Biblioteket i Upplands Väsby
Biblioteket låg till för några år sedan i bottenvåningen av Vilundagymnasiet. När den byggnaden revs blev biblioteket hemlöst och flera tänkbara lösningar cirkulerade.
Ur denna vattenfyllda grop växte huset Messingen upp där det Nya Gymnasiet skulle inhysas.
Och så här ser numera entrén åt norr ut till huset som står där vattensamlingen var.
När sedan Messingen-huset var färdigt och Nya Gymnasiet flyttade in fanns utrymme en trappa upp som kunde användas av biblioteket trots att golvytan var mindre än under Vilundatiden. Det innebar kompromisser, man fick dela upp sig på flera ställen i byggnaden, rensa kraftigt i bokbeståndet och tränga ihop hyllorna så gångarna blev smala, det har tagit ett par år att pressa in allt och få gångarna framkomliga.
Bibliotekets vänner, som arbetat på att få ett större och lättillgängligare bibliotek på nedre botten av ett tilltänkt kulturhus, betraktar tillvaron i Messingen som ett provisorium.
Man går in genom svängdörrar som föredömligt nog drivs med handkraft, dvs man kan inte bli omkullslagen genom att en anonym elmotor krånglar och vägrar att stanna. Väl inne i hallen möts man av en gigantisk illgrön himlatrappa och mellan trappstegen kan man läsa att det är vägen upp till biblioteket.
Om man bara vill läsa dagstidningar eller låna en pocketbok att läsa på pendeln, går man till höger i hallen, där finns ett skåp med tidningar och sköna stolar att sjunka ner i. Här är rullator inget hinder.
Om man tror att det är en lugn plats kan man bli besviken för hela gymnasiet har sin väg genom hallen och ibland blir elever kvar och det är inga småbarn med ljusa röster som smågnabbas utan ynglingar med skägg på överläppen som brölar och slänger upp fötterna på borden och visar att de äger området och de ger helt fan i dem som sitter och läser Norrbottenskuriren eller Gotlands Tidningar.
Vill man i stället låna böcker står man inför valet – gröna trappan – eller finns det hiss? Ja hiss finns vid de röda dörrarna till vänster om trappan och hittills har de funkat bra, man åker upp en våning, dörren öppnar sig och man har landat i en kolsvart gränd på baksidan av något, dit solen aldrig når.
Man rundar ett hörn och det ljusnar, bibliotekets entré blir synlig. Det tar några besök innan man orienterat sig, möblerna är snygga och man sjunker gärna ner vid ett bord och läser en eller flera av de dyra månadstidningarna man inte längre har råd att prenumerera på. Tills en dam eller herre med barnvagn och två eller tre medföljande barn under fyra år börjar höras två hyllor längre bort. Tystnad på bibliotek finns inte längre, barnen har kommit loss och jagar varandra mellan hyllorna och har jättekul, deras röster är oförutsägbara och man hoppar till varje gång de skriker. En annan gång kan ett barn i liggvagn börja skrika och det får fortsätta, huden knottrar sig och man hoppas att föräldern själv ska dra det förtvivlade barnet avsides men det sker inte. Bibliotekspersonalen visar inte med en min att det finns saker man inte gör i ett bibliotek t.ex. stannar kvar bland bokhyllorna med ett gallskrikande spädbarn. Barnens närvaro i vuxenbiblioteket kan tänkas bero på att barnbiblioteket inte har plats för alla sina böcker och därför fått hysa in en del i vuxenbiblioteket.
Så småningom hittar man även böcker att läsa och vem har sagt att det ska vara lätt. Men att inspirera är svårt. Jag har sett bibliotek som inspirerar och önskar förstås att det ska finnas ett sådant i även Väsby.
Antalet besökare till biblioteket sägs ha gått ner och svårtillgängligheten anses vara orsaken. Finns det en gräns? Vet inte hur svåråtkomligt ett bibliotek ska vara för att jag ska sluta att ta mej dit. Sen gäller det att hitta tider då det är lugnare, om man vill ha lite tyst omkring sig, den här veckan var det härligt stilla under gymnasiets påsklov.
Bibliotekets ägare (kommunen) har misshandlat sitt bibliotek och då har personalen det knepigt, de har inte bidragit till att platsen har blivit så fel, andra omständigheter har skapat det tillstånd som råder. Har folk-biblioteken spelat ut sin roll och är det här vad som väntar innan mångfalden spräcker grundtanken och allt läggs ner? Utan gnissel kommer det nog inte att ske.
Lånar och återlämnar gör man numera med en maskin som läser av själv och lämnar kvitto, så den sporadiska kontakten man förr hade med en bibliotekarie uteblir.
Återstår att gå därifrån. Det första man kommer till är gröna trappan. Ska jag gå ner eller ta hissen? Om hallen ser tom ut och ledstången är fri, tar jag trappan men inför risken att möta någon mitt i trappan och behöva släppa taget om ledstången, tar jag hellre hissen ner.
Bibliotekets vänner har önskat ett rymligt bibliotek i markplan, ett som byggts i avsikt att vara just bibliotek men något sådant har kommunen inte i sikte.
Messingen-huset har fått Stora Samhällsbyggarpriset år 2012.
Brittakarolina's Blog 