Skrivet av: brittakarolina | 02 september 2019

Bergianska trädgårdens Höstfest 2019

Parkeringen var helt full, jag ställde mig där man inte får stå med hopp om att slippa en dyr näsknäpp dvs böter.        Alla grindar var helöppna och jag kom in bakom orangeriet och en stor pumpaodling. Jättepumpor skymtade mellan bladen i klarrött och de ännu större var gula, de låg ännu på tillväxt och är de största jag sett. 

Innanför granhäcken strömmade människor åt olika håll mellan olika föreningars framdukade lockelser.

Utmed färgväxtgatan fanns påtagliga exempel på garn som färgats med respektive växt, här brunrött med Tigeröga (Coreopsis tinctoria).Vejde (Isatis tinctoria) kan ge blå färg om man känner till viktiga delar av framställningen.

Färgpilört (Persicaria tinctoria) ger rejält blå färg, har sitt ursprung i Kina och går att odla i Sverige. 

Vid Vännernas tält rörde sig mycket folk

Lökarna från tulpantrappan tog snabbt slut.

Birgitta

Ebba          

Eva och mellanmål

Stina

Eva                                     Då och då hör man hurra och applåder, då har någon av de större vinsterna fallit ut.  

Solen gassar och kaffetörsten driver mig till E.Andersson, där är folkmassan något glesare, måste bara titta på pomologernas äpplen först. Där bland mängden av frukter som viskar sina namn med tuschpenna ligger ”vit Åkerö”,varifrån kommer den?  Åkeshovs gård, hörde jag rätt?Pomologen

Åkerö och Vit Åkerö. Den vita är helt ny för mig. 

Efter kaffet borde jag fortsatt runt hela trädgården men den osäkert parkerade bilen drog, jag hade sett årets lyckade höstfest, inte allt men mycket och rullade iväg i gruset med en osprättad doktorsavhandling om Upplands flora som sällskap åt kameran. Jag fick den av Stina, författaren är Erik Almquist och om jag får gissa, son till S. Almquist som tillsammans med O.B.N.Krok står för ”Krok & Almquists flora för skolor” den så kallade Kroken och som började ges ut 1883.  I min flora från 1938 står Erik som utgivare. Tryckåret för avhandlingen Upplands vegetation och flora är 1929, vi är alltså jämnåriga. Tack Stina!

Bild före texten av Olof Thunman, konstnär och poet, visar ett landskap med en guckusko (Cypripedium calceolus) centralt och jag undrar, kungsängsliljan utsågs till Upplands landskapsblomma, ville någon haft guckuskon?

Skrivet av: brittakarolina | 26 augusti 2019

På väg ut från Danderyds sjukhus

Danderyd är sjukhuset man hamnar på om man bor norr om stan och är tillräckligt dålig. De sista åren har jag blivit ganska bekant med en del korridorer och hur man går för att nå vissa avdelningar. Det man känt och tänkt vid de olika besöken, kommer tillbaks och gör sig påmint nästa gång man går eller åker samma väg men lättnaden om man kan gå därifrån på egna ben är stor och skön. Ofta är det tomt och tyst i stora entréhallen när man går ut,  man vinglar lite och där vid en vägg står ett stort akvarium fullt av färggranna fiskar som rör sig sakta hit och dit. De ska möjligen ge oss en känsla av liv och kanske få oss att släppa tankar som mal. Jag stannar och försöker se om jag känner igen några sedan förra besöket men nej, det är länge sedan jag hade fiskar och visste vad de alla hette.. Numera har de flesta vårdcentraler akvarier fast inte av det här formatet och ingen doktor eller sköterska bryr sig om att skrapa alger från rutorna eller lyfter undan döda fiskar, akvariet är en inredningsgrej som sköts av en firma och den kommer inte varje dag.                                                      Då jag stannar upp på vägen ut ser jag att det ligger minst två hel-eller halvdöda fiskar och vilar på botten eller en sten. Döende fiskar berör mig illa, det tar ibland ett par dagar innan de ger upp. Och de här fiskarna är inte här för sin egen skull utan för att vi ska piggas upp.  

Jag läste i veckan (har helt tappat bort var) i något matsammanhang om medkänsla med djur och det stod ” det sägs att vi inte har medkänsla med fiskar för de har inga ögonfransar”. Kan det vara så? Därför ritar Walt Disney ögonfransar på sina tecknade fiskar.

Skrivet av: brittakarolina | 23 augusti 2019

Vildtulpan

 

Vildtulpan  (Tulipa sylvestris L.) första mötet i i Bellevue-parken

För några dagar sedan läste jag inlägg om vildtulpaner på Fb (som jag inte hittar tillbaks till), det fick mig att tänka efter hur och när jag blev så fäst vid just vildtulpan.

Bellevue-parken vid Roslagstull, granne med Sveaplans flickläroverk, var en spännande mark för två växtintresserade tjejer 1940-1945. Där fanns växtlighet, hus och verksamhet med rester från en tid vi inte kände igen och vi sneglade mellan plankspjälor efter vilken sorts liv man levde där. 

I ”Träslottet” bodde då trädgårdsmästaren Ridder, han hade sin handelsträdgård bakom skolan och såg skolbarnen som ohyra. På andra sidan vägen låg Pashens malmgård och där inhystes finska invalidiserade krigsbarn. Vad vi inte visste då var att vatten och avlopp saknades i huset till efter kriget och elektricitet fick man först 1950. Den stinkande rännilen som Birgitta och jag trampade ner i när vi klättrade på branten och letade växter var nog faktiskt deras avlopp. 

Våren med sippor och den rosa överraskningen av nunneört under lövtäcket nedanför lindarna var under fem vårar lika befriande att uppleva varje gång, äntligen liv i marken.

På en grässlänt  framför Pashens malmgård hade man delat upp lutningen med låga trappsteg och där i gräset på och kring trappstegen och på hela slänten kom det upp smala ljust blågröna blad tätt, tätt, bland gräsets strån, vad var det? Inte var det krokus eller något annat vi kände igen. Vi gissade och väntade. En dag visade sig knoppar här och där och när de slog ut såg vi vildtulpaner för första gången. Hela slänten blommade inte, bara tillräckligt många blommor för att förstå att de hörde ihop med bladen. 

Paschens malmgård byggdes 1757 åt hovmålaren Johan Pasch efter skisser av Jean Rehn i rokokostil. Lindallén (som ännu står kvar) från Roslagstull upp till malmgården uppges vara planterad samtidigt.

Kan vildtulpanerna  också vara från denna tid eller har någon av de senare ägarna planterat de graciösa och förtjusande tulpanerna i sin gräsmatta ?  Hur lång tid kan det ha tagit för att få den spridning av växten som fanns då på slänten framför Paschens malmgård? 

Jag har inga bilder av tulpanerna i Bellevue. En god vän räknade upp flera malmgårdar i Stockholm där man finner vildtulpaner i gräsmattan och jag såg den även i mattan utanför Uppsalas Linneanum.

Möte med vildtulpaner på Gotland.

På 60-talet blev vi ägare till en bit mark på sydligaste Gotland. Den var obrukbar för bonden genom att man dikat ut en myr intill som förutom att det gav ny, fin odlingsbar mark även sänkte grundvattnet på kringliggande åkrar, så de blev extremt torra. Tomten innehöll rester av en äldre bosättning, som övergavs i slutet av 1800-talet,  då myren dikades. Efter ett par år då vi började åka till ön vid andra tider än i juli såg jag att vi hade minst 50 kvadratmeter med tätväxande blad av vildtulpan utanför huset om våren. De blommade men inte där bladen stod som tätast, däremot utåt kanterna och särskilt där marken nyligen blivit omrörd.. Under ett spaddjup består marken av sjösand, vi bor på Litorinavallen som svallades upp av Litorinahavet kring de delar av ön som stack upp ovan vattnet för 5000 år sedan.

Tulpanerna har en utsökt läcker form och är bara så självklart vackra och har en fin doft. Då de blommat över torkar bladen till vitbruna lätta pappersremsor som vinden sopar med sig och resten av året ser man inte ett spår av växterna. Jo en del frökapslar på höga skaft kan bli kvar..

Om man sätter spaden i jorden just här får man upp en vitprickig röra av smålökar, en del mindre än risgryn. De lever alla vidare om de får bättre utrymme och blommar fortare än man tror. Men jag vet inte om de är resultat av frösådd eller lökdelning.

Det jag minns från området kring Sveaplan och våra utflykter till Bellevue finns i bloggen ”Tankar på väg till Carl Eldhs atelje”  4/9 2014

Paschens malmgård och vilka som ägt den efter Johan Pasch går att läsa om man googlar på Bellevueparken   och Pasch. Man kan också läsa Stockholms stads program för utveckling av parken, det är från 2009, men man ser tankarna.

Skrivet av: brittakarolina | 21 augusti 2019

Eds kyrkogård

 

Jag har inte tagit reda på kyrkogårdens historia, stenmurarnas och lindarnas ålder, ser bara att det är en ljus och luftig plats med en äldre och en senare del och på den senare vilar många av mina tidigare grannar i små rutor på mindre än en kvadratmeter och avståndet mellan rutorna tillåter en gräsklippare att ta sig emellan dvs de ligger tätt.

En gravplats är väl mest till för de efterlevande och därför har jag nu sent i livet fått en grav att sköta om, Lasses och det är den enda odling jag vårdar förutom krukorna på balkongen. Jag har upptäckt att trots sin litenhet (högst 70 x 60 cm) är det svårt att göra den ständigt blomstrande.

 Den här bloggen har jag försökt återskapa, två bilder försvann och när jag höll på att sätta tillbaks dem, försvann alla. Om det var text mellan bilderna så gick den iväg också.

Jag tror att jag sa att man inte kan se någon modell av dekoration som ser ut att trivas bättre än andra och alla är olika.

Skrivet av: brittakarolina | 13 augusti 2019

Ett ärende

Det är lättare att gå eller åka någonstans om man har ett ”ärende”, nyttighetsgenen kräver det för att man ska få ha lite trevligt ”på köpet”.

Mina kafffeservetter med blommor på är slut, jag behöver nya och eftersom jag vet var de finns att köpa, dvs i E.Anderssons växthus så har jag ett ärende dit.

Ett ärende till kom jag på när jag var på väg ut, en flaska med kopparputs och en fuktig trasa får jag inte glömma att ta med, skylten på Lasses bänk är nästan svart och texten är svårläst.

Det är sensommar i trädgården och frökapslarnas tid. En man med ryggsäck sitter och läser på Lasses bänk och jag går runt bland överblommade kryddväxter och hoppas att han ska resa sig efter måttligt lång tid, men det gör han inte.

Jag ser bockhornsklöverns fröskidor, då jag för många år sedan greps av groddnings-vågen och groddade bland annat den, undrade jag varför den hette så, här ser jag nu varför.

Tulpantrappan har förvandlats till ett blommande band av ängsblommor, som man drömmer om att en äng ska se ut. Den lockar fram kameran hos alla som passerar och det är många.

Man blir glad av att se den färgrika mångfalden som kontrast mot allt det överblommade i augustiträdgården.

Ärendet uträttades hos E.Andersson. Utanför växthuset blommar Crinum vidare även om det är på sista versen, jag tycker nog väldigt mycket om den (inte bara den).

Lasses bänk blev äntligen ledig och jag hoppades kunna återta den ljusa metallfärgen på skylten men kopparputs var nog inte det rätta och det blev ingen skillnad.

Skrivet av: brittakarolina | 09 augusti 2019

Skogdoft

8/8-19   Det har regnat i natt, vet inte om det kom stora eller små mängder men gatorna var ännu blöta, när jag vaknade. Dagen blev lagom varm och skön och på eftermiddagen ställde jag bilen vid Runby högstadium för att gå rullskidspåret ett varv. Regnet hade kommit med fart och gjort mönster av tallbarren på stigen och skogen andades och svepte in allt i en underbar doft.  Den godaste  skogsdoften finns annars  i Jämtland men  en  sådan här dag är det snudd på lika väldoftande här, det har med växterna att göra.

Det är fortfarande glest med folk i spåret, de springer och tittar rakt fram, några hejar men de flesta har sladdar i öronen, känner de doften eller är skogen bara ett redskap?

Den här delen av skogen är lite mörk på eftermiddagen men ljuset tar sig ändå igenom, lyser upp   tuvorna och skuggorna vandrar.

Krasse på en gammal björkstam !  Det syns inte från stigen att ett bostadsområde med jättelika balkongplanteringar ligger mindre än 200 meter bort och visst är det lite kul att se en björk med eldfärgade blommor.

Blåbärsris och örnbräken, här har vi under många år plockat blåbär till Karins födelsedastårta i början av juli. Hittade alltid en plats där bären hunnit mogna lite tidigare.

Jag viker av spåret och går ut på vägen mot Kairo. Koloniområdet som kom till för Bo 82, blomstrar, de första husägarna har hunnit sätta sin sista potatis och nya har tagit vid. Man planterade en häck av bollpilar som avgränsning av området i sydväst  Marken brukade stå under vatten om vårarna och tanken var väl att de skulle hjälpa till att dränera området. Bollpilarna har blivit träd med stammar och är inte lika gulliga längre.

Passerar Långtomten, ett torp från slutet av 1800-talet och som tydligen är bebott trots att vatten och avlopp saknas, det benämns fritidshus. En helvit katt ligger på bron.

Genom staketet sticker växten ut som så många frågar efter namnet på i Fb, såpnejlika (Saponaria officinalis). Jag blev också förtjust när jag först blev bekant med den och dess fina doft, tog hem en reva till trädgården och efter ett par år märkte jag att den inte var beroende av min omvårdnad, den försörjde sig och bredde ut sig helt på egen hand och då kom spaden fram. Jag prövade att tvätta garn i rot-avdrag på rötterna men det räckte inte för att behålla den.

Hela gräsytan proppfull av såpnejlika på Långtomten.

På andra sidan vägen lyser fröbollar av ängshaverrot (Tragopogan pratensis).  Många växter har fått byta namn och jag kollar för säkerhets skull i senaste floran. Linné säger att man kan koka stjälkarna som sparris men antagligen innan blommorna gått i frö.

Jag vänder och går in i skogen igen, de gul-orangea metallrören står stadigt och lär inte rosta eller vittra ner i första taget. Blundar man så är ändå doften av skogen kvar.

Skrivet av: brittakarolina | 03 augusti 2019

En runda till Barockparken i augusti 2019

 

En gammaldags sommardag med sol och lite blåst och bara ett par grader över tjugo, i dag  måste jag gå ut och se vad som blommar. Minst komplicerat blir det om jag ställer bilen vid rensdammarna och siktar på Barockparken. Vägen dit går utmed järnvägen där marken har blivit både omrörd och påfylld med grus från andra platser, här växer allt möjligt som klarar att gro och växa i grus. På vägens andra sida är ett stort fält där man i år odlar vete i den tunga leran och längs åkern går ett djupt dike där växter som gillar att stå i vatten, hittat en boplats. Just nu blommar rosendunört i hela dikets längd men jag kommer inte åt den.

I gruset utmed vägen blommar harklöver (Trifólium arvénse) och

buskmåra, (Galium mollugo) enligt den gamla floran, ska heta Galium album i stället och kallas  stormåra.

Parken är städad, gamla och nya träd grönskar, gräset är klippt och årsskotten kring de gamla stammarna är bortklippta, man kan gå överallt,  här och där sitter folk med kaffetermosar i bland träden. Jag har nog inte varit här sedan det låg is på dammarna.

Väsby höghus skymtar inte så långt bort och tågen väcker oss ur alla paradisiska drömmar.

 

Stora Väsby ridhus är nära och oftast möter man någon som rider, inte lika vanligt att någon promenerar med hästen.

Dammarnas vatten är grågrönt , runt kanterna blommar  rosendunört  (Epilobium hirsutumoch fackelblomster (Lythrum salicaria).

Och där vid den största dammen, den geggigaste, står herr Häger orörlig och väntar. En ensam häger har jag sett vid Mälaren vid varmattenutsläppet, en annan utmed Väsbyån, är det så de lever eller är det samma ensamma fågel som flyttar lite på sig? Känner mig lite som en ensam häger.

 

Hästen med sitt sällskap har gått en tur upp i skogen vid Runby och är på väg tillbaka.

Traktorns väg genom vetefältet

Vetet väntar. I år måste väl Olof ha givit kaka på flera ställen.

Ån är på andra sidan, men var är den?  Bland cigarrerna.

Jag ät tillbaka vid rensdammarna, en sothöna med två halvvuxna ungar simmar bland vattenväxterna, det är få öppna vattenytor att röra sig på. Här blommar vänderoten  (Valeriana officinalis) som numera heter Valeriana sambucifolia dvs med blad som liknar fläder. Jag hoppas på det gamla namnet som säger att den använts som medicin. Såg    reklam på TV för ett receptfritt sömnmedel som innehöll valeriana. Jag knipsar några blomställningar och sätter i vas hemma, så kanske jag sover lite bättre. Det enda tråkiga är vänderotens doft, fotsvett, som bara katterna gillar.

 

Skrivet av: brittakarolina | 20 juli 2019

Är sommarblomningen över?

Det här inlägget har mist alla sina texter d 2 augusti 2021 när jag försökte rätta till en bild som blivit fel.

Skrivet av: brittakarolina | 15 juli 2019

Floran

Några ovetenskapliga reflexioner.

Floran i dagligt tal för mig är Krok & Almquists flora, 22:a upplagan tryckt 1938.  Den blev min bästa vän redan 1940, när jag började i realskolans första klass i Sveaplans flickläroverk. Den gjorde det möjligt att själv leta upp växternas namn med hjälp av examinerings-frågorna och om man höll sig till sanningen fick man fram det namn de fått av Linné och även ett svenskt namn. Växterna i den gamla floran är ordnade efter Linnés sexualsystem.

Floran har följt med mig överallt och under alla år, den blev till slut riktigt sönderläst och nerkluddad, mellan bladen låg rester efter växter jag inte kunnat slänga sedan jag hittat namnet. Efter en bokbinderikurs där man förmanat oss att börja med lagning av gamla böcker som övning, var det dags för floran att få ett lyft. Alla trasiga sidor lagades och sen tillät marginalerna att jag skar rent de fransiga bladen så allt såg helt ut. Alla kryss och avbockningar med bläck blev påminnelser om att jag sett växten men blyertsanteckningar fick gå, det ångrar jag idag.

De latinska art-och varietetsnamnens betydelse i slutet av floran har berikat mig med kunskaper i latin som varit användbart för att förstå de latinska språken plus de inlånade orden i vårt eget.

Florans illustrationer är tekniska och i svartvitt, man visar tydligt de detaljer som skiljer växterna åt och de är fina men inte förföriska. Man använder tekniska termer som holkfjäll, stipler, snärp och ganska många fler, de hör till en växts anatomi, ser olika ut och finns eller finns inte.

Jag är också lycklig ägare till en flora som man inte bär med sig lika lätt överallt, Mossberg & Stenberg. Den visar hela växterna skönt återgivna och i färg och den slår jag upp när jag kört fast eller saknar de delar som Krok&Almquist frågar efter eller då jag bara vill ha bekräftelse på vad jag funnit. Här kan jag se en karta över växtens utbredning  och läsa var Mossberg hämtat exemplaret han avbildar och det ger en varm fläkt av trovärdighet åt illustrationerna.

För någon vecka sedan upptäckte jag en växt växt med tre långa stjälkar i den smala jordremsan mellan vårt hus och trottoarplattorna, ett tydligt ogräs som jag inte kände igen och inget sa,  aha här är den… Tog med en av stjälkarna hem och fram med floran. Jag fastnade på ”hårpensel”, växten blommade men hade ännu inte visat vilket hjälpmedel fröna hade för att sprida sig.

 

Växten är korgblommig, alltså i samma familj som fibblor, maskros och tistlar, blommorna är 5 mm långa och 2 mm breda och förstoringsglas är ett måste. Jag kom fram till att växten heter Erigeron canadense med det svenska namnet Kanada-binka. Den beskrivs 1938 som rar=sällsynt och växer på ruderatplatser dvs skräpställen.

Då jag några dagar senare var på Skansen och gick i deras rosengård stod samma växt bland kantstenar vid en grusgång, ej bortrensad och betydligt högre och mer välgödd än på vår gata.

 

Då jag kollar i Mossberg & Stenberg finns Kanada-binkan i helfigur och färg, det latinska namnet är utbytt mot Conyza canadensis. Mossberg har hämtat det avbildade exemplaret i Eds socken i Upplands Väsby, det känns som på hemmaplan. Där beskrivs växten som att den blivit ganska vanlig och att den är under spridning.

Växten jag tog hem från gatan fick stå i vatten och efter några dagar var några ”korgar” överblommade och det visade sig då att fröna hade hårpensel.

Jag har själv så stor glädje av växter och växtlighet, att jag inte förstår när någon frågar varför man måste lära sig namnen på växter och anser man kan uppskatta dem utan att veta deras namn. Det måste man inte, men det är enklare om man vill tala om en växt, det sparar missförstånd och förvirring om man använder namnet för alla (de flesta) växter har namn.

Svensk flora för skolor av Th.O.N.Krok och S.Almquist trycktes första gången år 1883 och därefter har upplagorna  blivit många, min flora från 1938 är 22:a upplagan och den sista som kom 2013 är den 29:de . Från och med 26:e upplagan har böckerna bearbetats av Lena och Bengt Jonsell.

När jag ser hur många av dessa floror från alla tänkbara tryckår som annonseras ut på nätet av antikvariat undrar jag om inte floran kommer nära bibeln i spridning. Genom att den ingick som kurslitteratur åtminstone i läroverken, måste man ju skaffa den antingen man ville eller inte. Efter tryckår 1962 – hittar jag inga floror till försäljning, blev växtkunskap och innehav av flora helt frivilligt då? Många av exemplaren uppges vara välbevarade, nära nyskick och har inte slitits, kanske aldrig öppnats?

De utannonserade Krok&Almquist-flororna kostar mellan 15:- och 150:- men vanligast är 50:-. Den nyaste bearbetade upplagan från 2013 med Lena och  Bengt Jonsell som medförfattare har utökats till 600 sidor, den finns inte på hyllan i bokhandeln men kan beställas och kostar 900:-.

Bo Mossberg och Lennart Stenberg har illustrerat och skrivit  Den nya nordiska floran.   Min är från 2003, väger 2300 g och är slutsåld från förlaget, en senare och utökad flora av samma författare kom 2018.                            Hittade i bokhandeln en Svensk fältflora från 2018, 275:-i behändigt format av Mossberg & Stenberg och man har använt samma bildmaterial som i den stora tunga floran fast förminskat.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 12 juli 2019

Vi går på Skansen

Selina är tillbaka i Stockholm efter tio år och allt är annorlunda än det hon lämnade, både staden och hon själv har förändrats. Vi gick en runda på Skansen en kall höstdag då hon var liten och något minne från den tiden kanske blev kvar, för dit ville hon nu gå igen. Själv har jag många minnen därifrån, jag arbetade under flera år med textila material och visade linberedning och ullhantering, spann och vävde i stugorna och hade hemslöjdens spinnkurser där om somrarna. Besöken efteråt blev få, mycket på Skansen har förändrats, medelåldern bland stugvärdarna var hög och de finns inte mer, hoppas flera stugor är öppna, sommaren är ju Skansens aktivaste tid.

Vägen till Hazeliusporten har en mångblommig rabatt och vårt besök på Skansen kom att bli ett besök i några av Skansens alla trädgårdar.

 

Selina som håller reda på vad som sker hade sett att det var Allsångsdag idag och Arvingarna skulle uppträda. Jeanna, som varit Selinas kompis ända sedan dagis har sommarjobb på Skansen och idag skulle hon vara vid entrén till Sollidens sittplatser.   Vi letade upp Jeanna, repetitioner pågick på scenen och man övade sångtexter med publiken som suttit där sedan tidiga morgonen och som inväntade kvällens föreställning, musiken dånade till ibland så marken skakade och ännu mer folk strömmade till, hur ska alla få plats? 

Den förste allsångsledaren på 30-talet var musiklärare och körledare Sven Lilja och även då var det fullt på plan av folk men alla stod och alla sjöng, jag var där med min mamma. Ingen avspegling i TV och inga kändisar eller pop-stjärnor showade och ingen fick en mikrofon framför ansiktet och låtsades oberörd. Sven Lilja lockade alla att sjunga och det var hela grejen. 

Det duggregnade då och då och här tillbringade stor del av besökarna sin dag i väntan på kvällen.

Vi gick vidare, har vi en plan frågade Selina. Min hemliga plan var att hinna se så många trädgårdar som möjligt och att gå in i så många öppna hus som vi orkade. Ett fint runt växthus innehöll en kartong med broschyrer om Skansens trädgårdar och ett par pampiga blommande tobaksplantor.

Tobak odlades ända i på 1900-talet i Stockholm, men det gick till snus. På Skansens tobaksmuséum visade man förr hur cigarrer tillverkades.

På väg mot Skånegårdens yppiga trädgård, passerade vi Skogaholms köksträdgård söder om herrgårdshuset, fint ansad och  med vackra rader av bönor och kål.                                                                                                           

Vi gick in i statarstugan och där pågick en demonstration av barnmorskeredskap (tror jag). Hade hoppats möta Els-Marie, en gammal kurskamrat från etnologin men en ung statarhustru hade tagit över stugan.

Nästa öppna gård var Oktorpsgården , den är från Halland och vi fick en pratstund med värdparet, de hade 20 och 30 års tjänst i stugorna att se tillbaka på, så här gick det att vädra gamla minnen och de kom att handla om alla de stugvärdar som inte längre lever. 

   Skånegårdens trädgård på baksidan av huset var frodig och blommande och den hade utvidgats med ett par växthus för övervintring av ömtåligare växter.

 

Mer ur blomsterhavet, de vita är Astilbe men de blå glömde jag läsa namnet på.

Växthus med element och belysning för övervintring av frostkänsliga växter.

På gräsplanen utanför gården fanns en grupp med stora välfödda skånegäss, när dagen är slut får de gå inomhus och det  var nu dags för stängning och de gick fram till grinden och ropade högljutt på gåsapigan. Läste dagen efter att gäss är mycket kloka och i klass med hunden som sällskapsdjur.

En titt i i Seglorakyrkan, enormt värdefullt med Skansens öppna hus på sommaren och trevliga husvärdar.

Örtagården fick en snabbtitt för jag längtade till rosengården och vi började bli lite trötta. 

På ena sidan av rosengården hade buskrosor fått växa sig väldigt stora.

Andra delen hade prydliga buxbomsrutor med namnade rosor.

En skulptur av Linné skapad till 300-årsminnet av hans födelse och vad är det han håller i?

Ett smultronblad och smultronblom, Linné trodde på smultronets förmåga att lindra hans gikt.

 

Emanuel Swedenborgs lusthus och fyra skulpturer som är ute under sommaren och representerar de fyra elementen.

Nära rosenträdgården finns en utgång och den använde vi oss av. De odlingar vi inte såg var tobaksodlingar på Skomakerigården och Garverigården. Boktryckerigårdens täppa såg vi inte och inte Väla skolas, Bergsmansgårdens, Hornborgarstugans eller Statarlängans, de hastade vi förbi. 

 

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier