Brittakarolina's Blog

Skrivet av: brittakarolina | 30 mars 2014

Till Tysslingen

Anunds Hög

För tre år sedan råkade vi få se krokusprakten vid Södra Statonen i Örebro. Havet av blommande krokus var så häpnadsväckande färgstarkt, så vi har velat se det ännu en gång. Ska vi försöka att ta oss dit igen och kanske söka upp sjön Tysslingen, där sångsvanarna mellanlandar på sin färd till Sibirien? Det lär vara lika mäktigt som transamlingen vid Hornborgasjön.

Vi kom iväg. Enköping-Västerås har vi åkt många gånger, vi flög lågt enligt Lasse, men vägarna tillåter numera högre hastigheter än förr och det finns just inget att fästa blicken på, då de nya vägsträckningarna dras genom obebyggda områden och inte en stuga är synlig. Strax efter Västerås fanns en skylt till Anunds hög , Sverigees största gravhög och vi behövde ta oss en smörgås, så vi följde skyltarna. B-kursen i arkeologi gjorde sig påmint, vår lärare hade ansträngt sig för att få tillstånd att gräva i högen, den var inte utgrävd då och han lockade oss studenter med hopp om att få vara med om världens seminariegrävning. Vi köade som råttor bakom den kände råttfångaren i Hameln som flitigt spelade på sin flöjt, men det blev inget tillstånd den gången. Och högen har jag aldrig sett. Det är en sevärd plats som är väl omhändertagen med stigar och många sittplatser utplacerade bland fornfynden. Det är inte bara en hög, det är flera och kring dem finns storstenar i anhopningar som inte genast låter sig avläsas. En stege leder upp till toppen av Anunds hög och därifrån har man utsikt och de stora stenarna visar sig vara delar av fem skeppsättningar.

Väg upp till toppen på Anunds hög

Utsikt från toppen av högen

Bäcken som slingrar sig runt området

Och en fin kase som inväntar Valborgsmässoafton.

Krokusarna

Vi var mycket nyfikna på krokusarna i Örebro men där hade den stora mängden tröttnat och var i behov av omplantering eller omgrävning, vi hade antagligen sett deras ”final grande” för tre år sedan. Men en liten remsa nära intill den vi minns var ännu livaktig och drog inte bara oss till sig utan flera med kameror.

Att flera av gräsmattorna var guldgröna av vårlökar och att det tagit många år att sprida dem är inte lika spektakulärt som de blålila krokusmattorna.

Tysslingen

Efter en del irrande tog vi oss till Rånnesta vid norra änden av sjön Tysslingen och när vi närmade oss såg vi på långt de vita fåglarna dels ute i vattnet och dels på land. En stor flock av kajor hade flyguppvisning och stod för stora lyft och landningar bland svanarna och i de ännu nakna träden runtomkring.

Alla de här fåglarna såg vi inte, däremot ett par tranor som seglade runt runt utan att gå ner medan vi var där och några kanadagäss i utkanten av svanmängden .

3 kommentarer

Publicerat i Fåglar, Växter | Etiketter:Anunds hög, Krokus i Örebro, sångsvanar, Tysslingen

Skrivet av: brittakarolina | 27 mars 2014

Schack

Schack fanns inte i min omgivning då jag växte upp men jag förstod att det var något fint för i scouterna fanns en avundsvärd flicka som då och då i förbigående sa: ”när jag spelar schack med min pappa” ….. Då Lasse kom in i min värld hade han ett schackspel med sej och pjäserna var avläsbara men väldigt enkla och jag försökte sätta mej in i spelet. Snart förstod jag att min hjärna inte funkade för schack, jag blev klådd varje gång jag prövade och till slut gav jag upp, att räkna ut drag så långt i förväg som det behövdes, klarade jag inte och schack blev för mej höjden av intelligens.

Våra barn fick spela schack med sin pappa, jag unnade dem att kunna kunna säga: ”när jag spelar schack med min pappa” , men bara ett av dem började klå sin pappa, de andra var rätt ointresserade.

Då Karin kom in på Nyckelviksskolan, där man får pröva på att arbeta med olika material blev det plötsligt stopp när hon kom till lera. Hon gillade inte lera och fantasin tröt, hon visste inte vad hon skulle göra. Du kan väl göra en snygg eller rolig uppsättning av schackpjäser i stället för dom träiga bitarna vi har. Jag sa det gång på gång och hoppades kanske att roliga schackpjäser skulle få även min schack-gen att vakna.

När terminen var slut fick vi pjäserna, bönderna fattades, ”nej jag tröttnade, orkade inte hålla på med sånt där, dom var ju så många. Då jag frågar nu om hon hade någon tanke med figurerna, ”jag var fortfarande inne i MAD-världen, då hade jag ännu humor”.

Två vita hästar har rymt men de var de allra snyggaste av pjäserna.

Kommentera

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Karin Tyrefors, Schackpjäser

Skrivet av: brittakarolina | 23 mars 2014

Växtfibrer

Det var en solig lördag, av det stora chockartade snöfallet för ett par dagar sedan syntes bara små rester och det var dags att ta sig till Bergianska för att se utställningen om växtfibrer som man förannonserade i Anderssons Växthus i höstas, nu visas den sedan den 7 mars i Bergianskas Orangeri och fram till den 13 april. Så här har man tänkt:

Fibrer från växtriket håller samman vår vardag. De spinns och vävs till tyger, flätas till hattar och väskor, tvinnas till rep och snören eller stoppas i dynor och täcken. Välkommen till en utställning om växtfibrer i Gamla orangeriet i Bergianska trädgården.
Livets trådar – smidiga och starka, en utställning om växtfibrer som används i vår vardag. Vilka växter är det som används och varifrån kommer de? På utställningen kan du se levande fiberväxter och utvunna fiber tillsammans med textilier, borstar, väskor och flätade korgar.
Bomull, lin, jute och hampa är de vanligaste fiberväxterna, men det finns väldigt många fler växter som man kan utvinna fibrer ur. På senare år har klädindustrin börjat använda fibrer från växter som bambu, rami, ananas och kokos. Det är växter som vi kanske inte traditionellt tänker på som fiberväxter. Utställningen belyser också de miljöproblem som kan uppstå vid odling av fiberväxter och vid utvinning av fibrer.

Utställningen heter: Livets trådar – smidiga och starka, jag skruvar mej lite i efterhand för det låter både ödesdigert och banalt. Sen kostar det 80:- att se samlingen och kvittot kommer från Stockholms Universitet.

En botanisk trädgård är förstås rätta platsen för att visa upp fiberväxter, här kan de exotiska som inte överlever vårt utomhusklimat överleva och man kan driva våra inhemska att grönska och blomma mitt i vintern t.ex gröna storbladiga nässlor, blommande tulkört och knoppande lin.

Den etnobotaniska samlingen av fibrer och föremål kommer från Lunds Botaniska Trädgård som tidigare ställt ut den, men i Bergianska har sedan tillkommit det som jag tycker gör utställningen sevärd och det är små handspunna mängder av garn av olika fibrer upplindat på enkla träklykor, en genial uppfinning. De berättar mycket om fibrerna och de som spunnit dem har både haft roligt och vet nu själva mer om de olika fibrerna än när de började.

Garn av tulkört, den växt som täcker marken på stora områden på Gotland, har jag aldrig lyckats få fram fibrer ur, så nu har jag något att pröva igen.

Olika bomullsplantor. Det röda repet som ligger och stör på golvet och i alla uppställningar kan tänkas föreställa en genomgående röd tråd.

Garn av brun bomull.
Björkprodukter

Vass och vassmatta

Halm

Genom att inte sätta gränser mellan grövre och finare fibrer och olika användningsområden kan alla fibrer få vara med bara de är någorlunda formbara och inte faller sönder när man hanterar dem.Piasava

En liten avdelning med färgning har också tillförts, men ämnet är mycket större än vad man kan tro av det som visas.

För en fiberhungrig person fanns det mycket att glädja sig åt och men det är svårt att säga vem man vänder sig till. En skolklass i våra dagar skulle vända upp-och-ner på de lösligt utlagda föremålen på nolltid och det är ju genom att känna på materialet i handen man lär sig något. Lokalen är dessutom inte rolig, ett halvgammalt utrangerat växthus som fått en nådatid och där gamla rör och mögliga väggar är i vägen, här ska då intressant material visas, kanske tycker någon att det är charmigt men det är inte rättvist mot det man ställer ut. Det är tillsammans med Centrum för modevetenskap vid Stockholms Universitet som Bergianska samarbetat inför utställningen och kanske svaret finns i den föreläsningsserie man ordnat i anslutning.

Vi tog till slut rundan om Anderssons växthus och en kopp kaffe intill en rosa kamelia och de vita kallorna.

Kommentera

Publicerat i Textil, Växter | Etiketter:Anderssons växthus, Bergianska Trädgården, fiberväxter, Livets trådar - smidiga och starka, Orangeriet

Skrivet av: brittakarolina | 20 mars 2014

Västen

För några år sedan kände en av sönerna en fårägare, som vårdade en flock ryafår, avkommor av det i början på 1900-talet återfunna och räddade ryafåret som beskrivs i många textilhandledningar. Han hjälpte till med diverse uppdrag och plötsligt var han närmare dessa djur än vad jag med min fiberglädje kunnat drömma om. Min egen ull-och spinnverksamhet hade somnat in men det är klart att jag var nyfiken på ullen. Ägaren hade haft ont om tid att sköta om djurens ull, så den hade fått gå i soporna men när hon fick hjälp med klippningen blev det en ändring. De klippte fåren en vår för att de skulle få en fin ren ull till hösten och en oktoberdag kom sonen med prov på höstens klippning, det var fantastiskt fin och ren ull, lagom lång och glänsande och i fyra färger, svart, brun, grå och vit. Ullen var som en dröm att ta i, ännu inte torr, ullfettet mjukt så ullen gled isär i handen och det fanns inga tovor eller skräp inblandat.

Efter den direkta ullglädjen kom sen frågan, vad kan jag göra med det här? Ryaull har återerövrats för att spinna glansigt och starkt garn till just ryor men även konstvävnader och mattor av olika slag. Stora Öxabäckvävstolen sålde jag vid flytten, garderoben är full av mattor och ryor, allt undanplockat efter halkvarningar. Något att sticka? Ryagarn blir inte gulligt och mjukt, möjligen slitstarkt men inget som ett barnbarn frivilligt skulle ha på sig. Jag började med att spinna, kanske skulle det lösa sig.

Spann och tvinnade allt med en slända som Karin tillverkat i slöjden på 70-talet och härvlade med en härvel som Johan Pern formgav också för väldigt länge sedan och det var roligt att få använda redskapen igen. Under tiden avverkade jag idéer och modeller som var omöjliga att genomföra och en dag var det slut i sista ullpåsen.

Där satt jag nu med tvinnat garn i fyra färger och det hade gått lång tid sedan påsarna med den nyklippta ullen kom till huset. Stickade sedan provlappar och försökte räkna ut vad garnet räckte till, ullklipparen hade gått vidare och var inte längre så intresserad av fåravel, så något slitstarkt till honom av ullen kunde jag glömma. Med ojämna mellanrum har garnerna vädrats och begrundats.

Efter långa tankekedjor bestämde jag mig för att göra en väst och ta vara på de olika färgerna plus en blålila som jag färgade av en del vitt garn. Så fick det bli. När Karin såg vad det höll på att bli sa hon ”hm, rutor igen”. Vad menade hon? Men det är nog sant, jag väljer gärna rutor och särskilt om alternativet är randigt.

6 kommentarer

Publicerat i Textil | Etiketter:Ryaull, slända

Skrivet av: brittakarolina | 16 mars 2014

Mars-våren

Nu när det börjar våras och ljuset återvänder, tiden man hoppats i smyg på, men vad är det man tror? Mars-solen pekar på dammet som inte besvärat sedan i oktober. Sen gick det runda lysröret till min skrivbordslampa sönder. Lampan är gammal och för två år sedan jagade jag runt i lampaffärer i fyra kommuner för att hitta ett passande lysrör, ingen hade något men en kunde beställa och det tog två månader innan det kom.

Lasses moped kom och den kördes in i utrymmet bredvid hissen som utrustats med lyse och el och efter någon vecka samlades terapeut och elev och jag och vi skulle ta ut den för övningskörning, men det var liksom tji. Den var för stor för utrymmet och allt vårt mätande i förväg kom på skam. Passerande granne Uno hjälpte till och efter mycket lirkande kom den ut och vi tog en runda, men att köra den tillbaks till skrubben ännu en gång blev det inte tal om. Det fanns då ingenstans att ställa den och den måste stå frostfritt och inlåst. Återstod bara ett, den gick in i hissen och sedan in genom dörren till lägenheten och där blev den kvar. Balkongen? nej, arbetsrummet fick det bli, men det blev svårt att ta sej till en sittplats för rummet blev fullt. Sen gällde det att kunna vända åkdonet men det grejade jag i fredags morse. Lasse hade grubblat under natten och kommit fram till att det måste bli en mindre modell. Då terapeuten kom klockan tio fick hon i stället för att ha körlektion, åka iväg med trehjulingen till sitt förråd för att senare kunna byta till en mindre.

Det var skönt att återta skrivrummet och när sen datorn inte ville funka och dessutom började snarka kändes det som ett tecken på att det var slutskrivet för min del. Det har brukat hjälpa att blåsa igenom håligheterna och flytta på dammet lite men inte den här gången. Då blev det dammsugaren nästa. Jag sög grundligt vid alla galler och när jag tog ett sista drag över tangenterna sa det ”slirp” och F:et följde med in i dammsugaren. Jaha då var det bara att plocka ut dammsugarpåsen, klippa upp den försiktigt, den var förstås inte nytömd och sen börja leta. Där låg F:et men någon liten grej som fäster den hittade jag inte.

Det kändes faktiskt lite motigt just då, våren bidrar kanske genom att vara en svårare tid för äldre människor än hösten, folk med gemensamt förflutet som vi vinkat åt när vi handlar och bytt några ord med, hittar vi plötsligt bland dödsannonserna.

Våren är ett stort och tungt steg som känns övermäktigt och när jag suckade som värst ringde telefonen, det var Gösta. Han är i Sverige och jag undrade var. ”I hissen” !! Fort fram med en kopp te och lite tilltugg, koka ett par ägg och sen blev allt lite roligare. Kan jag tvätta ett par skjortor? Hur lång tid tar det? Tvättstugan var ledig, en halvtimme tog det, sen tork en halvtimme och han hade skjortor för några dagars turné vidare ner genom landet. Sen en kopp kaffe och ajöss.

Åter till datorn, den funkar även utan F, man får sikta på mittpelaren och ta i lite extra.

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Våren är svår

Skrivet av: brittakarolina | 14 mars 2014

Snödroppar

Snödroppar är är växter som trotsar både snö och kyla och som tittar upp när man minst anar det på nya året. De här fick vi igår av Monica och Tollef och de är de största, vitaste, och mest flygande jag någonsin sett.

4 kommentarer

Publicerat i Växter | Etiketter:Snödroppar

Skrivet av: brittakarolina | 07 mars 2014

Bävergnag

Väsbyån är det vildaste vi har på nära håll och varje gång man går utmed den händer något, häromdagen såg man på långt håll att tre träd hade sågats ner inte långt ifrån de bävergnagda stubbarna från något år tidigare, snittytorna var ljusa och alldeles färska. Lite längre fram kom den troliga orsaken. Bävern eller bävrarna har inte gett upp sin önskan att bygga något i Väsbyån för flera rejält tjocka sälgar var avbitna, även det hade gjorts ganska nyligen. Veden i kärnan ser ut som om trädet fått hjälp att välta och kanske har parkavdelningen räddat omgivningen från att få träd över sej, då man går förbi.

När ska jag någonsin få se en levande bäver? När gnager dom, på förnatten eller efternatten, i gryningen?

Nu finns det nästan bara alar och björkar kvar utmed hela ån och de verkar få stå ifred.

Jag tyckte det var mycket vatten i ån när nollan var synlig, nu går ytan upp till tvåan och vattnet strömmar.

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Bäver, bävergnag, spår av bäver, Väsbyån

Skrivet av: brittakarolina | 05 mars 2014

Irländska fragment, de sista

Våra sex dagar borde varit sexton, men då hade nog resan inte blivit av för vid den här tiden hade vi alltid ont om tid. Vi susade vidare genom det exotiska Irland över mossiga broar och förbi riddarborgar, kyrkor och rundtorn och hus i färger vi aldrig skådat, allt var sevärt och när vi stannade till någonstans fick vi oss historier till livs.

Rock of Cashel

Vi nådde Newgrange som är en megalitgrav och som innehåller en mer än 5000 år gammal gånggrift. Den består av en 20 meter lång gång med stenväggar av resta stenflak och innanför den en korsformig kammare också av storsten. Stenkonstruktionen har sedan täckts med jord och sten. Megalit betyder ”stor sten” och megalitgrav är ett samlingsnamn för flera gravmodeller där man en gång, på ett för oss övernaturligt sätt lyckats frakta, resa och stapla jättelika stenbumlingar på varandra. Då vi såg den här stora anläggningen utifrån, verkade den vare sig gammal eller genuin, den kunde lika gärna varit ett landat UFU eller en modern skapelse. Har den verkligen sett ut så här från början?

Bild lånad från Irish Archaeology, images of newgrange through the ages.

Ingången till graven med takluckan the roofbox.

Riktningen på gången gör att solen vid vintersolståndet, vid jultid, skickar in en stråle genom takluckan ovanför ingången och lyser upp den långa gången fram till gravkammaren under 17 minuter. Jordaxelns förskjutning har under mer än 5000 år gjort att strålen nu har 2 meter kvar till gravkammaren från att ha lyst upp även den.

Det här firar man på Irland kring jul 18 – 23 december och alla som vill kan skicka in en önskan om att få uppleva händelsen på plats. Sen gör man ett lotteri av alla namnen och 50 av dem dras och vinnarna får ett meddelande. Varje vinnare får ta med sig en gäst och sen delas de 50 upp på 5 dagar med 10 på varje och de får med sin gäst närvara och uppleva den märkliga solstrålen från insidan. För år 2013 står det någonstans att solen visade sig men det var första gången sedan 2007. Det regnar mycket på Irland och även snöar.

Bild från BBC news, här väntar man på solen år 2010.

Många störs av den vita muren av kvarts runt graven och enligt en artikel på nätet med en lättläst översikt över gravens yttre förändring sedan den återupptäcktes på 1600-talet, har den haft varierande utseende från skogsöverklädd jordhög till kalhuggen med oregelbunden kontur eller med kor betande på taket. Sista utgrävningen gjordes mellan 1962 och 1975 och därefter rekonstruerades det yttre. Den vita kvartsen valdes för att man vid utgrävningen fann stora mängder kvarts som kunde kommit från en nedrasad mur. Tolkningen är fortfarande kontroversiell. (Irish archaeology, images-of-newgrange-through-the-ages)

Nu återstod bara Dublin och Trinity College att se och vi for vidare. Vi körde fel i Dublin och hamnade i en förort så vi var aldrig i närheten av de centrala shoppingstråken men vi hittade till universitetet och biblioteket. Det regnade och vi imponerades av Dublinbornas stoppljus-disciplin, de stannade vid rött och väntade tåligt på grönt.

Pilar ledde oss till biblioteket med bokskatterna och vi förundrades över den synliga mängden av böcker, här finns 5 miljoner tryckta volymer och de två evangelieböckerna vi var mest intresserade av att se, The Book of Kells och the Book of Durrow.

Det långa rummet i Trinity Colleges bibliotek.

Book of Kells är från 800-talet och Book of Durrow från 600-talet och de är de stora klenoderna. De låg i små glashus och bläddrades sakta till utvalda sidor. Book of Kells har skapats av munkar från Iona i Skottland och Book of Durrow är man inte överens om var den tillkommit men den kan vara från Durham, Lindisfarne eller Iona. Irland kristnades på 400-talet av koptiska munkar och visst känns det som något koptiskt över bilderna i Book of Durrow.

Örn och Lejon ur Book of Kells

Bevingad man eller ängel och Kalv (Oxe) ut Book of Kells.

Örn och Lejon ur Book of Durrow.

Kalv (Oxe) och öppningssida från Markusevangeliet ur Book of Durrow.

Bilder från vykort från Trinity College

De fyra evangelisterna avbildas ofta som olika djur men för mej som inte haft kyrkan som andra hem har symbolerna förblivit okända till ganska sent i livet. Ända tills jag var med om världens bästa guidning av Venedig, där Markus och Lejonet presenterades. Matteus är en ängel eller bevingad människa, Lukas är en oxe men i de här böckerna är han en kalv, Markus är ett lejon och Johannes en örn och djuren och ängeln i sin tur representerar en rad egenskaper.

Innan vi hann lämna Irland mötte vi en rad ekipage med hästar, Irish cob, som dragare.

Bilderna från den här resan är lite lurviga för jag har hämtat upp dem från gamla dior.

4 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Book of Durrow, Book of Kells, Irish cob, Irland, minnen, Newgrange

Skrivet av: brittakarolina | 28 februari 2014

Irländska fragment, några till

Det finns numera en rad arkeologiska friluftsmuséer, där man söker sej tillbaks till glömda tekniker för att bättre förstå de fynd man gjort. I Danmark var man tidigt ute och deras textilskatt från bronsålder (1300 f.Kr) har gjort att man arbetat mycket med textila tekniker. Nu finns de lite varstans, experimenten som ska återta förlorad kunskap. Beroende på art av fynd startas projekt som finansieras genom pedagogisk verksamhet och turister. På Irland har man megalitgravar – dösar, pålbyggnader, fornborgar och skärvstenshögar och i Craggaunowen har man i ett lummigt område med en liten sjö försökt återskapa alla företeelserna. Det som syns på lite håll är pålbyggnaden – crannog på en skapad ö i sjön, med en bro ut till husen och ett vakttorn vid ingången. Husen har lerklinade väggar och toppiga halmtak, att de valt halm och varför står ingenstans. Man har funnit 1.200 crannogs på Irland och de har bebotts från bronsålder (1.200 f.Kr.) och några ända in på 1700-talet.

En fornborg har också rekonstruerats, den hör till ett senare skede 3-400 e.Kr. och man vet att då blomstrade bl.a. hantverket. Husen har samma form som pålbyggnadens men väggarna är av sten och taken lika toppiga.

Att skapa med primitiva verktyg lockar alltid och man ser genast ute på gården ett spröt som ser konstigt ut, från spetsen går ett snöre in genom ett tak. Det hör till en tidig medeltida träsvarv och den drivs med en trampa av svarvaren.

Vi var ensamma besökare men hade tur, en man fanns där och han demonstrerade svarven och det är mitt bestående minne därifrån.

Bild av svegsvarv av Åke Landström

En rejält tilltagen varp var uppsatt i en stående vävram, tecknet för tillverkning av textil. Den skulle kunnat säga något men står där mest för att fylla ut ett tomrum, det är svårt att befolka och göra en sån här miljö levande och trovärdig. När jag googlar ser jag att man har tillfört en del på senare år, vi var där i början av experimentepoken.

En skärvstenshög ingår nu bland rekonstruktionerna och det är ett vanligt fynd från bronsålder även hos oss och funktionen är ännu en gåta. En intilliggande grop har tolkats som kokgrop men har nu belysts ur flera vinklar än den vanliga ”matlagning” av Ann-Mari Denvir i en uppsats om man slår upp Fulachtah Fiadh- An Irish Mystery.

Bild från Wikipedia

Här förvaras också ”Brendans båt” i ett tältliknande glashus. Brendan var en irisk munk som levde och dog på 500-talet och i ett manuskript från 700-talet beskrivs hur han tog sej till Amerika i en öppen läderbåt – en curragh. På 70-talet upprepades bedriften av Tim Severin i en båt han byggt av ihopsydda brädor och överklädda med oxhud, för att visa att resan var möjlig. Brendan var alltså tidigare än vikingarna att nå Amerika, men vårt nutida historieorakel Dick Harrison avfärdar detta med en handviftning.

Efter besöket i lövgrönskan for vi ut till havet och hisnade av de stupande branterna vid the Cliffs of Moher, 200 meter rakt ner, det var mäktigt. Inga skyddsräcken någonstans.

Bild hämtad från nynerd.com

Nästa plats att se var Bunratty Folk Park och där fanns allt! Det var en plats inspirerad av Skansen, som var lite hemtamt för mej den här tiden. Gamla hus från olika regioner och tider, allt omsorgsfullt inrett och med osande torvbrasor i eldstäderna, ett stort stadskvarter med öppna affärer och hantverkare och folk i kläder från någon dåtid rörde sej överallt, det var alltså ingen blek kopia av Skansen utan en levande dröm om Irlands 1800-tal.

Fiskarens hus

Förutom allt det folkliga fanns också Bunratty Castle från 1400- talet på området och där ordnade man medeltida banketter med mat och drycker och underhållning som då, det var bara att köpa biljett. Jag blev eld och lågor och såg vilka möjligheter Skansen hade att utveckla Högloftet till något liknande och väl hemma igen försökte jag tända dem jag nådde på idén, men den var för mycket och jag var i fel ände av idékläckarkedjan.

I en av handelsbodarna fanns en samling fina kopior av sjömansarbeten av valrosstand.En vilande and följde med hem och ligger i fönstret och påminner om besöket. Både Bunratty och Craggaunowen ägs av ett aktiebolag, Shannon Heritage och de arbetar för ”Heritage and Cultural Seekers in Ireland” (sökare av arv och kultur).

Vid den här tiden var Karin inne i en period med stolar och hade just visat sin sjögrässtol, så vi var vakna och såg stolar överallt och provsatt de flesta.

sen kommer lite till….

7 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Brendan, Bunratty Folk Park, Craggaunowen project, Experimentell arkeologi Irland, Irland, Shannon Heritage

Skrivet av: brittakarolina | 26 februari 2014

Irländska fragment

En fråga om att ”blarra” väckte minnet av en resa till Irland för ett antal år sedan. Ordet betyder väl i stort sett hos oss att prata smörja. I ett radioföredrag hörde jag en gång att man vill tro att det växt fram ur den irländska seden att kyssa Blarney Stone för att bli begåvad med vältalighet. Och vältalighet behöver inte vara detsamma som kvalitet på innehållet i det sagda.

Lasse skulle delta i ett ISO möte om dentala material i Cork en höst och då det var över skulle jag dyka upp och vi kunde se oss om några dagar på ön, det fanns mycket att vara nyfiken på, hur grön var den gröna ön? är alla irländare berättare? spelar de och sjunger mer än andra? är alla irländare rödhåriga? mm mm.

Några ”måsten” fick vi inte missa, the Book of Kells i Trinity Colleges bibliotek i Dublin, jättedösen i Newgrange och en bronsålders-boplats man försökt återskapa som ett projekt om levande förflutet i Craggaunoven, men det blev fler, Bunratty Folk Park, the Blarney Stone och kanske det mest överraskande, Dinglehalvön.

Lasse hade hyrt en bil, han hade sex semesterdagar kvar och på en karta prickade vi in platserna vi ville se. Uppfattningen om vilken tid det verkligen kunde ta fanns inte och snart märkte vi att allt gick mycket långsammare än väntat, vägarna var krokiga och backiga och det hände att vi inte kom fram förrän sent på kvällen, turistsäsongen var över och många B&B hade tagit ner sina skyltar. Precis hur vi åkte minns jag inte längre, bara att vi kom fram till de olika ställena.

The Blarney Stone

I Cork hade vi tillbringat en kväll med Aidan McCormack, dentalhandlare och hans fru, språklärare som undervisade i iriska. De nämnde Blarney Castle, inte långt från Cork som en turistmagnet för irländare, de sa också att på Dinglehalvön talades bara iriska och där fanns beehive-huts.

Vi började med att leta upp the Blarney Castle, det var ett stenslott högt uppe på en klippa, halvt i ruiner med ursprung i 1100-talet och ombyggt på 1400-talet och det finns en kalksten inmurad i bröstvärnet som har ett mytiskt förflutet. Den som kysser den stenen får vältalighetens gåva och det vill många ha på Irland, det kommer årligen 300000 personer hit och de betalar glatt vad det kostar att baklänges på rygg hasa sej över en kant på tornväggen och kravla ner mellan ett par stenblock till stenen som ska kyssas medan en gubbe håller i en så man inte faller igenom och ut i luften, det är 25 meter till marken. Förr höll man den kyssande i fötterna hängande utanför bröstvärnet men en gång tappade man greppet och personen slog ihjäl sig och då fick man lägga om rutinerna, därav de konstiga manövrerna från insidan.

Kö till stenen. Bild från the Blarney Castle photo gallery.

Det var söndag och en lång kö av människor klättrade uppför trapporna genom trånga passager och då vi kommit upp till kanten och såg vad som pågick blev vi länge stående, tveksamma inför det vi såg. Samtidigt som ingen av oss trodde sej bli förändrad efter kyssen, var alltihop så helknasigt så vi måste tillåta oss galenskapen, vi behövde ju inte berätta för någon och har heller inte gjort det förrän nu. Många kändisar har varit där bl.a. Churchill och andra ”statesmen, literary giants and legends of the silver screen”, kan man läsa på nätet.

Så här kan det se ut när man ska ner i mellanrummet och

så här innan man kommit så långt. Vi fick till och med ett papper på att vi varit där.

Irländarna tycker om att berätta och prata men också att lyssna, det märkte vi nästan genast. Man behövde bara fråga efter vägen så fick man själv en fråga och sen var utbytet igång, de hittade alltid en anknytning och man kunde bli kvar hur länge som helst, det var roligt.

Dinglehalvön

Utan att veta något mer än namnet såg vi på kartan att Dinglehalvön i sydväst sköt ut i Atlanten och möjligheten att komma nära vatten och få se de små stenhyddorna lockade. Längst ut på halvön finns staden Dingle och vi satsade på att hitta sängar för natten där. Vi for genom ett strängt och trädlöst landskap med många stenmurar som avgränsade smaragdgröna betesmarker och odlingar, bergen började på ena sidan av vägen och höjde sej uppåt och försvann i en mössa av moln. Höga häckar av Fuchsia-buskar kantade vägen och blommade i rött och vägskyltarna hade texter på både engelska och iriska. Det hann bli mörkt innan vi nådde Dingle och som tur var hittade vi ett B&B och gick sen ut på stan för att få något i oss.

Grönt även utan träd

Fuchsiahäckar utmed vägen

Man spelade och sjöng innanför pubdörrarna och till slut vågade vi oss in på ett ställe och där satt vi sen med runda ögon och insöp den blandade kören av iriska röster och melodier. Inte ett ord fattade vi men det var medryckande.

Vi kunde läsa i broschyrer att det fanns ”beehive huts” – bikupehus på minst 50 ställen, de låg lite här och där och såg ut att vara av samma konstruktion som i Provence, byggda av småsten utan bindemedel. Man har använt dem att bo i under lång tid och ända in på 1900-talet och formen har inte förändrats under tiden. Om man googlar på Dingle Peninsula Huts&Clochauns finns en utförlig redogörelse för vad som går att veta om den här bebyggelsen.

Bild av LLoyd Kahn

Dingle Gallarus Oratory anses vara en tidig kristen kyrka från 1100-talet.

Bild Vikipedia

Vi fick på något sätt höra talas om den så kallade labyrinten, som man inte visste hur den ursprungligen använts. Vi letade upp den på en bergsida bakom en gård med havet som utsikt. Vi var då ute på en del av halvön där de engelska texterna på skyltarna inte längre stod med, enbart iriska långa rader av bokstäver. Då vi knackade på i ett hus för att fråga om vi fick gå över deras mark till labyrinten, ruskade de på huvudena och visade att de inte kunde engelska, men vi pekade och blev förstådda, vet inte om det var sant att de inte förstod. Labyrinten var ett bygge av ett antal runda rum med en smal förbindelse mellan rummen och väggarna var lika breda som tomrummen. Inte trevligt att bli instängd i det byggnadsverket om det dessutom hade tak.

Det som delvis fått mej intresserad av Irland var ett gäng arkeologer ledda av Göran Burenhult som grävt ut megalitgravar – dösar på västkusten vid Carrowmoore i Sligo och sedan föreläst om vad de fann och hur de tänkte om utvecklingen 3000 f.kr. och det tidigaste jordbruksskedet.

Vattnet rann från de stora höjderna i floder, molnen fyllde ständigt på och ibland gick floden över vägen och man fick köra igenom forsande vatten, på en del ställen fanns trampstenar att hoppa mellan, så man slapp bli helblöt om man gick eller cyklade.

Vi hade kunnat bli kvar länge, men biljetterna hem begränsade tiden så vi for vidare och nästa ställe var Craggaunowen men vi orkade bara till ett B&B på en mörk bakgata i Limerick. Namnet ger associationer till roliga verser men man vet inte hur versformen fått sitt namn. Jag lånar en tam limerick från Ulf Herrströms engelska: There once was a man from Darjeeling, Who took a train from London to Ealing, When it said on a door, Don´t spit on the floor, He carefully spat in the ceiling.

Mer senare….

1 kommentar

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Aidan McCormack, Beehive huts, Blarney Stone, Dingle, Irland