Jag har hamnat lite på efterkälken med det elektroniska. Sakta kommer jag ikapp och är nöjd med att hänga med, men sen plötsligt ändras något och all kunskap är som bortblåst. Som det här med bredband. I flera år har jag köpt surf i Hemse och lett in det i datorn med en grej i en usb-port och det trodde jag skulle funka även i år men det gjorde det inte. Då går man till ett ställe som har wi-fi och sätter sig där ett par timmar och värsta internet-hungern är stillad. Hemse bibliotek är ett bra ställe, sen har de numera wi-fi på fiket i Burgsvik, men där tror jag inte de gillar att en tant sitter med dator och en kopp kaffe och sen har vi Majstregården nere vid Hoburgen. En eftermiddag efter att ha röjt på tomten i timmar packade jag ner datorn och siktade på sydligaste spetsen på ön, hur dags är det nu dom stänger, 18 eller 19 ? Lite tyst och glest med parkerade bilar var det allt, klockan var 17.30 och en skylt sa att de stängde 18. Det borde jag kommit ihåg.
Alltså struntade jag i wi-fi:n och gick ut på vandring söderut på vägen som fortsätter bakom Hoburgen och där en skylt säger att vägen tar slut.
Det stora björnbärssnåret på vänster sida om vägen såg friskt och livskraftigt ut, det breder ut sig mer och mer och det känns som en bragd att fylla ett kärl på senhösten med de svårplockade bären. Ett björnbär är bra mycket större och fyller byttan fortare än de små salmbären men taggarna är hemska.
Intill en vast stod ett par präktiga ulltistlar. Ulltisteln fanns här redan på 40-talet , Birgitta och jag var jättelyckliga att hitta den, det stod i floran att den var rar. Nu växer det ulltistlar överallt, på båda sidor om vägen och den ena plantan är större än den andra. De står och vaktar i kanten runt åkrarna och har även fått sällskap med den vanliga vägtisteln och till slut undrar man om de inte lånat lite av varandra.
Vattnet är längre bort än man tror och här blåser det nästan jämt.
Den ljubrunrosa plöjda marken mellan de knallgröna fälten ser slät och fin ut.
På håll ser det ut som jord, men då man kommer närmare ser man vad det är. Sten.
Stenen gör att det växer fint i åkern, men nog måtte det väl ändå slita på redskapen?
Vänder man sig och tittar bakåt så ser man Hoburgens fyr och en rejäl tistel.
På andra sidan om Hoburgen pågår något ett par decimeter ovanför den grusiga markytan. Ett gräs med överblommade ax rör sej vid minsta vindil och de små vita svansarna vippar och lyser i motljuset, hela ytan lever.
De här har jag haft i vas hemma och jag har läst om dom men vad är det nu de heter? Inget förstoringsglas har jag heller så att florans fråga om skärmfjällen är trindryggade kan jag inte säga ja eller nej till. Till slut stannar jag ändå vid Grusslok (Mélica ciliáta) den hör till slokarna och är en vippväxt.
Marken syns mellan stråna.
Mullbärsträdet
Brittakarolina's Blog 