saknat det. Helst hade jag nu gått upp på fjället men jag tog rollatorn i dag och det begränsar bergsklättring.  Alla vårar är olika i trädgården och jag spejar efter en liten    vattenspegel från källan bredvid den blommande bärapeln, men gropen består i år av en grön tofs och i gräset intill vilar en människa på filt, så jag rullar förbi.

En av trapporna upp till fjället är klädd i hundkäx, löktrav och förgätmigej, när allt i trädgården är avfotograferat, finns fjällen kvar där man kan se och uppleva det oväntade.

Det lilla tillflödet till japanska dammen syns och hörs fortfarande, innan daggkåporna väver sitt täcke över

och strax ovanför på amerikanska fjällsidan blommar ännu en azalea med ovanlig färg.

Japanska dammen har två präktiga ormbunkar vid brofästet, egentligen drog mig ormbunkarna lika mycket som pionerna den här gången. Vintern har gått helt i ormbunkarnas tecken för mig och här är de nu just upprullade. Jag går mot deras boplatser och på slänten blommar något vitt, vad är det?

Hela slänten är vit

och här är nästa trappa, även den påklädd och inramad av växtlighet och här kommer ormbunkarnas område.

Och titta ! De lagade stenkaren har fått ormbunkar, tänk när de fått växa till sig lite !

I karet närmast gången kämpar en liten mattlummer.

och runt hörnet vecklar strutbräken ut sina blad i resterna av Wittrocks Filicetum

Alla ormbunksarterna har inte hunnit lika långt som strutbräken men de är på väg.

Majbräken

med gullpudra kring fötterna

Hultbräken

Ormbunkarna följer sedan med en bra bit till, runt udden, de finns i alla grottorna vid entréerna och längre in.Grottorna grönskar

och molnen samlar sig, ska jag hinna runt?

Jag sneddar genom Rhododendrondalen upp till trädgårdens övre våning, där några sena buskar lyser med mycket färg.

Rhododendron med olika format och färg, som jag glömde läsa av namnen på

Knopparnas färg var så spännande att blommorna kom i andra hand.

Korallpionens blommor i planteringen nära Italienska terrassen var på väg att sönderfalla men höll ihop så jag fick se dem

Korallpion

Strandtrift i sanden nedanför Gotlandsalvaret

Lysande blekrosa strandtrift

Syren med lavgula grenar vid grinden till Bleket

Bergspion bland läkeväxter i planteringarna innanför granhäcken.

Jag hann runt men väl hemma igen bröt ett åskväder med dunder och tusen blixtar ut och ösregn.

Skrivet av: brittakarolina | 26 maj 2020

Ulla

Ulla finns inte mer bland oss. Det här med att någon man har kontakt med, lämnar sin kropp, försvinner ur den, är borta och lämnar oss, det känns som livets stora svek. Det må vara fysiskt förklarligt, allt synligt liv har ett slut, en del blir kvar här längre och de som blir kvar får hämta tröst var de kan.  Det går att resonera klokt kring att dö men när man själv blir kvar och bär med sig ett brottstycke av den avlidnas historia, då står man där med hela gåtan. Var är Ulla nu? Hon brukar alltid svara när jag ringer henne men inte nu. Och jag som inte har ett uns av telepatisk förmåga, den har jag fått frakta vidare till nästa generation och nu är det väldigt tyst..

Lasse, Ulla och Nisse utanför huset i Herrängen C:a år 2000

Vi kände varandra sedan mer än 70 år, redan när de bodde i Jönköping. Nisse var min kusin och släktens mest begåvade och omtalade person. Vi träffades mer när de flyttade till Stockholm och glädjen var enorm när vi båda lyckades med våra försök att få barn och samma år dessutom. De kom inte helt självklart utan efter lång väntan och som hett önskade och vi fick två till var. Det var roligt att ha en parallellfamilj att prata ut om allt som hände med oss och barnen. Vi var förstås hemmafruar, (daghem fanns inte) och för barnens bästa var vi hemma under barnens tre första år. Vi upptäckte när vi stökat undan småbarnsåren att vi redan var för gamla (ca 40) för att ta vid där vi gjort en paus i våra yrken. Vi löste det ändå.

Vi gjorde många utflykter tillsammans och firade helger av olika slag och hade härliga samtal genom åren, Ulla och Nisse var alltid uppdaterade i aktuella frågor. Men Nisses liv tog slut för fem år sedan och då förändrades allt. Huset var för stort och Ulla hade blivit rörelsehindrad och behövde hjälp med det dagliga livet. En liten lya i Fruängsgården blev hennes sista hem. Åren utan Nisse blev ingen höjdare och hon suckade ofta och sa, inte kunde jag ana att det skulle ta så här lång tid innan det var slut.

Under våra tre år i Skottland skrev vi flitig brev till varandra och Ulla sparade mina brev. Jag fick dem i en bunt när Ulla tömde huset inför försäljning, Hon trodde att jag kunde ha glädje av att läsa dem. Det var en överraskning, de innehöll vad vi upplevde som utvandrare och som jag glömt.

Tre barn har givit upphov till åtta barnbarn, de och ett antal respektive var närvarande vid begravningen i dag, i Brännkyrka kyrka. Vi skildes åt när akten var över och hoppas kunna ses i höst och minnas Ulla.

Karin och jag åkte efteråt till Zetas trädgård och fikade, Det blommade och grönskade, trastarna sjöng ihärdigt i lövverket, det är vårens första fågelsång för mig, i Väsby är det tyst.

Starkt och jättegott kaffe i Zetas trädgård

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier