Vi gick mycket när vi var två, jag fortsatte när jag blev ensam men det var inte lika roligt. Sen hörde jag en sommarpratande psykolog för ett par dagar sedan tala övertygande om värdet av att gå för att hålla sig vid liv. Om vintrarna bär det emot att gå av flera skäl. Den gröna tiden däremot går det bättre och man kan överse med trista gator och enformiga husblock när marken grönskar och har låtit frön gro utmed husgrunder och obebyggd mark.
Här är gångväg upp till viadukten över järnvägen från Optimusvägen. Marken omkring har byggts upp av fyllnadsmassor, sten och grus och här växer vadsomhelst, blåeld. fibblor, rölleka och längst upp ett par präktiga morotsplantor. På Gotland kantas vägarna av vild morot och de är inte särskilt höga och ganska sirliga.
men de här är kraftiga och har inte hämmats av torka och näringsbrist.
Ett högt rödmålat (buller-)plank möter då man kommer upp på viadukten och där i skyddat söderläge frodas växter som ingen kommer åt med vare sig klippmaskiner eller handklippare.
Det var det mörka kungsljuset som lyste med sin färg, buskmåran, röllekan och fibblan lockade inte lika mycket.
Gräsen har jag inte hållit så bra reda på men när de blommar blir de ståtligare och en del känns ibland ovanligare än andra. Slog upp Mossberg & Stenberg och kom fram till Foderlosta Bromopsis inermis.
Jag gick tunneln under Mälarvägen till Smedbysidan och där på slänten ner från skogen var marken täckt av smultronplantor. Det var jättebrant, så jag kom inte åt att lyfta undan gräset, men smultronen var mogna.
Väl hemma igen försökte jag fånga tornseglarna på bild, de bor i små hål i skarven mellan vägg och tak på vårt hus. Just nu har de blixtsnabba flygövningar framför köksfönstret. Fick ta fram en bild från 2016 för jag hann inte med, de svängde för fort.
Brittakarolina's Blog 
