Skrivet av: brittakarolina | 01 augusti 2017

Beckholmen

Beckholmen hör till platserna jag trodde jag aldrig skulle få tillträde till och nu är det fritt fram. En del höga stängsel finns kvar, men så är det ju även på andra arbetsplatser. Beckholmen har varit viktig en gång för handeln med tjära och beck och här finns tre stora dockor som kan tömmas på vatten och där båtars bottnar kan lagas eller målas.

Här serveras korvbröd vid Nordiska Muséet

Jag har varit turist i dag, spännande. Gick av tåget på den nya pendeltågstationen under Centralen och tog mig upp till dagsljuset med hjälp av fyra eller fem olika rulltrappor. Tog en buss till Djurgårdsbron och traskade i den täta strömmen av sommarfolk förbi Nordiska Muséet, Liljewalchs, Abba, Gröna Lund, Handarbetets vänner och ner till vattnet och bron över till Beckholmen. Det här blir långt, orkar ni hänga med?

Det är en träbro och den gungar men knakar inte när en tankbil kör över den.

Åt vänster ser man inloppet och Valdemarsudde

och till höger ett nymålat rött hus av äldre snitt uppe på en bergknalle. Det finns  flera hus men de råkade inte inte komma med den här gången.

Här börjar den tillåtna vägen runt ön

Rätt snart ser man att ön är invaderad av något jag genast kallar rödklint, de växer i alla skrevor och där något grönt vill rota sig. Den är kraftigare än vanlig rödklint och den kan nog vara något som börjat i en trädgård och sedan förvildat sig. Floran är annars lite ovanlig här, många växter har kommit hit med båtar och man har skrivit om de ovanliga arterna och nämner särskilt Ulltisteln som jag nyligen såg sprida sig på sydligaste Gotland allt vad den orkar.

Ett lusthus då man är nästan högst på berget.

med en flöjel som det står 1724 på.

Den största dockan heter Gustav V:s docka och det var här man tog in Vasa i maj 1961. Det är trappor på båda sidorna i berget.

 

Man kan gå stigen runt ön även åt motsatt håll.

Mera rödklint.

Väggen i västra dockan

Lyfter man blicken så ser man den enorma båten nedanför Fåfängan. Jag började räkna fönstren i nedersta raden gånger antalet våningar men blev inte färdig.

En giraffkran med semester

En sista titt ner i västra dockan

Något arbete pågår på kajen.

Beckholmsbron tillbaks igen

En silltrut överst i en död ek utanför Handarbetets vänner.

Skrivet av: brittakarolina | 30 juli 2017

Tallarnas fall

Genom att bo lite primitivt i en sommarstuga på mark som varit brukad i flera tusen år och sen övergivits och fått växa igen i mer än hundra, så kan man tydligare höra viskningarna som susar ur marken genom gamla stenvastar,  fornåkrar och en del gamla tallar både de som ännu växer och de som växte för många tusen år sedan i myren. Jag räknar årsringar på de gamla tjocka Gotlandstallarna som sågats ner innan man gör en ny tallplantering och får dem till mellan 170 och 190.  Till för några år sedan hade vi 6 tallar på tomten, de var redan gamla 1969 och med greniga kronor och tjock bark, fyra av dem lutade rejält det gör många träd här nere och de växer i sand.

En elledning går snett över tomten och den ger förutom el, trådar för fåglar att sitta på och GEAB ser till att inget växer in i ledningarna och rensar därför bort allt man befarar ska växa för högt. Det sker aldrig när vi är där och vi har vant oss vid att de hugger bort buskar och små träd utan att förvarna, men när vi kom ner våren 2010 hade de fällt en gammal tall och bara låtit den ligga.

Lite onödigt tyckte vi, den blev knappast högre eller yvigare, men nu låg den där och vi orkade inte flytta på stammarna.

2011 hade vi börjat oroa oss för de två mest lutande av tallarna, vad gör vi om de faller? Vi letade upp en trädfällare som kom med sina maskiner, en son och en till gubbe. 

De fällde de två som lutade, tog av grenarna och riset, fyllde en container , lyfte undan stammarna

och sopade upp efter sej

och de tog även med sej tallen som GEAB fällt året innan.

Jag kunde se 165 årsringar i en av de nya stubbarna, men då var inte de många skikten i barken medräknade. Vi kunde  andas ut, allt ris och ved var borta från tomten och alla stammar bortforslade och vi kunde sluta oroa oss för hur träden skulle falla.

Här dansar rabbisarna kring en av de tre kvarvarande tallarna, det syns att den lutar  men

ändå blev vi helt förvånade förra sommaren då vi kom till stugan. Fjärde tallen hade fallit alldeles av sej själv.

Den stod inte så nära stugan så den fick ligga kvar medan vi tänkte. Lasse och jag var helt värdelösa för att ta hand om en fallen tall med rot i luften. Det blev Niklas som med såg röjde en del och försökte lätta på grenröran. Jag såg mardrömssnåret på håll men gick inte nära och samtidigt kom ett brev på posten från GEAB, de ville ta bort en gren på den numera ensamma tallen med gungan. Det var första gången på alla år som de förvarnade och de gav ett telefonnummer för att kunna nås.

Jag pratade med Geab och de lovade att inte bara stympa grenen utan såga snyggt och städa efter sej och inte bara ta ner grenen och låta den ligga. Självklart skulle de göra just som jag önskade.

När jag kom i år var tallgrenen snyggt avsågad men veden var kvar i form av huggkubbar i olika höjder. De låg huller om buller och ser ganska nätta och behändiga ut på bild men de var tunga som sten att flytta på. De hade väl tänkt att jag skulle vilja hugga upp dem till brasved i öppna spisen. Men nej tack.

Så nu har vi trä att ta hand om både här och där och hur det ska gå till är ännu en gåta. Jag har i år tagit mig fram till tallen som föll alldeles själv och förvånas över hur tunn och liten roten ser ut, stammen har ännu inget tvärsnitt och det ska en rejäl såg till att skapa ett.

En annan fråga jag undrar över är om de gamla Gotlandstallarna från de sista århundradena är av samma slag som de rester av tallskog från 10.000 år sen som  kommer upp ibland vid plöjning i myren.  Jag hade länge en stor bit liggande, hämtad ur myren åt fornborgen till.  När började främmande tallsorter införas på ön?

Skrivet av: brittakarolina | 28 juli 2017

I jakt på kontakt

Jag har hamnat lite på efterkälken med det elektroniska. Sakta kommer jag ikapp och är nöjd med att hänga med, men sen plötsligt ändras något och all kunskap är som bortblåst. Som det här med bredband. I flera år har jag köpt surf i Hemse och lett in det i datorn med en grej i en usb-port och det trodde jag  skulle funka även i år men det gjorde det inte. Då går man till ett ställe som har wi-fi och sätter sig där ett par timmar och värsta internet-hungern är stillad. Hemse bibliotek är ett bra ställe, sen har de numera wi-fi på fiket i Burgsvik, men där tror jag inte de gillar att en tant sitter med dator och en kopp kaffe och sen har vi Majstregården nere vid Hoburgen. En eftermiddag efter att ha röjt på tomten i timmar packade jag ner datorn och siktade på sydligaste spetsen på ön, hur dags är det nu dom stänger, 18 eller 19 ? Lite tyst och glest med parkerade bilar var det allt, klockan var 17.30 och en skylt sa att de stängde 18. Det borde jag kommit ihåg.

Alltså struntade jag i wi-fi:n och gick ut på vandring söderut på vägen som fortsätter bakom Hoburgen och där en skylt säger att vägen tar slut.

Det stora björnbärssnåret på vänster sida om vägen såg friskt och livskraftigt ut, det breder ut sig mer och mer och det känns som en bragd att fylla ett kärl på senhösten med de svårplockade bären.  Ett björnbär är bra mycket större och fyller byttan fortare än de små salmbären men taggarna är hemska.

Intill en vast stod ett par präktiga ulltistlar. Ulltisteln fanns här redan på 40-talet , Birgitta och jag var jättelyckliga att hitta den, det stod i floran att den var rar. Nu växer det ulltistlar överallt, på båda sidor om vägen och den ena plantan är större än den andra. De står och vaktar i kanten runt åkrarna och har även fått sällskap med den vanliga vägtisteln och till slut undrar man om de inte lånat lite av varandra.

Vattnet är längre bort än man tror och här blåser det nästan jämt.

Den ljubrunrosa plöjda marken mellan de knallgröna fälten ser slät och fin ut.

På håll ser det ut som jord, men då man kommer närmare ser man vad det är. Sten.

Stenen gör att det växer fint i åkern, men nog måtte det väl ändå slita på redskapen?

Vänder man sig och tittar bakåt så ser man Hoburgens fyr och en rejäl tistel.

På andra sidan om Hoburgen pågår något ett par decimeter ovanför den grusiga markytan. Ett gräs med överblommade ax rör sej vid minsta vindil och de små vita svansarna vippar och lyser i motljuset, hela ytan lever.

De här har jag haft i vas hemma och jag har läst om dom men vad är det nu de heter? Inget förstoringsglas har jag heller så att florans fråga om skärmfjällen är trindryggade kan jag inte säga ja eller nej till. Till slut stannar jag ändå vid Grusslok  (Mélica ciliáta) den hör till slokarna och är en vippväxt.

Marken syns mellan stråna.

Skrivet av: brittakarolina | 26 juli 2017

Från vägkanten

Vägkanterna på Gotland är väl kända vid det här laget för sin blomsterprakt men för mej är de nya varje gång jag sätter mej i bilen, de förändras under hela växtsäsongen och för varje meter av vägkant, En del blommor har kort tid att visa sig på medan andra håller ut längre.

Små vägar är smala med mötesplatser och där kan man bromsa in och titta närmare på växterna. Stora vägen mellan Hemse och Hoburgen är värre, särskilt nu under högsäsong, där går det faktiskt inte att stanna för att titta på blommor och det är glest mellan avfarterna så man får tänka till lite för att fånga bilder från stora vägen. Antagligen är det lika förbjudet att knäppa bilder från förarsätet när bilen rullar som att tala i mobiltelefon och inte blir det bra genom en dammig vindruta heller. 

Men utmed komissionsvägen mellan Hamra och Vamlingbo  som går genom skog och gamla betesmarker kan man lugnt notera växtligheten, alla orkidéer från tidiga våren fram till nu dvs hela juli. Tiden för brudsporrar pågår än. De står där familjevis eller enstaka och sticker upp över gräset med sina ljusrosa- lila täta ax. 

De doftar så mycket, en blandning av nejlikor och vanilj.Nära Hamra är marken full av vildmorot och prästkragar, marken är som vitpudrad, moroten är med överallt men den är så tydlig här, kanske har den mindre konkurrens på magrare jord? 

Som snöstjärnor på gräset

Jag har aldrig sett så mycket prästkragar vid vägkanten på en gång som här i år, kanske för att vi har brukat åka ifrån stugan den här tiden så att barn och barnbarn fått njuta några sommarveckor.

Sen är det cikorian, den slog plötsligt ut överallt som på ett klockslag och lyser nu blått utmed vägarna. Den har jag svårt att fånga

men om jag går nära blir det bättre

De vilda palsternackornas gula färgflockar reser sig högt över alla andra

Skrivet av: brittakarolina | 21 juli 2017

Kattlundsgården

 

För 70 år sedan, det måste varit sommaren 1947, arbetade jag på en gård i Grötlingbo, Uddvide, någonstans på bloggen har jag redan berättat om det och om Birgittas och mina alla loppbett som vi fick i rummet på övre våningen och hur vi köpte DDT i handelsboden och strödde i sängarna på halmmadrasserna.
Den sommaren lärde vi oss att förstå det gotländska språket och att det var skillnad på baptister och de som gick till svenska kyrkan. Det var också skillnad på de som var döttrar till torpare och de som var döttrar till ett gårdsnamn. Vår egen härkomst frågade ingen efter, vi var antagligen så nära lägsta kasten, vilket var ”turistar”, som man kunde komma och så obetydliga att ingen, utom Axel på järnvägsstationen tilltalade oss med våra namn. Ändå var det här som min första rottråd till Gotland växte ut.
När jag senare gjorde ett besök där min känsla för ön uppstod, möttes jag av, ”dej minns vi inte, vi har haft så många olika flickor här”. Så kan det vara, men jag minns i alla fall mycket och dessutom allt som de tillfälligt anställda, betgallrarna kunde berätta.’

En granngård till oss var Kattlundsgården, en domaregård med byggnader som andas forntid och som lyckats bevara sin ålderdomlighet in i vår tid. Gården har en lång historia och dess förste till namnet kände ägare var Botulf Kattlund, domare i Eke ting och ett dokument en trappa upp från år 1410 visar även gårdens bomäke en första gång.

Ägare är nu Gotlands Fornvänner och man håller öppet för besökare under sommarmånaderna.
På 40-talet var besökarna inte så många som idag, de kom ofta i taxi (bilar var ännu inte så vanliga) och de var ”turistar”. Föraktet för ”turistar” var ohämmat på den här tiden och en självklarhet, men man visade det bara när turisten var utom hörhåll. Så dålig som en turist ville ingen av oss vara, alltså försökte vi inte på hela vår Gotlandssommar att ta reda på vad Kattlundsgården innehöll och varför den var sevärd.


Under årens lopp har den haft olika värdfolk som stått för visningar och då jag hade kurser tog jag ibland med grupperna hit, men en gång blev vi brutalt utkastade. Jag hade tagit fel på öppettiden men porten var öppen och vi gick in på den yttre gården i tron att det var öppet. I stället hade värdparet glömt att stänga entrén och var upptagna av ett privat gräl och där kom vi och störde. Vi blev handgripligen utkastade och beskyllda för att ha brutit oss in. Våra vänliga beklaganden hade ingen verkan, de lockade enbart fram mer av husvärdinnans ursinne och skammen över de skällsord vi fick över oss gjorde att jag inte återbesökt platsen sedan 80-talet.


När jag nu efter många år tog en långsam promenad förbi de gamla gårdarna och försökte minnas gick det inte så lätt. Det har hänt en del sedan 40-talet och särskilt för gården med lantbruk. Där står industriartade tillbyggnader av olika slag och trängs kring huvudbyggnaden som för stilens skull blivit av med sin förstugutrappa och vitputsats.

Kattlundsgården har behållit sin gråa färg och ladugårdslängan med sina många ”fågelholkar” utmed landsvägen ser ut som jag minns den. Det är inga fågelbon utan skydd för stockändarna som går genom byggnaden. Gården har spår och minnen från långt tillbaka och i en broschyr tryckt 1976 står att manbyggningen kan ha tillkommit under 1200-talets första hälft. Sen har om och tillbyggnader skett och man visar en rad modeller för vad man tror skett under alla århundraden.

Tröskvandring

Om allt bevarats till synes oförändrat till det yttre , så har något ändå skett i Kattlundsgården. Man har inrättat ett cafe och matservering i huvudbyggnaden. Jag trodde inte mina ögon. I de medeltida kamrarna med sina enorma flagstenar till golv står nu en glasmonter med bullar och kakor i ett rum och i den stora salen  är dukat bord med varmhållning av mat och i ett rum bakar man. 

Kafé, här väljer man kaffebröd.

Och här fyller man sin tallrik med dagens rätt.

Väggen i stora salen. Man ser spåren efter en valvbåge i väggen.

Taket i stora rummet och en rökgång i väggen

Golvsten

En trappa leder upp till en övervåning, upp går väl an men ner känns osäkert

På övervåningen kommer vi mer in i vår tid och på väggen hänger en bild av dokumentet från 1412 med sina 19 sigill.

Möblerna på övervåningen är lån från Gotlands fornsal men en del av dem kommer från gården.

Dags för en kopp kaffe i trädgården

En bild till – avträdet (den prydliga varianten)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 17 juli 2017

Den hemliga trädgården

Annie och Helmer bor i en hasselskog nära vattnet på Sallmundsudd. Man kommer till deras hus på en väg utan namn och genom en tät lövskog där marken om försommaren är täckt av blommande ramslök. Vägen går genom grönt gräs och mitt i vägen reser sig en grön rygg som man är orolig att bilen ska köra fast på. Man far in i en grön, tät och hög lövdjungel och efter lite åkande öppnar sig en uthuggning och man ser solen, grön gräsmatta och där lyser blommande rosenbuskar i många färger, inte bara rosa.

Trädgården har tillkommit under flera år och vissa buskar har många år på nacken, honungsrosen behöver ett tvåvåningshus att luta sig mot.

Gräset är nyklippt och den gröna doften ligger tät och blandar sej med rosornas, här inne skyddad av höga träd ligger trädgården som inte går att ana sig till. Annie har namnet på alla sina växter och hon vet varifrån de kommer, nämner man något så har hon det och vi tittar på hennes valnötsträd med mognande gröna nya nötter, ett mullbärsträd är fullt av frukter där några börjat bli rosa och lovar en präktig skörd senare i sommar.Mullbärsträdet

Katterna vaktar huset, men de vattnar inte, det gör daggen om nätterna.

 

 

Helmer och Annie i sin nya bod för gammalt, närmare vägen

Här har två personer omvandlat en ganska oåtkomlig natur till ett blomsterhav

Skrivet av: brittakarolina | 15 juli 2017

Rabbis

Rabbisarna har överlevt vintern och förökat sig ordentligt,  den nya farsot de drabbats av på annat håll har inte nått hit ännu. Resan hit blev fördröjd så jag har oroat mej lite för att hela tomten skulle ha paketerats av snärjmåra och salmbärssnår, men här är avbetat och kort gräs, bara nässelplantorna har fått växa ifred och är manshöga. Här tar rabbisen en paus i betandet

Lite putsning

Kanske lite vila en stund

En lätt knackning på fönsterrutan och vilan är slut

 

Skrivet av: brittakarolina | 12 juli 2017

Sarah Bernhardt

Då jag skrev om Karins födelsedag glömde jag att nämna den fantastiska pionen som blommade på gården i Södertälje. Den hade blivit hög och med många jättestora blommor och efter ett regn orkade stjälkarna inte hålla sig upprätta och de knäckta blomskaften hamnade i vaser. Pionen heter Sarah Bernhardt och efter att ha sett den blomma som hos Karin måste jag slå upp vem Sarah Bernhard var.

En av många rubriker säger:  ”den första och största odödliga superstjärnan”, skådespelerska i Frankrike  (1844-1923) och bland texterna finns orden  ”spektakulär” och ”extraordinär”. Det har då namngivarna i plantskolan Lemoine i Nancy känt inför sin nya pion, som de lanserade år 1906.                     I Jane Fearnley-Whittingstalls Pioner står förutom att den är en gammal favorit, att den har svaga skaft. Just det var anledningen till att jag fick med mig några hem och de fyller nu lägenheten med väldoft.

 

Skrivet av: brittakarolina | 11 juli 2017

Födelsedag

I söndags firade vi Karins födelsedag med att gå en runda på Torekällberget i Södertälje. Det är ett friluftsmuséum med ett stort antal bevarade gårdar från olika tider och miljöer och många sorters husdjur som man ansett värda att bevara. De första vi mötte var en flock Gutefår som var på väg från ett bete till ett annat. 

Vi såg vita fjällkor, fläckiga grisar, stora svart-vita kaniner av en gammal kaninras man hittat i Blekinge och höns förstås. Det blommade i rabatter kring husen, solen sken och för mej var allt nytt, vi letade efter dansbanan där jag deltog i en spånadstävling (att spinna garn)  för många, många år sedan men den var flyttad till annan plats.

Karin på väg ut. Libbstickan vaktar ingången till Råbygården. Ett timmerhus i två våningar med ursprung i Grödinge och inrett som man tänkt sig  att det kan ha sett ut vid mitten av 1800-talet.

Trappa till en förrådsbod

Skönt att man får ta egna djur med sej på området också. Glenn och Agnes.

Sen fortsatte kalaset hemma på gården, Alfred och Alexandra har sommarlov.

Gården har på några få år förvandlats till en blomstrande oas och särskilt där solen når marken.

Glenn grillar

Skål för Karin

Kaffet tar vi inomhus, solen gick bakom taket.

 

Skrivet av: brittakarolina | 11 juli 2017

I diket

Profilbild för brittakarolinaBrittakarolina's Blog

Det här blir som en fortsättning på förra inlägget med blåklinten i en veteåker nära Torsåker och nu kommer en veteåker från Runsa.DSCN7513Här lyser inte ens en blåklint upp ytan av veteax. Så klart det måste kännas fint för odlaren att få ut optimal mängd av vad som är möjligt från en åker och om man inte är odlare kan man beskåda och undra vad som är natur och inte. Har själv varit med om att dra tistlar ur åkrar på 40-talet och önskar dem inte tillbaks, men jag har också analyserat bin som dödats av besprutningsgift på 50-talet och förstår att bakom de jämna ytorna ligger ett enormt arbete.

Kring de välväxta åkrarna finns fortfarande diken kvar och det är där det vilda får trängas och överleva. Hittade ”Diken” på nätet av Peter Nolbrant och dikets historia. Förr slog man det gröna i dikena med lie och höll dem öppna men inte nu…

Visa originalinlägg 237 fler ord

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier