Fläkten snurrar och för att känna efter om det är varmare ute än inne går jag ut på balkongen och på gatan nedanför hoppar kvarterets hare, den gör en sväng in på vår gård och försvinner sedan ut över garagegången. Var bor den? och i vems trädgård? 
Skrivet av: brittakarolina | 29 juli 2014
En hare
Skrivet av: brittakarolina | 27 juli 2014
Hjälp att minnas
Vad gör man när det är så hett utanför att man inte längtar ut? Man stannar inne och umgås med de samlade souvenirerna, de påminner kanske om andra årstider än het sommar och man kommer ur det tjatiga gnället på värmen.
Minnessakerna är små och de får inte försvinna, de har blivit många med åren och förvaras i diverse kartonger, en del undanställda i garderoben och en del i något av de skåp Karin snickrat. När jag tar i dem och vänder på dem väller minnena fram, de innehåller alla allt om någon. Hilmas björn får vara först ut i dag.
Hilma var min moster, ogift distriktssköterska, som vandrade i fjällen om somrarna på 20-30 0ch 40-talet. På den tiden hade man vandringsstav och ibland långkjol på fjället men Hilma hade oftast det som liknar ridbyxor, de pöser ut ovanför knäna. Björnen var ett minne från någon vandring i Lappland och jag såg den i hennes bokhylla under hela min uppväxt, jag tyckte inte att den var lik en riktig björn men vågade aldrig säga det och bland Hilmas efterlämnade föremål, hamnade den senare hos mej. Den blev rätt omilt behandlad av våra små barn och jag var helt okänslig för björnens skönhet, det är först de senaste tio åren som jag har sett hur fin den är. Den är mycket björn och täljd av någon som har sett och känner björnen. Var hon fick den och av vem får vi aldrig veta men hon var hemma överallt i fjällvärlden.
En alligator och en tukan från Buenos Aires, också täljda i trä är Lasses minnen från mötet med en kusin till Aimée, då han deltog i ett ISO-möte i Argentina. Jag vet vad han berättade då han kom hem från resan men då jag idag vill höra det igen säger han sig ha glömt. Min idé om souvenirer håller inte alltid.
En kanadensisk inuit av jade 7 cm hög fick Lasse som minne vid ett besök hos Maia Liiv i Vancover i Canada. Maia kom som flykting från Estland på 40-talet och gick på STI samtidigt med oss. Hon levde med en ständig ryss-skräck och slog sej aldrig till ro här trots att hon hade arbete och fick många vänner. Hon bodde i en sommarstuga på en klippa i Sjöberg utan plogad väg på vintern och med en kamin som slukade tidningar som enda värmekälla. Vi hade alltid med oss alla våra samlade tidningar, då vi besökte henne. Vi lärde oss mycket om Estland den här tiden, Maia berättade och vi lyssnade. Efter några år träffade Maia en man som var något i trävarubranschen och de skulle gifta sej och flytta till Kanada. Vid avfärden från Stockholm hade alla hennes vänner samlats för att vinka av och önska lycka till. Hon tog då Lasse avsides och bad honom att ta hand om hennes cyankaliumkapsel, nu trodde hon inte att hon behövde den längre. Kanada var ett säkrare ställe att bo på än Sverige. Vi höll kontakt med brev och efter 30 år var Lasse i Vancouver och sökte upp Maia. Hon var då bräcklig men det var ett kärt återseendet och med sej hem fick han den gröna lilla gubben med en fångad säl på ryggen. Ett år senare fanns inte Maia.
Vet inte om de kan räknas som souvenirer, men de är gåvor från våra första barnbarn Malin och Erik, jag fick dem till en födelsedag för flera år sedan och jag blev jätteglad. De vet att jag tycker om katter.
Katterna är små, knappt 4 cm höga och året efter fick katterna sällskap av två små råttor
Råttorna är ännu mindre bara 2.5 cm.
De här mikrokorgarna 4 cm och 8 cm är från tiden på Skansen, då olika hantverkare var samlade för att visa upp sej och berätta om sina hantverk. Det fanns en korgmakare som var mycket duktig och som förutom att han var slagfärdig, så svor han värre än en borstbindare. Det passade inte alltid så bra att han struntade helt i vem som lyssnade och man försökte få honom att mildra sitt ordval, men då blommade svordomarna upp ännu mer. Vi hade jättetrevligt på de här hantverkarhelgerna och vi är inte så många som har hans minsta korgmodell.
Publicerat i Uncategorized
Skrivet av: brittakarolina | 23 juli 2014
Gunnes Gård
Då Väsby byggdes ut i början av 60-talet fanns många fornminnen i och på markerna där gator och hus planerades. De mest synliga var runstenar men också bygravfält och arkeologer grävde ut där det var nödvändigt. Inför nya inflyttare och i kommunens reklam låter man i huvudsak vikingatiden vara vår forntid.
I ett skogsparti vid Smedby har man byggt en ”genuin” vikingatida bosättning Gunnes Gård för att ge en inblick i hur livet levdes på den tiden. Det är ett kommunalt åtagande med Länsmuséet som inspiratör och med anställda fritidspedagoger som särskilt under varma halvåret ska levandegöra sysslor man tror förekommit under vikingatid. Man riktar sig mest till skolbarn och människor med full rörelseförmåga. Grisar, får, höns och nöt får också bidra till hur man vill föreställa sig livet för 1000 år sedan.
Man närmar sig gårdsbyggnaderna på en grusad stig och då man kommer in på gårdsplanen är stigen slut, marken är stenig och man får välja sina steg. Huvudbyggnaden ser ännu nybyggd ut, den första brann ner för något år sedan.
Härinne finns eldstad, sängplatser och vad man förknippar med rum där alla samlades och höll sig varma, en varptyngd vävstol finns förstås med en illa behandlad varp och garner som kanske samlats under växtfärgningsveckan för en tid sedan.
Personalens hus med publik på bänken. Dagens hövding är skrudad i orange skjorta.
Aktivitetsplatser för olika sysslor finns lite varstans, här bakning.
Kring fötterna går höns av en lantras, Hedemorahöns och pickar. En del av dem har en fantastisk skyddsfärg de är gråflammiga som äkta gråsten.
Hedemoratuppen.
Den nyfikna och sällskapliga getabocken ville ut ur stängslet.
I en hage med sol och skugga gick får och ett par Highland Cattle-kalvar och betade. Fåren var inte klippta och den bruna liggande kalven såg ynklig ut.
Vad representerar djuren på den vikingatida gården? Är de dragplåster för att infånga barns intresse? Ska de ge mysiga bilder och liv åt arrangemangen? Gör de den vikingatida djurhållningen trolig? Som avsikt med djuren säger man att förutom att de ska vara trevliga att se, ska de beta och hålla området öppet. Vem avgör hur djuren mår? Som f.d muséiguide på Eketorps borg med många inlånade djur vet jag att de kan må mycket dåligt utan att någon dyrbar veterinär tillkallas.
Man kallar Gunnes Gård en genuin anläggning men personalen är bara utklädda, när de kommer hem efter arbetet lever de efter nutida krav, de duschar och håller sej rena och tar mediciner för åkommor som hade dödat dem om de levt på vikingatid. Djuren däremot är statister utan val.
Publicerat i Djur, Uncategorized | Etiketter:Getabock, Gunnes Gård, Hedemorahöns, Pälsfår?, Varptyngd väv, Vikingatidsrekonstruktion
Skrivet av: brittakarolina | 20 juli 2014
Halvvägs
Vi har hunnit mer än halvvägs genom den snabba sommaren, gräset har blommat över och flaggar med tomma ax som lyser starkt i motljuset.
Väsbyån har torkat in till ett nästan osynligt grönt dike, bilden tagen norrut från bron nära Runbyvägen.
Från samma bro söderut.
Ån norrut mot vikingaskeppet.
Skeppet
Mahonian som blommade och doftade för några veckor sedan har redan en del bär med rätta färgen och äppelkarten är på god väg i trädgårdarna.
Föreningens äppelträd har trängsel på grenarna .
Vindruvorna utomhus kommer också fast de är lite senare.
Och även persikorna.
Nyponen börjar dra åt rött, så fort det gick med hela växtligheten i år. Men det har varit många sköna och somriga kvällar och det är fortfarande ljust ganska sent.
Publicerat i Uncategorized, Växter | Etiketter:Äpple, Mahonia, Nypon, Omogna bär och frukter, Persika, Väsbyån i juli, Vindruva
Skrivet av: brittakarolina | 18 juli 2014
Duvorna
Fåglar har kommit mej närmare de senaste åren, jag har kanske bortsett från dem så länge att de nu har blivit något helt nytt.
Duvorna på taket av grannens balkong som vi såg för några dagar sedan var inga tillfälliga gäster, de gillade läget och har bestämt sig för att stanna. Herr duva flyger ihärdigt mellan olika ställen i omgivningen och hämtar grenstumpar som han bär till redet där hans fru ligger. 
Längst in i den mörka triangeln under det utskjutande taket har duvorna valt att lägga boet. Eftersom jag inte är riktig fotograf vet jag inte hur jag ska ställa in kameran för att få de bästa bilderna, så de blir som de blir. Duvor är väl inte något önskvärt i huset där man bor, de räknas väl nästan som ohyra. I äldre och halvgamla hus gick de ofta in i gluggen till skafferiet som man hade lite öppet och alla sa usch när de upptäckte gästen. 
Här inne väl skyddad under taket ligger fru Duva, hon vänder på sej då och då och och får besök med täta mellanrum av maken, han hämtar små pinnar och annat som bäddas ner under frun.
Han hämtar pinnarna i hängrännan på ett hus under en stor björk och när han flyger hem landar han längst ut på betongtaket och springer sen fort in till redet och det hinner jag inte få en bild av (ännu).
Det ser ut som om de konfererar om något.
Sen la sej frun och sov och då upphörde makens besök. Spännande att se om det blir en familj av de här.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Duvor, duvor bygger bo under tak
Skrivet av: brittakarolina | 16 juli 2014
Blåbär
Blåbär väcker många tankar och associationer, man hittar hur många ingångar som helst. Eftersom jag tycker om blåbär och att plocka dom får jag ofta höra hur avskyvärt det varit för en del att som barn behöva plocka bären. Jag har sett blåbär på riktiga blåbärsmossar och vet att de kan bli både stora och många och där går det fort att fylla en korg.
När man nu bor i en tätort får man nöja sej med den vildmark som ändå blivit kvar och där finns ibland mycket blåbär, särskilt nu i början av juli när många är någon annanstans. Vid Norra berget i Smedby är ett skogsparti sparat, gammal skog med jättehöga granar och tallar, lite mörkt är det men en gassig dag får man mycket skugga och på marken frodas blåbärsriset. Vi tog oss dit idag för att kolla framkomligheten för mopeden och för att se om det fanns några bär.
Det är de blå vi är ute efter.
Höga granar och vi verkar vara de enda människorna men sen skymtar något mellan träden.
Flera vet att ta vara på det goda.
Vi pustar ut vid en parkbänk vid stigen och då ser vi – en bil. En polisbil som stannar och två pratsamma poliser, men de berättade inte varför de var där och vi frågade inte, det blev bara ett udda möte.
Det förtog naturupplevelsen en smula och vi funderade sedan vilken väg de kommit in i skogen på.
Vi kunde konstatera att det är gott om stora blåbär, de är söta och goda och nästa gång packar vi med något att plocka i.
Publicerat i Uncategorized, Växter | Etiketter:blåbär, Norra berget, Smedby, Upplands Väsby
Skrivet av: brittakarolina | 14 juli 2014
Kajorna samlas
Från vårt köksfönster ser vi när kajorna samlas och radar upp sig för att en stund senare lyfta till ett virvlande moln tillsammans med kajor från de andra hustaken.
En och annan duva är också med i gänget.
Publicerat i Fåglar | Etiketter:Kajor, kajor i mängd på hustak
Skrivet av: brittakarolina | 13 juli 2014
Barockparken i juli 2014
Vi har försökt se och förstå vad som sker med Barockparken vid Stora Väsby men då vi inte har tillgång till planerna för arbetet med restaureringen blir det vilda gissningar. Vi såg när de två stenkantade dammarna var färdiga och den tredje stora var nästan färdig, men sen kändes det som om pengarna till projektet sinade och det gick på sparlåga. Nyplanterade träd stod och torkade, en del var helt vissna och omsorgen saknades. Det var lite pinsamt att se och vi gick ingen runda på ett bra tag för att slippa bevittna det sorgliga.
Men igår när vi skulle motionera Lasses moped, tog vi oss dit och möttes av att något hänt.
En entré åt väster, alla diken och svårigheter att gå in i parken, utjämnade, alla lerhögar avlägsnade och inga stängsel eller förbudsskyltar, gräs och ogräs nerklippt så att alla ytor är synliga, Mängder av nyplanterade lindar med grön påse och skyddade stammar och saftig grönska, fantastiskt ! Vad har hänt och vem har lättat på penningpåsen?
Den stora dammen nära entrén var fylld med vatten men det gick inte att spegla sig i ytan, karpar ska tydligen göra jobbet att hålla rent en dag men är inte där ännu.
Något rosa sticker upp ur det bruna, vattenpilört.
De nya lindarna, vi fick höra av en man som också var ute och kollade att träden planterades i höstas.
I snåret kring en ny lind lyste den röda borstnejlikan, samma som jag exporterat till vår stuga på Gotland.
Den vackra första dammen, som tillsammans med andra dammen har utsökt form och stensättningar som man blir lyrisk av, har bruna ytor och är på god väg att redan växa igen.
Kaveldun och fackelblomster, de har väntat på vatten i hundra år.
En del åldringar var det ännu liv i.
Men en del orkade inte med.
Vi kan inte läsa något om hur det här arbetet är planerat, man får gissa. Vi mötte en man med kamera som kunde berätta att det nu fanns EU-pengar med i bilden. Aha !! Är det en gissning eller är det sant?
Lasse med parken i bakgrunden och de gamla träden klippta till samma höjd.
Publicerat i Uncategorized, Växter | Etiketter:Barockparken vid Stora Väsby, Gamla lindar, Nya lindar, Röd förvildad borstnejlika, Renoverade dammar, Upplands Väsby
Skrivet av: brittakarolina | 12 juli 2014
Vad vi hör
Betraktelse i början av juli.
Den här våren och försommaren har vi varit sammanlagt åtta veckor på Gotland och nu har vi svårt att landa i lägenheten. Men vad är det som är så svårt?
Vi blir utmattade av alla ljuden eller oljuden som tränger sig på.
Vi har världens bästa fönster med treglas och under de kallare årstiderna när fönstren är stängda, hör vi inte ett knäpp utifrån, trafiken kring Centrum är livlig men märks inte här inne. Flyget på väg mot Arlanda som går lågt tvärsöver taket stör inte och vi hör inte ett knyst från tågen som passerar, många stannar och drar igång igen, en del bara dundrar förbi var sjunde minut.
När våren kommer öppnar vi balkongdörren och plötsligt sitter vi i en stor ljudkvarn, alla de utestängda ljuden står och väntar på att få tränga in i huset. Det blir bråkigt en tid men man vänjer sig efter ett tag vid det man inte kan undkomma och det är ju den verklighet som omger oss.
När vi sen förflyttar oss till Gotland blir det tyst omkring oss, buller och alla trafikljud uteblir och under några veckor hör vi fågelsång och stannar hänförda upp när vi hör kören av fåglar från snåren, den avtar under sommaren och sen är det alldeles tyst. Efter en tid uppfattar man och kan lyssna på tystnaden, den växer och man vilar i den och det jämnar ut sej i den tillknycklade hjärnan. Visst finns det ljud här också, ibland när det blåser brusar det hårt i träden, till och med dånar och dörrarna far upp med ett brak, bönderna kör med maskiner men de kommer en i taget och passerar, det går plan över oss men så högt att inget ljud når ner, bara de vita linjerna på himlen visar att de varit där. Tystnaden är så välgörande att man inte vill lämna den och vi vet att vårt hus är en sommarstuga som det inte går att övervintra i.
Väl hemma igen i lägenheten blir vi trötta av allt oväsen, det är aldrig tyst och man blir ständigt anfallen av oljud. Bilar, motorcyklar, sopmaskiner och nu har till råga på allt en villaägare anlitat arbetskraft som arbetar lördagar och söndagar. I år ska de byta stenplattor på en utvändig trappa som slingrar sig upp till andra våningen och till det användes en tryckluftsborr.
Lördag som söndag pågick spettandet och att fika på balkongen var inte att tänka på. Det blev lugnare ett par veckor men sen kom plattläggarna med de nya plattorna och de behövde alla sågas till rätt mått och det mest djävulska ljud som kan åstadkommas är att såga i sten. Det har nu pågått varje dag under veckan och är ännu inte färdigt. Det går inte att vara någonstans, inte prata ett sammanhängande samtal, om telefonen ringer gömmer man sig bakom stängd dörr i garderoben för att kunna höra.
Nu är det så att om vi levt i en tid utan utvecklade hjälpmedel, så hade aldrig det här gnället kommit till. Vi är båda nästan lomhörda men har varit lyckliga nog att få hörapparater inprovade så att vi med deras hjälp kan höra och tala med våra barn och grannar utan att de behöver ropa i gammaldags trattar till oss.
Teoretiskt har vi ett val då oljudet sätter igång, antingen stänga balkongdörren eller hörapparaterna. I den här sommarvärmen med blomlådor på balkongen är det sorgligt att stänga balkongdörren. Stänger vi av hörapparaterna hör vi varken telefon, dörrklocka eller varandra och det är också sorgligt. Vi försöker gömma oss med datorerna i rummet som vetter mot gatan. Därutanför tillsammans med ständig trafik till Centrum går lövblåsaren kring med sin motor och blåser ihop soporna, fallna löv behövs inte, han blåser lika gärna grus och sand och hans motor överröstar det mesta.
Fredagen var ändå räddad för vår del, vi hade en inbjudan till kaffe hos Monica och Tollef och fick sitta under deras lummiga plommonträd i flera timmar och njuta av gott kaffe, maffig tårta, härligt väder och enbart ljudet av vårt prat.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Monica och Tollef, oljud, störande ljud, tystnad
Skrivet av: brittakarolina | 05 juli 2014
Sista tvätten
Nu kommer barn och barnbarn och vi tvättar en sista gång och hoppas att det torkar fort så att nästa familj inte behöver släpa tunga lakan med sej. Det torkade på 15 minuter i blåsten från söder.
Regnet har gjort att marken är grön och mängder av blommor har orkat upp så att ytorna ser ut som målningar med rost, gult och rosa i fläckar, det rostbruna kommer från ängssyra, gult från solvända och gulmåra, rosa från pukvete. Ett par gånger har det hänt att marken blivit full av små blåklockor på sommaren men det är flera år sedan.
Går ett varv runt huset men allt rör sej så det blir inga bilder bara rosen Irene som vi väntat på är någorlunda stilla. Den skulle vara rätt ny, då vi köpte den men vi hittar den ingenstans och lovorden saknas. Men den kommer med stora persikofärgade blommor på raka skaft och när allt annat tröttnat fortsätter den att öppna stora nya mångdubbla blommor.
Vi återvände till Upplands Väsby och balkonghändelserna. Ingen fågel har ännu flyttat in i Karins gamla fågelholk men hos grannen i sidled har ett par duvor hittat en skyddad plats ovanpå deras balkong att putsa och snygga till sej.
Man kan tro att den ena duvan bara har ett ben men den vilar bara ett av dem.
Publicerat i Fåglar, Uncategorized, Växter | Etiketter:Ros Irene, Stadsduvor, Tvätt på tork
