Skrivet av: brittakarolina | 18 mars 2020

Steninge stenlada

 

Det är mars och och jag läser att det är dags att låta pelargonerna som vinterförvarats, komma fram och se ljuset. Hos mig går nästan ingenting att övervintra och i flera år har jag handlat pelargonsticklingar i stenladan på våren i stället. Då har jag varit sent ute och bara några få har varit kvar, men just nu är det fullt i trädgårdsbutiken

Det är lite trångt bland krukorna och ser rörigt ut på bild, men det är en skön röra och man hittar många överraskningar.

Den här ser jag fram emot, den har fransiga blad som doftar.

Citrusvarianterna är många

 

Skrivet av: brittakarolina | 15 mars 2020

Ekarna vid Väsbyån

Nu har vi haft solsken två dagar i rad och jag är beredd att glömma hur mörk vintern varit. För bara några dagar sedan gick jag ner till ån för att fånga ekarnas jättekronor medan de ännu är utan förmildrande löv.

De är större än vad som går in på en bild och kronorna hakar i varandra, avstånden räcker inte. Hur kan det ha sett ut här innan järnvägen kom till och hur länge har ån varit spikrak här? Ekarna är gamla, har de planterats utmed ån eller har de bara råkat gro där? Gräsmarken mellan ån och järnvägen som man röjt lite på senare tid är full av yngre ekar i alla åldrar.

Det finns ingenting insmickrande i ekarnas grenvinklar, de är kantiga och gör krökar som är stela och går i oväntade riktningar. De är verkligen gamlingar och jag undrar om de inräknades som tillgångar av överstelöjtnant Johan Aron af Borneman sedan han fått regeringens uppdrag 18 mars 1819 att inventera landets alla ekar lämpliga för skeppsvirke.     6 års inventering finns samlat i 16 stora inbundna volymer i Riksarkivet. Vi hade förlorat Pommern med dess ekskogar där vi förut hämtat virke för skeppsbygge och det var viktigt att vi kunde försörja oss med virke på hemmaplan. Mer intressant finns om man googlar på Kampen om ekarna i Populär Historia 17 april 2019.

En avbruten björk som inte ger sig

Gustav Vasa hade gjort ekarna till Kungens träd och bönderna hatade ekarna. Höstens och vinterns regn har varit bra för ån, nu ser den nästan ut som en farled.

 

Skrivet av: brittakarolina | 08 mars 2020

Regnskog

 

Ormbunken väl alla känner igen, den som gav ”grönt” i blomsterbuketter. Den här växer i det centrala och doftande Medelhavsrummet, nära ingången till ormbunksrummet.

Inom ramen för Edvard Anderssons donationvilkor finns ett regnskogsrum i växthuset och på dörren läser jag Ormbunksrummet.  Därinne är det grönt och fuktigt, man kan urskilja färg på någon blommande växt och kring jul står här en uråldrig äkta julkaktus och sträcker ut sina blommande grenar, men annars dominerar det gröna. Två hela väggar skickar ut blad av olika format från golv till tak och en tät imma lägger sig fort på kameralinsen och hindrar fotografering.  Tre trädormbunkar reser sig som spetsmönstrade parasoller över markens grönska och bland växterna kring fötter och knän ser jag att de är ormbunkar av många slag. De  har vetenskapliga namn som är svåra att hitta uttal till och de kommer från andra världsdelar, ormbunkar finns i alla. Flera har blivit krukväxter och jag minns min älghornsbräken, här har den plats för hela hornkronan, min växte gränslöst och fick till slut inte plats i rummet.

Trädormbunke

Novemberkaktus i november

Trädgårdsmästare Sari Södergren

Ormbunkar blommar inte och sätter inte frö, de sprids i stället med sporer som finns i sporgömmen på bladens undersida. Sari Södergren, trädgårdsmästare som har hand om regnskogsrummet nyper av några blad för att visa hur olika  sporgömmen kan gruppera sig i mönster som är egna för arten. Jag kan ta med dem hem och fotograferar vid köksbordet.  Sari berättar att hon förökar plantorna med sporer, de är mycket små, närmast som ett mörkt damm och det kan ta lång tid för dem att gro. Just nu ligger odlare i startgroparna för frösådd, men sällan läser man några råd för sporsådd.

Här är ormbunksbladen jag fick av Sari med tydliga sporgömmes – mönster.

 

 

Sporgömmen runt bladets ytterkanter

 

Sporgömmena är inte så bruna och tydliga, men de finns där runt kanterna

Sporgömmen som dubbla rader av prickar

 

 

 

Sporgömmen runt småbladskanterna

Och här en ormbunke som bytt ut sporgömmena mot groddknoppar och ”föder färdiga småplantor”

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 mars 2020

Blomsterfest

Det har regnat och nu är snön borta igen, det krossade gråberget som kastats ut på snön för att vi inte ska halka, ligger nu lysande, skärande och avtvättat direkt på gatan.

Vi letar vårtecken och de visar sig, snödroppar, vintergäck och förvirrade blåsippor, men någon riktig fart på våren och blommandet på alla sidor om husen, är det inte än. Den som vill se blomster i mängd och färgprakt kan däremot gå till Väsby konsthall där Gunilla Wänn från Sundbyberg just nu ställer ut blomstermålningar, broderier och collage.

Formaten framgår inte, men de är stora, säkert 100 x 150 cm

Semper Augustus, den dyraste tulpanen under tulpanmanins tid i Holland?

Fru Flora

Broderad kudde, sommar

Broderad kudde, vår

Broderad kudde, höst

Broderad kudde, vinter

Tittskåps collage c:a 40×40 cm

 

Ut i marsregnet och verkligheten igen

Genom att jag har lätt för att snubbla och absolut inte vill det, så har jag blicken stint riktad mot gatan och ser därför mer av den än något annat och där ligger många bilder.

 

Skrivet av: brittakarolina | 28 februari 2020

Byte av brandvarnare

Fredag, jag hade ett ärende i Sollentuna centrum och var mycket lättad när det var avklarat, är numera så nöjd när jag kör in bilen i garaget efter en utflykt att det gick bra i dag med. Med en stor kopp kaffe pustade jag ut, det var ljust fortfarande efter klockan fyra, då ringde det.

Kände inte igen numret, en djup mansröst sa, det är Lennart på Väsbyhem. Vi har skrivit till dej men brevet kom tillbaks, vi försöker boka en tid för att byta ut brandvarnarna. Det är inget fel på den, sa jag. Jo men de ska alla bytas. Någon dag i nästa vecka om det passar? Nu stänger vi snart men det går rätt fort, skulle jag kunna göra det idag?

Väsbyhem sa han, vi bor i HSB, men ibland samarbetar man med olika saker och jag är inte så bevandrad i vem som köper upp vad. Klockan var kvart i fem, efter en stund ringde porttelefonen, jag var ju beredd och släppte in honom. Det kom en lång ung man klättrande trappvägen, han var säkert två meter lång, mycket artig. Jag hade lyft fram stegen för bytet av brandvarnaren, men den här killen sträckte bara upp armen och nådde taket utan vidare utan stege. Han skruvade ner den lilla burken och läste på batteriet att det suttit uppe i tre månader, så det måste bli även nytt batteri. Batteriet kostar 19 kronor, brandvarnaren kostar inget extra. Jaha, jag har en tjuga det blir väl bra, nej vi hanterar inte pengar. Kort går bra.

Han drog fram en kortläsare som jag inte sett någon annanstans, men det är faktiskt ganska många saker jag aldrig sett förr. Han höll mitt kort bakom kortläsaren och sa, jag ska bara hämta bandvarnaren i bilen. Ja men då vill jag ha mitt kort tillbaka, sa jag. Det tar bara någon minut, så är jag uppe igen, sa killen och slank ut genom dörren, kortet släppte han inte. Det kändes inte bra och jag tittade ut och såg honom gå till en bil på parkeringen – och sakta rulla iväg därifrån. Då började jag förstå. Efter en stund ringde han och sa, jag hade brandvarnaren i bilen men batterierna var kvar på jobbet. Kortläsaren tog inte emot ditt kort, fanns det pengar på kortet? Det står att du har två kort, han det vara fel kort? Nej det kan det inte. Jag tror det är bättre att vi pratar om brandvarnaren i stället, sa jag för det var lite för mycket fokus på betalsättet. Jag fick säga det två gånger och då slutade samtalet.

Fort som ögat slog jag upp banken och tömde kortkontot så när som på 75 kronor – om han mot förmodan skulle vara en äkta brandvarnebytare. Sen spärrade jag kortet och har inte sett röken av den långe mannen med mörka rösten.  Brandvarnaren tog han med sig och kortet och nu är jag en av de lurade åldringarna. Men jag blev bara lurad – inte nerslagen eller frånryckt något eller hotad med vapen, så det finns ändå det som kunde varit värre.

 

Skrivet av: brittakarolina | 24 februari 2020

Gösta fyller år

Solen gassar och jag går ut efter att ha famlat omkring i veckor inomhus med huvudsnurr. Sol och D-vitamin ska vara bra och nu har jag läst att blåsipporna blommar vid Sättra, då måste väl någon tussilago ha vågat sig fram utmed järnvägen mot Barockparken, jag vet var jag ska kolla.

Sen fyller Gösta 60 år i dag, han landade i förra veckan och försvann och när jag till slut i går började söka kontakt var han och Selina i Hälsingland på träning inför någon variant av Vasalopp som går i morgon. Förr firades 50 och 60-årsdagar  som milstolpar i livet men vi har aldrig riktigt kommit igång på den banan, så stora dagar slinker förbi när annat engagerar. Såg bilder från Mora där någon stod med vatten en bit upp på pjäxorna i en snövattenpöl.

Min pappa var gift före min tid i Mora och såg Mora som sin stad och där fanns hans första barnkull. Han var klistrad vid radion under Vasaloppen och det sista han brydde sig om innan han dog i mars 1962 på S.t Eriks sjukhus och utan radio var, hur gick det i Vasaloppet ? Jag tror att han skulle varit glad att se Gösta och Selina där även om de börjar lite light. Hans tidigare barn, mina halvsyskon har flera av dem försett Vasaloppet med kranskullor,

Parkerar som vanligt vid rensdammarna och går mot Barockparken, inga tussilago längs järnvägsbanken, det är nog ännu för kallt om nätterna. De spretiga lindarna är ena riktiga linslusar, de vill vara med på alla bilder.

De renoverade dammarna i parken gör till och med gammalt visset gräs sevärt.

En tunn isskorpa gör att våren inte är riktigt här än.

En mamma med bok i knäet gör flera saker på en gång men sitter ändå stilla.

Förra året växte här vete, är det vete igen eller…? Helt grönt fält med 15 cm långa strån.

Solen börjar dala, skuggorna är enorma, jag ser ut att stå rätt stadigt på marken.

När jag sen sitter här och firar Gösta på avstånd och plockar bland bilder kan jag inte låta bli att lägga in den här bilden av alla de tre som gjort mig till människa. Det har tagit lång tid.

 

tid.

Skrivet av: brittakarolina | 14 februari 2020

Alla hjärtans dag

Idag har Valentin namnsdag och först är det Grattis till Valentin och sen på alla Hjärtans dag blir det Grattis till alla som tittar in på bloggen.

Skrivet av: brittakarolina | 09 februari 2020

Leva just nu

Att leva i nuet eller att leva just nu är några ord som upprepas då och då, gärna när man vill få slut på någons gnäll över ouppfyllda drömmar och många gamla talesätt ger råd som punkterar fantasiflykt.

Orden ramlar fram som en sorts kritik av drömmerier och flykt från verkligheten. Men hur skulle vi kunna leva vidare om vi inte kunde förflytta oss till en annan tid, plats eller situation åtminstone i tanken? Att leva innebär ju att vi just har förmågan att tänka, önska och minnas.

Idag tänkte jag försöka leva just nu, det var jämngrått ute och blåste snålt och jag behövde hämta lite luft, får se om jag möter något oväntat roligt eller vackert, jag drar mig neråt ån, kanske jag möter en bäver.

Än så länge är vintern snöfri.

 

En skylt har kommit upp vid å-promenaden, den har kanske varit där länge.

Här över en lång remsa stel lerjord ska fjärilarna fladdra och bin suga nektar ur sommarblommor mellan järnvägen, ån  och industribyggnaderna. Jag såg en överblommad glimt av blomstren i somras, det var någon ängsblandning med garanterat blomvilliga arter som blåklint, vallmo och klätt, alla är före detta ogräs i utsäde och helt klart utrotningshotade eftersom man inte vill ha dem i åkrarna. 

Den rekordlånga ängen upptar inte hela bredden på gräsmattans, bara det som ser omrört ut..

De här kontorsbyggnaderna kom till för  mer än 20 år sedan och vi tyckte de var vackra, vi fick äntligen snygga hus nära järnvägen till skillnad från industribakgårdarna snett emot. Lokalerna stod länge outhyrda men är äntligen befolkade. Tycker fortfarande att de är fina.

Just nu mycket vatten i ån, det strömmar,  pegeln är kvar, vem läser av den?

Något grönt i allt det brungrå. Ett betongblock eller stenskiva har inbjudit mossa att fästa.

Och här kommer en flotte med vassbitar i full fart med strömmen.

Bakom skjulet med biltvätt och en rad andra industrier har man inrett en mysig plats för att äta och fika ute. Tågen var tionde minut ett par meter från ån vänjer man sig vid.

Baksidan av arbetsplatsen.

I den grå kallblåsten, utan snö, mycket vatten i ån och med åns ena sida rensad ända ner till vattnet av kommunens  buskröjare är jag nästan nöjd med här och nu,  men det räcker inte, man måste både minnas och längta.

Skrivet av: brittakarolina | 03 februari 2020

Och vad har du gjort ?

 

Och vad har du gjort då?

Jag har fått ett lyssnande öra och tycker om att höra vad folk varit med om och frågar gärna. Det är etnologen, säger Karin och det stämmer kanske, för det var den allra roligaste tiden jag som som sen student fick uppleva. Jag vet att det innebär en förförelse för den tillfrågade när någon vill veta något om den själv och jag får ibland spännande och fängslande berättelser till livs när lyssnandet aktivt förstärker och utökar det som berättas. Men till slut kommer för det mesta frågan den som håller en vänskap just levande och som jag varje gång är oförberedd på: och vad har du gjort då?  Ja vad har jag gjort?  Vad kan jag berätta, ingenting är första svaret, jag har repat upp en stickning som inte var tillräckligt väl planerad? hängt upp blöta trasor i fikusen? läst av datorn, skrivit ett mail till Swansons i Skottland, det tar ett par timmar för att engelskan inte ska bli sorgligt dålig, vad har jag gjort mer ?    Jo igår satt jag hela dagen och läste om ormbunkarnas förmåga att ta upp vatten. Hm. Det ska jag berätta om men inte nu.

När jag hängde drypande trasor på benjaminfikusens grenar fick jag se något som gjorde mig glad. Måste berätta om fikusen. Den är inte min, jag har bara skött om den i familjen Göstas frånvaro, tills de återvänder till Sverige.

En liten benjaminfikus av mellanstorlek inhandlades på IKEA för för mer än 25 år sedan för att tillsammans med en flasklilja och något mer som jag glömt, göra Gösta o Yokos nya lägenhet i Bollstanäs lite mysig. De var ganska nygifta och hade jobb i Sverige men de var också rörliga, så de försvann till Japan och hyrde ut sin lägenhet. Hyresgästen skötte väl om krukväxterna men tiden gick och efter ett antal år var lägenheten tömd på allt utom växterna och då fick de komma hem till oss. De hade blivit präktiga och flaskliljan var måttligt kul men efter några år hade familjen återvänt till Sverige, skaffat rymligare bostad på Sveavägen, Selina hade tillkommit och då fick växterna flytta dit.  Fikusen var nu ett litet träd och den trivdes bra på Sveavägen och blev större och yvigare.

Efter tio år var det dags för flytt till Japan igen, växterna stod kvar men jag åkte in till stan och vattnade, fikusen var nu ett träd i stor kruka och jag hällde på vatten så den inte skulle torka ut. Det blev ibland lite väl mycket och rann ut på golvet och ett par parkettstavar for riktigt  illa, så det har jag på mitt samvete.

Familjen skulle nog bli kvar i Japan så efter ett par år ville man hyra ut lägenheten.  Ett renoveringsgäng drog in i huset och då åkte växterna ut i trapphallen. Den nu ganska jättelika fikusen nådde nästan från golv till tak och en granne frågade om han skulle förbarma sig över den. På något vis hade trädet blivit en människa som jag inte ville överge, så jag tackade nej och sa vi tar ut den till oss. Men hur? Då hade vi fortfarande en större bil, fällde ner sätena, lyfte växten ur krukan och klämde in den i bilen men bladmassan tog upp även framsätet, där Lasse stack upp bland grenarna. Den kom hem till oss ännu en gång, men för att vi skulle få in lite ljus i vardagsrummet behövde den klippas ner en del. Den var en tålig fikus och bara fortsatte att grönska och verkade klara allt.

Åren gick igen och Lasse blev till slut väldigt dålig. Hösten för tre år sedan började trädet fälla löv. Lasse hade sin stol nära trädet och känslan av något som inte gick att skoja sej ur förstärktes. När Lasse drog sitt sista andetag hade fikusen tappat alla löv och de var inte få. Fikusar tappar alltid mycket löv på hösten, den får absolut inte stå i drag, man får akta så man inte rubbar den för den vill ha samma riktning hela tiden, du har dränkt den förstås, de olika förslagen när jag förde sorgen över fikusen på tal var många. Ingen sa något om att den var lessen för att Lasse var dålig eller att den visste att hans dagar var räknade. Eller att det var min oro som den mådde dåligt av och visade. Växter känner ju också sägs det..

Där stod jag nu med en bladlös fikus och till att börja med klippte jag bort torra grenar. Efter en tid måste jag inse att trädet givit upp och jag började stympa det för att få ner det bland soporna.  Men då kom det mjölksaft ur snitten och jag hejdade mig och körde in trädet i ett rum där det inte tog upp hela synfältet och där fick det stå. En dag frampå på vårkanten fick jag syn på en liten grön spets och efter ett par dagar såg jag att det stack ut små gröna spetsar på flera ställen och glädjen över att trädet ville grönska igen var stor. Det tog lång tid på sig att bli grönt men det fällde inga löv när hösten kom och inte heller under nästa höst.

Men nu i höstas var det dags igen. Löven torkade inte eller visade att något var fel, de bara föll. Extra vattenånga och växthusljus har varit mitt stöd till växter som inte klarar lägenhetstorkan men det räcker inte. Jag har undrat så vad som orsakade bladfallet den här gången. För mycket vatten? Torka? Normalt bladfall? Min egen oro? Bladfallet är hejdat men nu torkar bladen som är kvar på sina skaft och skrumpnar istället.

Och nu har jag äntligen kommit till slutet på historien om benjaminfikusen för idag fick jag syn på det jag längtat efter, ett par nya små löv på trädet, förhoppningsvis vill det grönska ännu en gång.

Ingen hade orkat höra det här om jag använt rösten, tack för att du hängde med ända hit..

Skrivet av: brittakarolina | 01 februari 2020

Vårsalongen 2020

Den årliga vårsalongen har fått blomstra många vårar utan mitt besök men när Selina ringde för någon vecka sedan och  föreslog att vi skulle se något, så låg vårsalongen och väntade på tungan att bli utsagt. Vårsalongen, vad är det sa Selina som bott i Japan i tio år och sedan i Linköping och inte hunnit ikapp sig själv i Stockholm än. Vad vårsalongen är, går inte att veta på förhand och man får gå dit och kolla. Det gjorde vi i dag (31/1). En kompis till Karin hade gjort en bild som vi måste leta upp och det var en av de första vi fick syn på.

Sen blev det berg-och dalbana genom salarna

I den våryra salongen ges inte så stor plats för meditation inför verken, de anfaller från alla riktningar och ropar med olika röster, en del högre än andra och och en del inte alls men ofta finns något att stanna upp inför

 

 

Bokhylla med mikroböcker

 

 

Jag letar förstås textila uttryck, de är inte många men i sista salen på vår runda är två tydliga, ett med överdimensionerade tovade fågelungar och ett med staplade garnmassor i färg.

 

I  salen med dubbel takhöjd som inretts till café fanns också en del verk, bland annat

Sara Danius

Borden räckte inte till för alla kaffesugna, det var väldigt mycket folk på utställningen. Selina föreslog, vi letar upp Rosendals café, där jag inte heller varit på åratal och vi fick en lugn avslutning på eftermiddagen. Caféet stängde klockan 16 och sen var det mörkt.

Kaffe och gott tilltugg vid skymningen i Rosendals trädgård med Selina.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier