Högsta huset i Upplands Väsby är nästan färdigt. Jag ser det från köksfönstret och jag har följt med under byggtiden och låtit kameran se hur väggar och dörrhål har dinglat i luften och kranarna bytts ut vartefter våningarna blivit fler och hur byggjobbarna utan höjdskräck rört sig över alla ytorna och svetsat ihop det inre skelettet.
”Guldplattorna” på utsidan reflekterar ljuset och beroende på varifrån det kommer, förändras utseendet på huset, så det ser inte likadant ut någon lång stund.
Idag fick jag se något svart på väggen utanför elfte (?) våningen. Tyckte att det rörde sig och kameran fick titta och såg
att någon höll på med de små glasrutorna ovanför fönstren.
Ett tag såg det ut som om de var två men den andre är skuggan på den blanka väggen.
Det är en avsvalnad tisdag, ingen trafik, få människor syns till, semesterveckorna är inte helt slut och många är bortresta. Vart går jag?
I Facebook-gruppen Väsbybilder lägger en person ut tema-förslag för veckan och senaste förslaget var, Gamla hus De gamla husen i Upplands Väsby finns, men är inte så väldigt många om man bortser från slotten, herrgårdarna och kyrkorna.
Jag har länge kollat ett gammalt (ut-) hus man flyttat från en tomt i Folkparksområdet till kommunens soptipp under Mälarvägsbron. Det står bland överblivet material på samma ställe som jag för några år sedan upptäckte att skulpturen Afrodites födelse av Amundin, låg i småbitar.
Från början hade man lagt plast över taket, för att skydda mot regn och snö men åren har gått och för varje år har plasten blivit mindre täckande och nu ser man bara spår av den. Brädor lossnar och nu är det fritt fram för mer nedbrytning. Har kommunen någon plan eller avsikt med huset, det lär vara det äldsta huset i kommunen (bortsett från godsen) och har varit hönshus? avträde? förråd?
Jag fortsätter och går utmed ån, den är nu ett grönt dike täckt av gula näckrosor som trängs och veckar sig på ytan. Marken är torr, det har regnat mindre här än på andra håll och den sköna blomningstiden är över.
Gräset är klippt på fältet där man kan släppa sina hundar lösa och även någon meter utanför gångvägen. De 11 hästkastanjerna som planterats mellan gångvägen och ån har överlevt sin ungdomstid och har nu fått påhälsning av arborist som rensat de yviga träden så man kan skönja stam och krona. Träden följer Marabous långa husbyggnad, vet inte när de planterades men möjligen i samband med att Marabou etablerades i Väsby, alltstå på 70-talet. Kan tänka att man planterat många fler träd, då det är stora gluggar mellan en del, hästkastanjer kan vara kinkiga och vill inte alltid stå där de blivit satta..
Spår av arborist
Afrodites födelse ut havets skum av Bengt Amundin (1915-2011) har jag skrivit om förut och skulpturen som tillkommit utan kommunalt beslut har fått åldras som den kan.
Skulpturer av glasfiberarmerad plast behöver underhållas, ibland lagas lite och färgen bättras.
Utmed gångvägen där ån fått bilda lite fors för asp-lek har något grävts ner och sand lagts över. I sanden har man antagligen blandat frön till ”sommaräng”, så nu blommar där kornvallmo och käringtand och det har blommat klätt som lämnat små fina frökapslar på torra stjälkar.
Den här delen av ån är minkens och man ser sällan änder här. Då jag satte mig på soffan där ån går in under järnvägen, kom en andmamma upp ur ån med åtta nästan vuxna ungar. Någon går ända hit för att mata änder, så de förväntade sig något av mig också men mina fickor var tomma. När jag lyfte kameran för att ta en bild var batteriet slut
Rosendunört Epilobium hirsutum såg jag första gången växa det djupa diket (kanalen) som är Långmyrens avlopp genom hagarna mot havet på sydligaste Gotland. I Krok & Almquists flora står att växten är rar dvs sällsynt och går man i sällskap med någon förbi växtplatsen berättar man det gärna och pekar. Den har tydliga rosenrosa blommor men resten av skaft och blad går sällan att urskilja i den tätsnåriga grönskan.
Sedan några år har jag sett att den växter ganska ymnigt även i Upplands Väsby. När man går mot Barockparken finns ett djupt dike utmed gångvägen som väl kan ses som en våtmark. Den torkar inte ut helt på sommaren och hyser kaveldun och annat som vill stå i vatten och där trivs också rosendunört i mängder.
Hirsutum i namnet säger strävhårig, det märks inte så mycket, men med dunört syftar man på växtens frön.
Rosendunörten kan bli 2 meter hög och är svår att fotografera i helfigur. När man är framme vid de stensatta dammarna i Barockparken ser man att dunörten nu har rotat sig runt dammarnas kanter och gör sällskap med lilarosa (rödgredelina enl. floran) fackelblomster (Lythrum saliecaria).
Efter många heta dagar med inomhussysslor kom regnet och svalkan och min längtan efter att kolla vad som sker i Bergianska tog överhanden. Knepigt med parkeringsautomaten igen, den har funkat bra några gånger, men nu ville den inte ha mitt kort hur jag än vände det.
Dagens vandring började vid den nyputsade institutionsbyggnaden, en stor blommande buske lyste på långt håll, den liknade Hortensia (glömde läsa av namnet) , roligt att få se något oväntat och med ovanlig färg.
Följde stranden, det lilla fina pumphuset har hunnit bli mer än 100 år, det påminner om Elsa Beskows hattstuga, som nybyggnaden blev när den gamla stugan brunnit upp.
En av fjällets många stentrappor mynnar vid den blanka hällen med spår från istiden.
Stor plymastilbe Astilbe chinensis vid fjällets fot åt norr.
Vid ormbunkarna har en träkagge med skavfräken och åkerfräken tillkommit. Båda har varit användbara för olika ändamål, skavfräken för att skura kokkärl, polera metall och trä och åkerfräken har ingått i svenska farmakopén och ansågs vara bra mot sjukdomar i levern och urinsystemet. Åkerfräken ses numera enbart som ett svårbekämpat ogräs.
En liten del av Wittrocks ormbunksvägg, Över hela bergssidan finns murade ”blomkrukor” av stödblock för att hålla kvar jord åt ormbunkar.
Tulpantrappans sommarplantering är i år vilsam att se, bara två färger och de ska antagligen locka fjärilar. Vädret var kanske ogynnsamt för dem idag men några med vita vingar visade hur det var tänkt
Äntligen framme vid alvaret, grussloken lyser i motljuset och vajar för minsta vinddrag över kalkstensgolvet med sina mjuka ax just som det gör på södra Gotlands kalkstensgolv (och Ölands).
Sommaren med värme och gröna trädkronor längtar vi till under hela det bladfattiga och mörka vinterhalvåret. Sen händer ibland, när vi äntligen sitter i den sköna årstiden, det som en del av oss inte är riktigt skapta för, det blir för varmt. Att bara sitta ner i skuggan och andas lugnt kan vara ett problem när man ändå behöver laga mat och sköta om sitt hus som vanligt. Hjärnan lägger av, men tänk om det inte bara är värmen som orsakar stilleståndet.
Lindarna har blommat över och marken är full av de nedfallna blomställningarna och de senaste bloggarna har handlat om övergivna och risiga ställen som för tankarna till Andrej Tarkovskijs öde marker och humöret lyfter inte.
Då — i går morse när jag öppnade datorn låg där en länk som Eva hade förmedlat till mig från Franska Fikon år 2019 och den handlade om Linnés Hammarby. Franska Fikon har en anmoder i Sophia Juliana som var en av Linnés systrar. och vi får följa med på en vandring i Linnés Hammarby och även I Linnémuseet i Uppsala. Så många vackra bilder och skön läsning och första reaktionen var, dåligt samvete för att jag inte svarat. Men visst hade jag svarat och sedan glömt det och nu fick jag alltså en riktigt glad överraskning. Tack Eva och tack Franska Fikon !
I stället för att gå ut i värmen som torkar gräsmattor till gråbeige och ger mig andnöd, sätter jag mig tillrätta i i vävstolen och lägger in gröna trådar i ett sommarbrev som Karin och barnen målade och skickade till mig för många år sedan. Den förra väven tog mig fyra år att göra färdig, den här blir enklare. Tror jag lovade att visa vad det blev av den förra och här är den. Jag har kallat den ”Vännerna” för enkelhetens skull och det var de Bergianska vännerna som satte fart på mig,
Edsjön runt är numera en möjlig promenadväg på 11 km och några gånger har jag påbörjat vandringen men blivit kvar på västra sidan om sjön och gått tillbaks runt den kusliga Klockarviken till parkeringen utanför Eds kyrka.
Eds Klockargård ägs av kyrkan och på flaggstången vajar Svenska kyrkans korsflagga med rött kors på gula fält. Huset har stått där sedan 1712 och vid presentationen på nätet nämner man att Jenny Lind tillbringade sina fyra första år här i organisten och sockenskrivaren Karl Ferndals familj som fosterbarn. Nu är här sommarcafé och det är en fin plats att börja eller avsluta sin Edssjörunda på.
Utsikten från fönstren i klockargården. Tidigare kunde mindre sällskap serveras kaffe efter någon förrättning i kyrkan men inte nu längre. Sommarcaféet har begränsade öppettider.
Eds klockargård från baksidan
Uthus och källaringång, granne med klockargården
För att komma runt Edssjön behöver man runda det inre av klockarviken
Klockarviken övergår till något sumpigt och vildväxt som ser ut att få bli som det blir och med speglingarna i vattenytorna blir man helt yr när man försöker se vad som är träd och vad som är bilder i vattnet.
Det gröna som flyter omkring är andmat (Lemna minor)
Hur gammal blir en björk? Frågan har inget säkert svar, en del dör efter 90 år andra fortsätter till något över 100 år men visst vore det intressant om trädfällare ville räkna årsringar i de träd man fäller, en siffra tar inte stor plats att spara.. Gammal björk med bark och fortfarande grönskande krona.
Karin fyller år, när är det nu hon fyller igen? Jag har slutat att fråga, det är lite onormalt att inte minnas datum för de egna barnens födelser. 1962, då det var dags för Karin att komma hade Lasses mamma sin födelsedag och vi såg ut att pricka in hennes datum i juli. Lasse var bortrest för jobbets räkning och min mamma hade kommit för att ta hand om pojkarna om jag behövde åka till BB. Det behövde jag och just på Gretas födelsedag, det kunde bli en lyckad nyhet för farmor. Men Karin dröjde och jag fick ett par värktabletter och skickades hem igen. Då blir det väl nästa dag? Neej, inte då heller, det var rörigt hemma, jag var nervös och min mamma hade inte nutidens perfekta hörhjälp och sa gång på gång, pojkarna gör inte som jag säger. Hur skulle jag kunna lämna den här cirkusen? Men nästa dag tog de emot mig på BB och såg till att Karin äntligen fick komma. Men det trasslade sig i mitt minne, så jag hade svårt att säga exakt vilket datum hon föddes. Lasse ja, han kom hem på eftermidagen samma dag när allt var över och kunde då få se det vackraste barnet norr om Slussen.
Här är kompisar och grannar samlade att fira Karin. Selina, Karin och Gösta står fortfarande.
Karin och Glenn bor i ett hus från början av 1900-talet där solen har svårt att nå ner till marken på innergården och man tror kanske att inget vill växa där. Det har visat sig att det man planterar där trivs och växer både på bredden och höjden. När det är hett ute är gården ändå sval och den har blivit den nära parken för alla som bor i huset.
Rosor trivs, här blommar Benjamin Britten framför en doftande kaprifol
Alfred har sommarjobbat i Dalens trädgård och ….
Christina, Karin och Selina
Brandliljor
Fågelbad av betong, som Karin och en granne tillverkat på gården för ett par veckor sedan.
I sökandet efter ”Anna Lejons ros” har vi flera gånger hamnat uppe vid den övergivna och totalt igenvuxna tomten vid Berga, där bara det bräckliga skalet av ett båtsmanstorp återstår. De rosgrenar vi fann förra året, styckade vi och satte i krukor med sand och jord, de såg länge ut att vilja rota sig men så blev det inte.
Vi fick ett nytt år och försökte ännu en gång att knipsa ett par grenar och trodde de skulle rota sig lättare då det var vår. När de tidiga rosorna började slå ut strax före midsommar gick vi till Berga för att se hur buskarna vi hämtat grenar från, blommade. Var de doftande och mångbladiga rosor eller kanske bara enkla nyponrosor? Vi såg redan på håll genom alla gallerstängsel att några få enkla ljusröda blommor lyste mot den rödmålade torpväggen. Då vi trängt förbi alla hinder och rörde vid grenarna föll blombladen av så det blev inte ens en bild. Karin såg däremot andra blommande grenar av något som påminde om japansk klätterros. Vi fick nu släppa tanken på att hitta Anna Lejons ros,
Foto: Karin Sjökvist Tyrefors
Minst lika spännande som resterna av rosor nära huset var allt som fått sprida sig och växa till utan mänskligt motstånd under 50 år. Närheten till skola och förskola har gjort att man satt högt nätstängsel kring huset och tomten, men från Runbyspåret går det flera stigar in i området där en rad växter fått vara så invasiva som jordmånen tillåtit.
Ingång från Runbyspåret. Här låg ”hönshuset” där en familj tillbringade sina somrar på 60-talet.
En skog av jätteslide (Fallopia sachalinensis) med halvmetersblad får man böja undan för att komma förbi. På marken har lupiner fått fritt spelrum
Kring torpet är en tät häck av praktlysing (Lysimachia punctata)
Om man tränger in framför huset genom det ogenomträngliga, blommar där tidigt om våren en Fosythiabuske som ett praktfullt eldklot, man ser det på håll resa sig över slyet. Kommer man dit vid midsommar står en vit schersmin och en rosa pardisbuske av aldrig skådade omfång helt täckta av blommor som kan ses ovan trädtopparna redan från Bergaplan.
Gösta och Karin i djungeln
När man passerat torpet tar Robiniaskogen vid. De som visste hur den kommit dit, kallade den Acacia, den heter Robinia pseudoacacia. Generationen före (på 20-talet) hade tagit med en planta från sin bröllopsresa till Medelhavet för att alltid få minnas resan och den ljuvliga doften när Acacian blommar. Jag fick en rotbit, då vi hade trädgård men redan efter något år såg jag att den skickade ut rotskott åt alla håll och då fick den gå. Vid Berga kan man se de äldsta stammarna krökta och kala men med bladruskor högst upp och de yngre, rotskott eller fröplantor med yppiga ljusgröna bladmassor. De har intagit en bra bit av Runbyskogen och doften när de blommar är så ljuvlig att den sätter spår i minnet.
Robinian blommar här 20 juni
Bergaplan som man kommer ner till efter den lite omskakande växtupplevelsen var tidigare en idrottsplan, nu står där en förskola. På 60 talet spolade man till och med planen till skridskois ett par vintrar.
När jag letade efter en bild av födelsedagsbarnet att gratta henne med kom det förstås fram andra bilder jag inte sett på länge och som jag blir rörd och glad av att se. Det är från en av våra första somrar på Holmhällar 1966 eller 1967 nere i ett ”badkar” vid raukarna. Barnen kan vara 5, 7 och 10 år, vart tog tiden vägen?
Sommaren med det heta solskenet kom, Jag hade glömt hur lite man kan få gjort när den evigt gassande solen bromsar alla kroppsrörelser och då vill jag helst gå in i en mörk källare med en yllekofta över axlarna.
Yngsta barnet fyller år, precis när alla har åkt på semester någon annanstans. Det har alltid varit ett bekymmer men är kanske något mindre nu än förr. Jag måste hitta på något att ta med när jag grattar henne och tar en tur till Rappnes Oas, där kan man hitta mycket för en person med intresse för växtlighet.
Parkeringen var som vanligt full och den här gången utan gluggar, så jag hamnade allra längst bort från entrén.
Det är varmt här också, men man vattnar golven inne i växthusen och det känns svalkande.
Hortensior med milda toner. men man måste titta nära på
de rosa ”badmössorna”.
Blommor av plåt finns också med rester av färg och lite rost.
Dahlior, redan ! Ja sommaren rusar också, inte bara våren, körsbären är redan röda och rosenhäckarna har stora nypon, ännu gröna men om en vecka ……….
Ett igelkottakort kan väl vara trevligt att få, Karin har ett snår hon inte rensar i Dalens trädgård, för ur det har en igelkott kommit ut flera gånger.
Brittakarolina's Blog 