Brittakarolina's Blog

I går (förgår) tände vi ljus för Lasse på Eds kyrkogård, Karin, Glenn och jag, sen kom Niklas närmare natten, jag hoppas att Lasse uppfattade oss. Jag börjar känna mig mogen att som i Mexiko ha kalas vid graven, äta och dricka och dela en måltid så nära till resterna av Lasse som möjligt. Eller kanske det räcker att ta med en termos med kaffe och sitta ner en stund, små hopfällbara campingpallar är lätta att bära med sig.

Det var en vacker skymning och det såg ut som om hela Eds församling var ute och tände ljus.  Lasses grav väntar på sin sten, den kommer i sinom tid från Västergötland och från marken där Lasses farföräldrar föddes och arbetade med sten. Alla var inte stenhuggare och en del brände kalk av de lösare skikten mellan de rödaktiga stenlagren.

Kyrkogården ligger lite högre och sen sluttar marken neråt mot Edssjön, det är en vacker plats och den är jag lugn för.

Frågan jag får ibland är, vad ska du göra i dag då?  Jag har burit fram och satt ihop den gamla vävstolen som vilat sig i 10 år, varpgarn är beställt och förhoppningsvis på väg.Den kommer från en stuga i Norrtäljetrakten och är som riktigt gamla vävstolar ett hembygge och där man har anlitat smeden för järnbeslaget på varpbommen och lite annat.

Jag ser rester av drakhuvuden i gavlarna och jag vill tro att vävstolen som är mycket sliten, hade sett och hört mycket redan innan den hamnade hos mig. Grå och regniga dagar kan jag i väntan på varpgarnet ägna mig åt en stapel av böcker som plötsligt hamnat på mitt köksbord, en del mycket tunga och omöjliga att läsa i sängen.

Pehr Stenbergs levernesbeskrivning del 2 och del 3 har jag fått av Birgitta Johansson, hon trodde att vi möjligen var släkt. Stenberg är ett namn som många tagit sig då man ville bli urskiljbar som hantverkare eller steg ur arvet med patronymikon. De två delarna jag fått av Birgitta är en bragd av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet och har utgivits av Fredrik Elgh, Göran Stenberg och Ola Wennstedt 2015, de är 22 x 21 cm och del 3 är 4 cm tjock men jag har inte vägt den.  Pehr har skrivit ner sitt liv och sina tankar på vägen att bli präst och alla hans svårigheter att hitta en hustru utifrån de värderingar som styrde en fattig prästman på 1700-talet. Han är mitt sällskap till frukostflingorna på mornarna,  ibland känns Pehr ganska larvig och jag förstår att han får korgen vid flera frierier  men jag vill ändå veta hur han lyckas till slut. Närmare verkligheten på 1700-talet, sett ur en fattig dygdig prästs vinkel än så här, kan man nog inte komma.

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren låg i husets brevlåda  för någon vecka sedan. Sara ställde några frågor till mig för flera månader sedan och som jag inte kunde svara på men det gjorde mig ändå något lite delaktig i handlingen och här kom nu resultatet. Jag sträckläste boken och förutom att den är mycket spännande med oförutsägbara avlidna deltagare så drar Sara in oss i ett ungt gäng av teaterälskande gymnasister.

Det här får bli tredje boken, jag fortsätter med ett par till lite senare. Jag for till Waldemarsudde för att dels se de stora omskrivna vävnaderna och dels kolla vilken varp Annika Ekdahl använder. Varpen har fått ett eget särtryck från golv till tak (nästan) i utställningen, den är förstås av lin och med angiven täthet/10 cm. Lin är den fina och äkta fibern som har använts i väggbonader och ryor sedan gammalt den är säker att använda, den är på något vis Nordisk. Alla tycker inte likadant, orientaliska mattor ska ha bomull i varpen, bomull ruttnar inte om mattan utsätts för fukt. Eftersom jag  har gått hela vägen med fibrer, vet jag att lin ger både hosta och för tidig död för dem som bereder linet och jag önskar att den romantiska synen på lin ska brytas, att någon vågar släppa taget om lin eller åtminstone hållbart motiverar sitt val.  Lin eller bomull, båda importeras numera, lin ruttnar och förintas i fuktig miljö, bomull ruttnar inte. Lin dödar beredarna i förtid men bomull har tömt Aralsjön, vad väljer vi?

Annika Ekdahls vävar var imponerande, enormt stora, hur är det möjligt att en person har åstadkommit dem? Vill man som vävare känna sig som en riktig småtting så ska man leta sig ut till Prins Eugens Waldemarsudde.

I boken om de utställda vävnaderna skriver förutom Muséichefen Karin Sidén, Kerstin Wickman, Tuija Nieminen Kristofersson och Thomas Kjellgren om vad de ser och hur. Själv kan jag inte sammanfatta något av det jag ser, bara förundras över prestationen.

Och det är Annika Ekdahls eget uttalande om sin vävning som tar mest på mig. ”Jag väver inte för att rädda en konstform utan för att rädda mig själv- konstnärligt- från meningslöshet och känslan av att vara övergiven. Och jag kan faktiskt inte förmå mig att överge den konstform som ger mig kontinuitet och är min personliga tröst.