Taklöken på balkongen blommar
Vi emigrerade till Skottland på 50-talet under förra århundradet. Lasse var efterfrågad och vi hade inga barn när han skrev kontrakt med en företagare med god ekonomi och som behövde någon med kunskap. Då Lasse återvände efter att ha kommit överens med skottarna möttes han av beskedet att jag var gravid. Vad gör vi nu? Räknar över vad vi har att leva på om vi blir kvar i Sverige och jämför med vad den lockande uppgiften i Skottland ger. Vi flyttade.
Vi blev kvar i tre år och fick vänner för livet som vi hållit kontakt med, återsett och som vi delade minnen med från just den här tiden. Det var fortfarande någon sorts dåtid, inte så långt efter kriget och klasskillnaderna i samhället var inget man smög med, de var väl uttalade och verkade oöverstigliga.
De allra sista av min generation som jag ännu har kontakt med är Frederic och Margaret Swanson, vi skickar mail till varandra en gång i månaden med resuméer om väder och hur skottarna mår fysiskt och politiskt och vad våra barn hittar på. I en blogg april 2013 Swansons har jag redan beskrivit vad jag hittade om familjens öden före Skottland.
Berättelsen om Freds farfars väg till Skottland ger ett hjärtskärande snitt ur svensk historia som den kunde erfaras i Småland och på Öland under 1800-talets svåraste år. Den har kommit berörande nära med Inger Adrianssons redogörelse för uppdelningen och försäljningen av Österskog på Öland.
Crawford
Freds yngsta barn Crawford och hustrun Shona kom denna förunderligt vackra maj till Stockholm för att andas svensk luft och pröva ett par dagars liv i landet där deras efternamn uppstått. Vi fick några timmars prat tillsammans med två av våra ganska jämnåriga barn. Vi hamnade på balkongen, den var svalare än inomhus, koltrastarna flöjtade från alla väderstreck och det ekade mot husväggarna. Hör ni hur tyst det är, sa Crawford. Det var märkligt tyst förutom fågelsången. Vad det berodde på går kanske att förklara med arbeten på Arlanda som gör att man inte flyger över oss just nu. 
Shona
Vi glömde smaka på godiset från Goodfellow & Steven i Broughty Ferry som de hade med sig som hälsning från Fred. Jag har sagt efteråt, jag äter det inte ensam utan bara i sällskap där jag kan göra lite reklam för ett bageri i Broughty Ferry som var lite anikt redan på 50-talet men som lever än och nu finns på flera platser i trakterna kring.
Deras gingerbread, som stora sprickiga pepparkakor med smak av cedroolja har jag aldrig lyckats återskapa.
Niklas Gösta
Niklas är född i Skottland på ett allmänt BB, något skottarna som vi hade kontakt med, avrådde från, jag kunde då inte förstå varför och framhärdade i min önskan, så förskräckligt kunde det väl inte vara. Men det var det, Niklas överlevde men upplevelsen blev en av orsakerna till att Lasse glatt nappade på ett erbjudande om jobb i Sverige efter tre år och vi bytte födelseland för Gösta.
Hur mår skottarna nu när England går ur EU. På en köksnivå kan man väl säga att de är både kluvna och uppgivna och sitter i en rävsax.
Brittakarolina's Blog 