Jag borde tittat på allt fint man dukat upp för att fira just Hamra men solen gassade och jag såg ingen skugga någonstans på det stora gräsfältet bakom bygdegården, så jag ställde bilen utanför kyrkan och efter att ha hälsat på Annas och Svantes sten gick jag in i det svalkande kyrkorummet. Vi har varit här inne många gånger men då har kyrkan varit full av folk som lyssnar på konsert och och jag har aldrig varit ensam och tittat noga på allt som finns på väggar och golv.
Det jag minns från förra besöket var att Lasse inte kom in av egen kraft, först ett högt trappsteg och sen en enorm stentröskel, men innan jag hann börja tänka hade två starka karlar lyft in honom och rollatorn. Hamra kyrka är inte den enda med en 40 cm tröskel.
Alldeles till vänster när man kommer in så hänger på väggen tre skulpturer som ser mycket gamla ut. Jag trodde kameran skulle kunna se hur fina de var men det var för mörkt.
Bredvid finns två kalkhällar också på väggen, den ena med latinsk text och den andra med runor i korset. Att runstenar har kors är vanligt men hur vanligt är det att korset har runor?
Dopfunten är kyrkans äldsta föremål, den tillskrivs anonymmästaren Semibyzantios enligt den lilla handledningen som finns vid entrén. Färgrester på reliefen vet ingen säkert när de tillkommit, en del tror att de varit med från början, andra att de tillkommit under 1700-talet.
Triumfkrucifixet är skuret i ek och har varit färglagt.
En liten St Göran och draken
Åtta skulpturer, rester av ett altarskåp visar Marie kröning och sex apostlar
När vi för många år sedan gick in i så många Gotländska kyrkor vi orkade vill jag minnas att Hamra kyrka hade få skulpturer men Historiska Muséet hade desto fler. Har de skett en återlämning av av klenoder till de kyrkor skulpturerna varit avsedda för? Eller minns jag alldeles fel?
Ovanför altaret är en blå rundel med G III. Något har skett på G III :s tid, en renovering. Fönster och dörrar har inramats med draperingar som jag associerar till koppartälten.
Dörren till sakristian har fått tygsjok för prästen att passera när han byter om.
Ännu en skulptur, Smärtomannen, från 1400-talet.
Hamras senaste inventarium, en minnestavla över 11 Hamrabor som omkom 1829 när de försökte rädda besättningen från den engelska briggen Alfhilde som strandat utanför Hamra.
Jag glömde att ta en bild på själva kyrkan. Uppgifterna har jag hämtat från Torsten Gislestams vägledning.
Ett par kvällar kan avsätta starka intryck. Två ljumma sommarkvällar utan blåst, fönstren utåt vattnet vidöppna och trutar som skriker hjärtskärande med olika röster. Örnen av plast struntade de antagligen i och sina ägg hade de lagt på taken ändå, det stod SMHI på grannhuset. Nu var äggen kläckta och raggiga brungrå ungar stolpade kring till synes ensamma på gräsplättarna runt husen. Och de stora cirklade runt som ett tak ovanför och skrek. Sång var det inte men ljudet kändes angeläget på något vis. Det blev starkare när solen dalade men prick klockan elva var det tyst. Då lyste något bakom träden och rörde sig, sen kom ett ihåligt bröl som fyllde luften och en bra bit upp, en stor båt och ett stort ljud. Den och någon annan båt tutade sen flera gånger och jag som är landkrabba tycker det var häftigt, hur bildas det enorma ljudet? Ånga kan det väl inte vara för ångbåtar är väl utdöda (nästan)?
