Skrivet av: brittakarolina | 22 april 2020

När våren och vädret vill

21/4-20

Våren kom idag, björkarna fick löv, lönnarna blombuketter och alla Väsbys skära körsbärsblommor slog ut. Det var Lasses födelsedag, han brukade tycka om att bli firad så Karin föreslog att vi skulle träffas och äta en tårtbit på hans bänk, så blev det inte, det spar vi till lite senare.

Men jag tittade  till graven och idag hade kungsängsliljorna slagit ut helt och sällskapade med påskliljor vid Lasses sten och det var fint.

Det var också den första dagen som det gick att sitta ner en längre stund på balkongen. Jag har faktiskt längtat ut och prövat flera gånger men fått fly in för att det blåst eller varit för kallt eller både och.

Fikonet som växt kraftigt och klarade inomhusklimatet  visade sig även hysa sköldlöss, något jag nästan glömt hur det var. Den har nu fått sina såpduschar och de synliga lössen har jag handjagat. Nu får den vara ute och göra balkongen grön, hur den ska få plats i lägenheten kommande vintrar är väl dumt att oroa sig för i förväg.

Jag har länge sett fram emot att få klippa ner min väv. Det blev också av i dag. Jag är en annan människa nu än den som började med mitt vävprojekt. Det hinner hända mycket på tre år när man är ung och även om man inte tror det, kan mycket ske även när man är gammal.. Att klippa ner en väv är ett känsligt ögonblick som varit omgärdat med många måsten (skrock). Det har gällt att skydda det skapade mot onda makter och ingen främmande får råka komma in i huset när det sker, inte ens den som vävt ska titta på det nerklippta utan rulla ihop det och lägga undan en tid innan man börjar laga och göra väven presentabel. Boken Vävskrock av Carl-Herman Tillhagen innehåller vad man behöver veta för att lyckas med sin väv antingen det är metervara eller bildväv.                                                                                        I Frankrike, när vävare var män, rörde en man aldrig väven sedan den klippts ner, det var kvinnogöra att fästa trådar, stänga glipor och sy på band på baksidan och det är vad jag nu har kvar att göra.

 

Skrivet av: brittakarolina | 14 april 2020

Medan vi väntar

Solen lyste förföriskt och innan löven slagit ut ser man inte innifrån hur mycket det blåser, så jag gick ut på en liten runda i byn.  Kollade magnolian i parken bakom förra Folkets hus, den hade knoppar men långt kvar till blomning, de rosa körsbärsträden utmed Centralvägen blommade inte heller och det blåste ihärdigt. Rabatterna utmed Centralvägens trottoarer har påskliljor som lyser upp men planteringarna på Dragonvägen som överraskat i flera år med lökväxter var i år trötta och spretiga. I stationsparken var i alla fall pensébollarna nya och fräscha. Nu är påsen kring Rickard Erikssons Henriksborg avlägsnad      och  de gamla husen står nymålade och fina.

Småpenseér i många färger finns också i blomsterkaren lite här och där.                                                   

De här träden har följts åt i många år utan att ha blivit gallrade. Grenarna sitter så högt att man inte ser knopparna och om det är almar eller lindar eller…..

Går utmed ån söderut, många träd vid vattnet har nyligen sågats ner. Är det möjligt? Ska man äntligen göra något åt åns kanter och snygga till så att ån får bli något annat än ett avloppsdike?

Det är alar man sågat ner, färgen i sågytan lyser orange lång väg. En gång i tiden färgade man läder och skinn med tuggad albark, måste slå upp det när jag kommer hem.

Kommer på att jag glömde räkna årsringarna, då får jag ta en runda till .

Den vanliga avspeglingen i ån så länge den går parallellt med järnvägen.

Det var inte så mycket att hämta om alen och albark på nätet, så jag gick till Linné. Så här                säger han bland annat:

Löven fördriver loppor men äts av fåren, särskilt den grå (gråalen).                                                            Trädet göder ängarna och gör flodstränderna fastare.                                                                                Veden är mjuk, skör, bibehåller sig länge under vatten och är lämplig till pumpstockar,                huspålar i städer, spinnrockshjul, böndernas tallrikar (slår sig inte), mjölkkärl,                                gevärsstockar och höräfsor, dessutom förfärdigas av den de skånska böndernas träskor.                            Särskilt det masurliknande virket av roten används till finare skrin.                                                              Kolet används till krut, veden värmer men osar.                                                                                          Barken gör fisknät bruna och samerna tuggar barken och färgar hudar röda.

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 10 april 2020

Påsk 2020

GLAD PÅSK !

önskar jag alla som hälsar på i bloggen 

Britta

 

Skrivet av: brittakarolina | 10 april 2020

En ur riskgruppen

Eivor, ett av våra två bröllopsvittnen, STI-are och kemist som jag haft kontakt med under hela mitt vuxna liv, finns inte mer. Hon var ett halvår äldre än jag, så vi hade samma minnen av samhället ända från 30- och 40-talet.

Lasse, Eivor och Gunnar år 2001

Arne ringde och sa, mamma dog i morse. Eivor fick hosta och togs in på sjukhus för några dagar sedan och ingen fick besöka henne. De enda utifrån som kan ha träffat henne är hemtjänsten. Alla uträkningar om smittsamhet och hur äldre ska ”skyddas” som det heter, är ställda på ända och döden hittar egna vägar att nå oss.

Skrivet av: brittakarolina | 07 april 2020

Kameran

Måndag.   Kameran, min hjälp att se det jag vill minnas, sa nej i lördags, den stelnade och vägrade att öppna sitt öga. Vad kan vara fel? batteriet slut? minneskortet fullt? så har den aldrig gjort förut.

Måste ta med den till kamera-doktorn men först ska jag nog titta ner i batterikammaren om något skakat snett, men titten förändrade inget.  Ringde kameradoktorn i morse för att höra om de hade öppet, ja det hade de. Man sa, om kameran behöver åtgärdas, så kan det ta tid för den skickas till Nikkon i Japan och de har stängt ner sin verksamhet nu. Men om det är något enkelt så kan vi kanske greja det i butiken.

Så många tankar och kalkyler virvlade runt och hur lever jag vidare utan kameran. När är det minst folk i affären? Ja här är tomt hela dagen, kom när det passar.

Helt underbart att åka inne i stan, jag var nästan ensam på Birger Jarlsgatan, parkerade på en ledig ruta och närmade mig affären. Dörren till Kamera-doktorn stod vidöppen, jag behövde inte vidröra något  för att komma in och inga övriga kunder i sikte.  Jag la kameran på disken, en kille kom och tog den, vände på den och öppnade luckan till batterikammaren. Ja här är det sa han, batteriet sitter fel. ??? Han vände batteriet, nu går den. Jamen den stannade först, sen tittade jag på batteriet och satte väl i det fel. Hur gick det här till?

Trots det gåtfulla, vilken lättnad, kameran funkade, ingen stor utgift, det här måste firas ! Jag åker bara rätt norrut, passerar Roslagstull och landar i Bergianska trädgården, där jag inte varit på väldigt länge.

Den första riktiga vårdagen, varmt i solen och stilla i luften.

En utslagen gren på körsbärsplommonet, Jag missade förra årets blomning.

På väg upp ur Japanska dammen, Iris?

Vitsippor på remsan ner mot sjön.

Snart ser vi inte fågelboet bakom körsbärsblom, nära Bleket.

I gräsmattan vid tulpantrappan

Köksträdgårdslanden får vänta lite till men några övervintrare är kvar. Att det är kardborreblad syns på färgen men Rotkardborren visste jag inte om förut.

Kålrötter som kanske ska blomma och lämna frö i sommar.och den kanske just nu minst charmiga i rabatten, Foderbetan på väg mot blomning och sin vackraste tid.

och väl hemma igen mötte jag vårens första tussilago utanför garagets norrsida.

Skrivet av: brittakarolina | 05 april 2020

Pasha

Årets påskris, blåbärsris har slagit ut och blommarPåsk, vad förväntas av mig den här påsken? Så länge vi hade hus och trädgård och små barn först och barnbarn sedan, har det handlat om ägg, måla ägg och gömma ägg, om inte utomhus så i nödfall inomhus. Jag har hittat på och hittat på, lagt saker i äggen, enkronor med silverhalt, trisslotter, små speldos-maskiner och små grunkor från tekniska muséet,  jag minns inte allt. Det var roligt och jag kände mej påhittig och ingen anade något i förväg. Så skulle jag nog ha velat uppleva påsken själv som barn. Hitta ägg med något otroligt i. Min barndoms påsk var annars just så långtråkig som äldre människor minns och särskilt om man tvingats sitta och höra predikan i timmar. Det slapp jag men radion var på hela dagarna så psalmsång och predikan nådde mig ändå. Man fick inte gå ut och hoppa hage eller tjoa och föra oväsen och allt var stängt. Det slapp våra barn men vad blev påsk för dem? Det måste jag fråga dem.

Riktigt påskfirande var jag med om i Grekland på 50-talet, det var så annorlunda och på något sätt var man överens om firandet, såg fram emot det och diskuterade sitt fastande före och var man skulle vara och vilka man träffade efteråt. Påsken var viktig för dem.

När Yoko från Japan i början av sin tid i Sverige frågade, varför firar ni påsk, blev jag förvånad, trodde väl att alla på hela jorden visste vad påsk var. Jag drog ett långt andetag och kände hur oändligt mycket ordet påsk rymde och hur skulle jag börja, personligt eller neutralt, vad vi tror och inte tror och medan jag tänkte hur jag för första gången skulle beskriva vad påsk var, kom något annat emellan och frågan seglade iväg. Det blev ännu ett uppvaknande, det finns miljoner som inte har en aning om påsk och jul och pingst och de helger som följer med svenska kyrkoåret. Sen har vi dessutom krängt av oss den kyrkliga tvångströjan och nästa generation vet inte vad den förra krängt av sig och känner ingen befrielse, man måste ha haft den på sig för att känna befrielsen.

Nu är det snart påsk igen, alla barnbarnen har växt om mig, nu skippar vi äggletningen och  kommer till rubrikens påskgodis.

Återvänder till skoltiden, till Birgitta som var min bästis i hela hennes liv. Hennes pappa  var invalidiserad av diabetes, han såg  knappt något, hade glasögon som liknade flaskbottnar och han skrämdes ofta med sitt dåliga humör. Han hade i sin ungdom studerat i St.Petersburg i Ryssland och var affärsman. Någon skickade till honom inför varje påsk ett paket med ryskt påskgodis. Skollunch fanns inte på den tiden, så vi åkte hem på lunchrasten och åt och skyndade tillbaks till skolan och Birgitta fick alltid med sig ett litet paket som rymdes i jackfickan med något ur skafferiet som kunde pigga upp på eftermiddagen, ett par plommon, en bit kaka eller en munsbit av något. När påskpaketet kommit fick hon med en bit pasha och den kunde hon inte vänta med utan vi satte oss i en trappa längre ner och hon vecklade upp servetten med kakan i. Den ramlade ut i småbitar och jag fick smaka, Birgitta delade alltid med sig och exakt lika mycket åt oss båda. Det var noga med hur det uttalades pas – ha och fyra gånger (år) fick jag smaka och det var jättegott, det känns som om det var fyrtio gånger.

På 70-talet fanns ett recept i ICA-kuriren på kaka med just det vi satt och kalasade på i trappan på Fleminggatan och jag bakade. Det blev succé

Nu slog jag upp pasha på nätet och hittade recept på rysk påskkaka, den gör jag och tar med på lördag att  gratta Alfred med, han har just fyllt år, men tänk om han säger blä?

Massan innehåller kvarg, äggulor, socker och vilka fyllningar man har råd att ösa i, nötter, mandel, korinter, citronskal, vanilj, suckat och smetana, i stort sett detsamma  som man lägger i en engelsk fruktkaka till jul, ett lyxigt överdåd alltså.  Sen ska allt ner i ett durkslag och stå över natten och rinna av, då blir massan fast. Mitt durkslag är för litet så jag skurade ur ett par blomkrukor och lät massan rinna av genom en servett.

Nu vilar de i kylskåpet till i morgon.

Sen gömmer nog haren några små ägg ändå, spännande att se om någon hittar dem.

Skrivet av: brittakarolina | 30 mars 2020

Skogen

Söndag, solen gassar men natten har varit kall, jag kan hålla igång inomhus hela dagen men sover bättre till natten om jag får komma ut en runda och vila ögonen på något annat än bokstäver och trådar. Jag åker upp till Runby högstadium och går vår gamla väg in i skogen. Det är en annan skog än förr, på många sätt vackrare än då, ur snåren har rest sig höga stammar och man ser långt mellan dem, mossan har gjort filtar och mössor åt stenar och stubbar. Men kylan ligget kvar, mossan är frusen och skogen håller andan, det är fortfarande mars.

Har du märkt att flygplanen saknas frågade Karin en dag, nej min tinnitus överröstar dem när jag är inomhus, men här i skogen hör jag att de saknas, i vanliga fall tränger ljudet ner i minsta skrymsle och till och med doften känner vi ibland. Vi är bara i början av något vi inte trodde kunde ske.

Lite sumpig mark, plats för granar och längst ner i sänkan nyckelblomster och nattviol i juni.                        Här smyger tysta, framåtböjda trattisplockare på hösten.

Här står de nya smågranarna och väntar på sin tur. Inga vårblommor i den här delen av skogen, men mycket knoppande blåbärsris som jag inte kunde låta bli att ta med mig ett par kvistar av.

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 mars 2020

Ensam ute?

Vi får ju gå på promenad, bara vi inte råkar ut för trängsel, Corona-viruset upptar numera all vår tid, vi undviker nära möten, i luften vibrerar våglängderna av Corona-program, frågestunder, tal till nationen, extra nyheter och vad olika personer tror om framtiden. Det dröjer till eftermiddag innan jag kommer ut och genast utanför porten kommer en överraskning, man har sopat gatan, det knaggliga krossgruset som skulle hindra oss från att halka i vintras, är borta och gatstenarna ligger som nyskurade framför mig. Jag går rakt fram och kommer till Hugo Sabels torg.

Blomstertältet som varit stängt under de mörkaste månaderna, är öppet igen och har laddat upp med stora och små penséer i förföriska färgkombinationer. De lockar men jag måste städa på balkongen först och det får gärna bli något varmare i luften .

Sneddar genom Suseboparken, påskliljor är på väg att slå ut men har en bit kvar, det prasslar bland gamla löv och där går en rund ringduva och pickar frön och eller något. Sen ser jag en till och en till, de är nog en liten familj. De liknar den gamla träleksaken, en rund bräda med en kula i snöre under och på brädan fyra pickande fåglar som nickar och pickar vartefter kulan rör sig.

Duvorna är bara tre och leksaken hade fyra fåglar men rörelserna är slående lika.

Och så här såg gatan ut innan den var sopad,

Skrivet av: brittakarolina | 24 mars 2020

Jeriko-rosen

Den senaste tiden har jag läst om ormbunkar som Bergianska trädgårdens Veit Brecher Wittrock vid slutet av 1800-talet lyckades återuppliva sedan de pressats och torkats lång tid i herbarium.  I samband med det beskriver han också upplivandet av en Jeriko-ros trots att den inte är en ormbunke. Han fann att den har ett liknande sätt som de att reagera på vatten efter lång tids torka.

Den som levde i mitten av 1900-talet har kanske hittat en gråbrun och risig torkad boll i sina gömmor. Den skulle öppna sig och visa en grönskimrande bladrosett om man lade den i vatten. När den torkade igen vek den in sina blad och återgick till att vara en risboll. Och visst har jag också haft en Jeriko-ros. Jag försöker minnas, när jag kan ha städat bort den, men när köpte jag den och var? Var det i fröaffären vid saluhallen mellan Kungsbroarna eller möjligen på Buttericks? Det måste varit när jag hade något av mina första jobb, det känns som en typisk lunchrums-inspiration. Det kan ha varit på 50-talet. En stor del av det jag vet om världen och människorna har jag inhämtat i lunchrum, på Folkhälsan, Träforskningen, Kabi, Farmakologen och inte minst Geologen. På den tiden hade man med sig lunchlåda som man värmde eller smörgåsar som man fixade te eller kaffe till och som man åt tillsammans i företagets lunchrum, man satt vid ett långt bord och om inte alla var med vid lunchen, hade man en kafferast på eftermiddagen där alla deltog. Vid dessa avbrott i arbetet öppnades vägarna till vetande med prat om precis allt, idéerna trängdes och jag var som ett läskpapper.

Åter till Jeriko-rosen. Jag googlade på den, heter den så fortfarande? Ja den finns och kan köpas, men en notis sa att vi inte ska köpa den för den kan utrotas. Den kommer från Mexiko och är anpassad till ett liv i öknen, under torra tider rullar den ihop sig till en boll som vinden blåser omkring och när det regnar vecklar den ut sig med gröna blad. Den heter Selaginella lepidophylla och är en mosslummer och den känner jag igen både från då och nu.  När jag läser mer om Selaginella kallas den oäkta Jeriko-ros. Vad är då en äkta Jeriko-ros?

Pallenis hierochuntica, Asteriscus pygmaeus, Odontospermum pygmaeum  Foto Denis Barthel

Asteriscus pygmaeus bild 93 i Öknen blommar Foto.Stig Johansson

I SAOB står att Jeriko-ros är benämning på två ökenplantor, Odontospermum pygmaeum,, och Anastatica hierochuntica Lin.  Den förra Odontospermum pygmaeum alias Asteriscus pygmaeus är korgblommig eller av familjen Astraceae, med gula blommor, den är även synonym till Pallenis hierochuntica. Den senare av de två, Anastacia hierochuntica Lin är en liten, grå asiatisk ökenväxt med små vita blommor och hör till de korsblommiga, Crusifaere, Brassicaceae. När jag letar efter bilder på den ”äkta” Jeriko-rosen undrar Birgitta om jag frågat Vivi Täckholm. Jag tar ner Öknen blommar från 1976 och ser att Täckholm har med alla tre och beskriver två av dem. Anastacian är enligt henne den äkta och ursprungliga Jeriko-rosen, den som symboliserar evigt liv och som man hittar på mumier i fornegyptiska gravar.

Anastacia hierochuntica                                                        Bild lånad från nätet

”äkta Jeriko-ros”, Anastacia hierochuntica, ”Marias knytnäve”      Bild lånad från nätet

Vad jag minns av den torra växten på 50-talet var att den öppnade sig i vatten, blev måttligt grön och sen hände inget mer. Jag frågar mina bekanta om de minns något sådant men ingen har ens hört talas om den torra risbollen.  För att än en gång uppleva en oäkta Jeriko-ros och nu i sällskap med Wittrock (Acta horti Bergiani bd 1, no 8 sid 47) beställde jag två ex. från en amerikansk firma, jag hittade ingen svensk försäljare. Efter många veckor kom en avi som krävde införselskatt och tull för att leverera ett paket från – Kina! Jag hoppar över mina brevväxlingar med postNord och det amerikanska företaget och en dag hade jag två oäkta Jeriko-rosor. Den ena prövade jag genast, den öppnade sig och blev lite grön och den andra fick min Bergianska Vän Stina då hon inspirerat mig till att läsa om Wittrocks äventyr.

Då Wittrock återupplivat ormbunkar har de fått bevisa att de lever genom att bilda nya gröna blad och rötter. Hur han ser på Jeriko-rosen Selaginella och dess återupplivande är oklart. Han säger att den är känd sedan länge som återuppståndelseväxt och flera forskare har avhandlat den och att hans bidrag får ses som ett litet komplement till den senaste dvs han konstaterar att växten tar upp vatten främst genom bladen och obetydligt genom roten. Men han undviker att gå in på om den blir verkligt levande med vatten, bara att den blivit turgescent (saftspänd) och att de yttre bladen är döda men de inre är livligt grönskande. Vad trodde Wittrock, vad visste han och vad ville han inte säga?

Vivi Täckholm säger klart 70 år senare om Jeriko-rosorna: ”en Jeriko-ros må vara hur gammal som helst, kommer den i vatten så öppnar den sig. Det är en rent mekanisk rörelse och har ingenting med livsyttringar att göra. Folk har svårt att tro detta, de tror sig med bestämdhet veta att Jeriko-rosen lever och den har därför blivit symbolen för återuppståndelse och evig liv.” (Öknen blommar (1976) sid 111)

Skrivet av: brittakarolina | 20 mars 2020

Lökvåren

Vårdagjämning i dag, det efterlängtade ljuset är här och snart (29 mars) blir eftermiddagarna i ett skutt ännu längre. Kan våren och ljuset tävla med Corona och överrösta oron inför för den ovissa fortsättningen på våra liv. Den är ju alltid oviss även utan Corona, så låt oss se fram emot markens och växtlighetens levande halvår. 

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier