Då jag skrev om Lennart på bloggen för snart fyra år sedan var det för att så få visste att han hade funnits och särskilt då mina barn. Så många år präglades av min mammas sorg att jag inte ville att den skulle fördystra även nästa generation. Jag talade om Lennart men inte så ofta, svarade på frågor men hängde aldrig kvar och broderade ut det sorgliga.
Så länge min mamma levde var jag ett klent stöd för henne och en utmattad samtalspartner eftersom hon pratade oavbrutet och krävde mej på en erfaren människas svar. Då det formella konstaterandet av Lennarts död dröjde i många år, ville hon tro att det fanns en möjlighet att han blivit omhändertagen i Ryssland, hoplappad och utan minne och att han en vacker dag ändå skulle ringa på dörren till Hjärnegatan 9. Jag läste och tog till mej ögonvittnenas berättelser och accepterades att Lennart blivit sprängd i bitar, han kunde inte ha överlevt detta och till en början trodde även min mamma att allt var slut, men så småningom kom hon igång med de förhoppningsfulla fantasierna och jag hade ingen nyckel till något som ersatte dem.
I sekretären finns en liten packe med papper, ett par brev och två fotoalbum, ett där min mamma samlat bilder från Lennarts barndom och ett där han själv satt in sina bilder från livet till sjöss. Varje gång jag tagit fram bilderna, breven och olika myndigheters, prästers och militärers behandling av dödsfallet har jag känt mej otillräcklig som inte haft kraft eller fantasi nog för att göra Lennarts existens rättvisa och i stället har jag dröjt lite längre med att öppna lådan i sekretären igen.
Då jag skrev om Lennart fick jag lite lugn, jag tror att barnen läste och jag blir varm när jag ser att någon varit inne och läst om honom på bloggen.
Det går inte att beskriva känslan när jag öppnade tidningen i onsdags morse och kom till andra spalten i artikeln om den återfunne soldaten och läste Lennarts namn, det var som om det blev helt stilla runt mej. Nästa tanke var att ingen vet att jag finns, hur skulle de kunna veta? Så jag gav mej tillkänna.
Upphovet till artikeln med fotograf var här och det var en skön stund, han tolkade det han såg blixtsnabbt och på kornet, han såg även sådant jag inte själv sett. Vad fotografen såg vet jag ännu inte, vi får se resultatet i morgon.
Efter det besöket tittade jag igenom de gamla bilderna en gång till och jag behövde inte lägga undan dem genast.
Lennart med sin mormor Karolina bakom backstugan Lundholmen i Vetlanda
Mormor och farmor Karolina med Millan och Nisse till vänster och Lennart och Ida till höger. Båda pojkarna hade av olika skäl blivit av med sina fäder.
Ida och Lennart 1924
1928 kan ha varit från skolan i Överhogdal, där Ida arbetade innan hon kom till Malung. Lennart i mitten längst bak.
Lennart och Britta 1933 i Malung.
Lennart i mitten, började som kollämpare och blev så småningom eldare.
Lennart nr 2 från höger
Texterna i Lennarts album är hans egna.
