Och vad har du gjort då?
Jag har fått ett lyssnande öra och tycker om att höra vad folk varit med om och frågar gärna. Det är etnologen, säger Karin och det stämmer kanske, för det var den allra roligaste tiden jag som som sen student fick uppleva. Jag vet att det innebär en förförelse för den tillfrågade när någon vill veta något om den själv och jag får ibland spännande och fängslande berättelser till livs när lyssnandet aktivt förstärker och utökar det som berättas. Men till slut kommer för det mesta frågan den som håller en vänskap just levande och som jag varje gång är oförberedd på: och vad har du gjort då? Ja vad har jag gjort? Vad kan jag berätta, ingenting är första svaret, jag har repat upp en stickning som inte var tillräckligt väl planerad? hängt upp blöta trasor i fikusen? läst av datorn, skrivit ett mail till Swansons i Skottland, det tar ett par timmar för att engelskan inte ska bli sorgligt dålig, vad har jag gjort mer ? Jo igår satt jag hela dagen och läste om ormbunkarnas förmåga att ta upp vatten. Hm. Det ska jag berätta om men inte nu.
När jag hängde drypande trasor på benjaminfikusens grenar fick jag se något som gjorde mig glad. Måste berätta om fikusen. Den är inte min, jag har bara skött om den i familjen Göstas frånvaro, tills de återvänder till Sverige.
En liten benjaminfikus av mellanstorlek inhandlades på IKEA för för mer än 25 år sedan för att tillsammans med en flasklilja och något mer som jag glömt, göra Gösta o Yokos nya lägenhet i Bollstanäs lite mysig. De var ganska nygifta och hade jobb i Sverige men de var också rörliga, så de försvann till Japan och hyrde ut sin lägenhet. Hyresgästen skötte väl om krukväxterna men tiden gick och efter ett antal år var lägenheten tömd på allt utom växterna och då fick de komma hem till oss. De hade blivit präktiga och flaskliljan var måttligt kul men efter några år hade familjen återvänt till Sverige, skaffat rymligare bostad på Sveavägen, Selina hade tillkommit och då fick växterna flytta dit. Fikusen var nu ett litet träd och den trivdes bra på Sveavägen och blev större och yvigare.
Efter tio år var det dags för flytt till Japan igen, växterna stod kvar men jag åkte in till stan och vattnade, fikusen var nu ett träd i stor kruka och jag hällde på vatten så den inte skulle torka ut. Det blev ibland lite väl mycket och rann ut på golvet och ett par parkettstavar for riktigt illa, så det har jag på mitt samvete.
Familjen skulle nog bli kvar i Japan så efter ett par år ville man hyra ut lägenheten. Ett renoveringsgäng drog in i huset och då åkte växterna ut i trapphallen. Den nu ganska jättelika fikusen nådde nästan från golv till tak och en granne frågade om han skulle förbarma sig över den. På något vis hade trädet blivit en människa som jag inte ville överge, så jag tackade nej och sa vi tar ut den till oss. Men hur? Då hade vi fortfarande en större bil, fällde ner sätena, lyfte växten ur krukan och klämde in den i bilen men bladmassan tog upp även framsätet, där Lasse stack upp bland grenarna. Den kom hem till oss ännu en gång, men för att vi skulle få in lite ljus i vardagsrummet behövde den klippas ner en del. Den var en tålig fikus och bara fortsatte att grönska och verkade klara allt.
Åren gick igen och Lasse blev till slut väldigt dålig. Hösten för tre år sedan började trädet fälla löv. Lasse hade sin stol nära trädet och känslan av något som inte gick att skoja sej ur förstärktes. När Lasse drog sitt sista andetag hade fikusen tappat alla löv och de var inte få. Fikusar tappar alltid mycket löv på hösten, den får absolut inte stå i drag, man får akta så man inte rubbar den för den vill ha samma riktning hela tiden, du har dränkt den förstås, de olika förslagen när jag förde sorgen över fikusen på tal var många. Ingen sa något om att den var lessen för att Lasse var dålig eller att den visste att hans dagar var räknade. Eller att det var min oro som den mådde dåligt av och visade. Växter känner ju också sägs det..
Där stod jag nu med en bladlös fikus och till att börja med klippte jag bort torra grenar. Efter en tid måste jag inse att trädet givit upp och jag började stympa det för att få ner det bland soporna. Men då kom det mjölksaft ur snitten och jag hejdade mig och körde in trädet i ett rum där det inte tog upp hela synfältet och där fick det stå. En dag frampå på vårkanten fick jag syn på en liten grön spets och efter ett par dagar såg jag att det stack ut små gröna spetsar på flera ställen och glädjen över att trädet ville grönska igen var stor. Det tog lång tid på sig att bli grönt men det fällde inga löv när hösten kom och inte heller under nästa höst.
Men nu i höstas var det dags igen. Löven torkade inte eller visade att något var fel, de bara föll. Extra vattenånga och växthusljus har varit mitt stöd till växter som inte klarar lägenhetstorkan men det räcker inte. Jag har undrat så vad som orsakade bladfallet den här gången. För mycket vatten? Torka? Normalt bladfall? Min egen oro? Bladfallet är hejdat men nu torkar bladen som är kvar på sina skaft och skrumpnar istället.
Och nu har jag äntligen kommit till slutet på historien om benjaminfikusen för idag fick jag syn på det jag längtat efter, ett par nya små löv på trädet, förhoppningsvis vill det grönska ännu en gång.
Ingen hade orkat höra det här om jag använt rösten, tack för att du hängde med ända hit..
Det är mars och och jag läser att det är dags att låta pelargonerna som vinterförvarats, komma fram och se ljuset. Hos mig går nästan ingenting att övervintra och i flera år har jag handlat pelargonsticklingar i stenladan på våren i stället. Då har jag varit sent ute och bara några få har varit kvar, men just nu är det fullt i trädgårdsbutiken
Brittakarolina's Blog 