Det knarrar inte under fötterna i vinter – än så länge, ibland är marken vit i ett par dagar och ibland regnar det eller töar så att underlaget blir till is. Svårt att välja promenadväg för dagens friskluftsintag, men jag närmar mig Suseboparken som ligger två kvarter från där jag bor. En skylt jag inte sett förut har kommit upp, den är lysande grön och handlar om hur fint det är här under sommaren i parken.
Just nu är förstås skylten inte aktuell, gångbanorna har som alla av vädret förvandlats till iskanor. Men jag envisas och tar mig ut i parken.
Snöhögarnas färg har blivit vinterns färg i våra trakter. Lite motiga att ta sig förbi.
Men det gick
Här står det lilla märkvärdiga och ihåliga äppelträdet som inte ger upp utan bara fortsätter att blomma och ge mängder av äpplen.
Härifrån ser jag längre upp i parken att två stubbar har tillkommit, den ena är snyggt sågad nära marken men den andra ute i gräsmattan ser konstig ut. På den gröna affischen är dessa träd yppigt bladfulla men de kommer inte att grönska i sommar.
Ingen presentation av vare sig sågningssättet eller varför. Den nya sedvänjan att göra en trädfällning till lekstuga för en man utrustad med motorsåg och som får gå löst på stammen av det gamla trädet och låtsas att resultatet är konst. Det är på något sätt att slå en slagen och det känns fegt. Och det här ska vi i Väsby tycka är fint och vara nöjda med. Har vi en kulturnämnd?
I det här trädet byggdes före parkens omvandling, en koja? som var en brevlåda, där Väsbyborna skulle lägga sina önskemål om parkens utformning och vad man ville ha ut av den ”nya” parken. Kan inte tänka mig att någon önskade se detta slut för trädet.
30 januari, det är idag fem år sedan Lasse dog. Det går inte att fira, bara tända ljus och fundera över hur roligt det var att höra hans röst att vi bekräftade varandras existens under många år. Jag tänker också på förändringarna i samhället och det egna åldrandet som han slapp uppleva och det värmer när någon säger att de minns honom.
Helgerna är utstädade, de lysande slingorna på balkongerna är släckta och vi har fått en timmes extra ljus på eftermiddagen. Kvar ligger julklappar till och från våra familjer, vi kunde inte träffas till jul som vi hoppats, den enda som fick packa upp något var jag.
Tulpanerna har tjänstgjort som E-post-grattis och blev sen kvar och gav färgglädje en vecka i köksfönstret.
Renoveringar
av mig och mina hjälpredor påbörjades förra året, datorn var nog först ut. Niklas hjälpte mig att räta ut trassel och fixade ny dator och en stor skärm. Bilderna blir härliga att se i stort format.
Nästa renovering gällde min hörsel. Det gick inte från en dag till nästa. Det tog sin tid Jag har hittills varit foglig och trott att jag fått det bästa som kan uppbringas men har så småningom förstått att det finns klass-skillnader även för hörhjälpmedel. I så många år har jag inte kunnat höra musik vare sig live eller inspelad, när den gått genom mina hörapparater. Jag har helt enkelt vant mig av med att lyssna på det förvanskade och störande ljudet som musik omvandlats till, har sagt adjö till musik. Med mitt nyutvecklade jag ville jag nu få den sorts hjälpmedel som jag vet att även yngre personer förses med, audionomen såg tvekande på mig och sa, ”tror du att du skulle klara av det då”? Jag fick de eftertraktade hörisarna och förutom att de inte piper när jag kramar någon, så hör jag nu musik igen, både live och inspelad. Vilken överraskning !
Några avlagda telefoner som samlats i en skrivbordslåda, Den högra är dock ny.
Nästa renovering gäller mobilen. För några år sedan köpte jag en dyr mobil på ett extraerbjudande till reapris. Den tog lite tid att bli kompis med men telefoner har ju utvecklats väldigt fort jämfört med våra gamla väggfasta, så lite nyheter får man ju stå ut med. Den jag köpte var inte riktigt att lita på under hela sin tid men sista året blev den alldeles knäpp. Den kunde ligga någonstans och ringa upp telefonnummer från listan alldeles själv och med högtalaren på för hörselns skull och någon ropade, HALLÅ från där den låg. Jag visste inte i förväg vems nummer den valt och jag fick gång på gång be om ursäkt för mobilens tilltag. Det kändes dubbelt att behöva säga, jag har inte ringt upp dig och när Gösta tröttnade på att höra historierna om vad mobilen gjort sa han, du ska få en ny.
Jag fick en ny, den senaste och bästa och jag njuter varje dag av att den inte gör något som jag måste be om ursäkt för.
En renovering till är påbörjad, nu är det ögonen. Gråstarr ska avlägsnas, då kommer jag att få se klart och och allt kommer i ett nytt ljus. Men jag väntar ännu på att få en tid.
Kan man renovera en pepparkaksdeg? Eller måste resultatet bli det den var avsedd att bli? Till jul vill jag ha pepparkakor och jag brukar göra en deg som ska stå övernatten och få bra konsistens. Sen orkar jag inte kavla ut hela degen en kväll före jul och packar därför in den obakade delen för några dagars förvaring tills orken kommer igen. Orken höll sig borta, men kanske skulle jag försöka göra gingerbisquits av degen som nu var mer än en månad gammal. Vi åt sådana i Skottland, de är stora som handflator, upp-pösta och riktigt knaperhårda. I förgår kväll gjorde jag försöket, rullade stora kulor som plattades till och in i ugnen. De blev inte som de skotska men det gick fort och degen gick åt. Kanske renovering inte är rätt ord, nytt av gammalt? Klart ätbara.
22/1-22 Den här bloggen är en vecka gammal och det ser inte längre ut som på bilderna längs ån i Upplands Väsby. Vinterdagarna är obeständiga, temperatur och nederbörd varierar häftigt och just nu är det ett nytt, vitt snötäcke som gäller.
16/1-22 Har varit inomhus i väntan på att iskanorna som bildats av den smältande snön på gångvägarna, ska sandas eller smälta bort. Gissade i söndags att det trots ett dystert gråväder, kanske var dags att pröva en å-vandring.
Mycket vatten i ån och kanterna rensade från sly och vissen vass. Så fint ! Skräpet även på sidan åt järnvägen undanröjt. Ska ån äntligen få bli en levande tillgång i Upplands Väsby?
Tågen rusar tätt förbi med ett par minuters mellanrum, vartefter min hörsel försvagas retar jag mig mindre på deras oljud. Järnvägen är upphov till vårt samhälle och ljudet från den har kommit att ses som en olägenhet. Jag brukar möblera med en överbyggd järnväg där den skär genom Väsby, ett ljuddämpande rör där tågen kan passera utan att störa de som bor närmast,
Här söderut har det varit lite kusligt att gå mellan täta buskage och en tillstökad grafittivägg, Det finns kärlekslöst behandlade områden i Väsby och skillnaden är stor. när man rensat undan oplanerad och taggig grönska.
Till och med kullen under Mälarvägsbron som såg bedrövlig ut, har man plockat undan alla sopor från. Det är verkligen vilsamt att se. Andra sidan av ån är ju svår att nå annat än med långarmad maskin eller med båt.
Så här långt var gångvägen avsmält, jag ville se ekarna lite längre fram
Men där kom jag inte förbi, , så jag vände och gick tillbaks.
De namnlösa konstverken lite här och där utmed ån har farit illa av vädrets växlingar men händerna vid ett brofäste ligger stadigt kvar.
Jag önskar er alla som läst min blogg, En God Jul och Ett Gott Nytt År !
Nu tar bloggen en paus, den ha existerat i tolv år, ändrat form och anledning under dessa år men också förändrats av wordpress så att jag inte begriper ett smack av hur mina enkla texter ska läggas in, dvs jag har helt enkelt inte inte ”hängt med” i utvecklingen.
Glädjen över den respons ni givit mig är stor och är något jag aldrig skulle fått uppleva utan internet.
Här är några änglar som fått komma ut ur sina gömslen en gång om året.
Pappersängel inköpt på Plantagen för c:a 10 år sedan
Min äldsta ängel från början av 1900-talet
Ängel tillverkad av Karin på Konstfack, den bor i en tekopp från Slava i S.t Peterburg.
Har fått för mig att jag vill hitta en bonbonjär just till den här julen. Men jag har börjat förstå att trots den enorma försäljningen av lösgodis, mellanlandar aldrig de små bitarna numera i en vacker skål med lock.
Jag far till mitt närmaste köptempel för att leta. Eftersom jag inte ärvt någon godisskål med lock, de hör hemma i andra århundraden än de jag upplevt, får jag leta bland nytillverkade i glas eller porslin. Men nej, de finns inte.
En del av affärerna i det här varuhuset har som många andra drabbats av dålig lönsamhet och fått slå igen. Det som räddar verksamheten tillfälligt (?) och som drar in med sina dofter är snabbmatsställen eller hav av just lösgodis i genomskinliga plastlådor som lockar med tusen färger.
Efter att ha avverkat två våningar känns luften jolmig kanske en kopp kaffe kan ge ny kraft. En väl skyddad lägereld flammar vid rastplatsen.
Mitt letande gav inget, så jag for hem och prövade på nätet.. Bertil Vallien har formgivit bonbonjärer i glas åt Boda på 60-talet. Auktionshusen har bilder på extrema skapelser, jag får kolla om något lite enklare dyker upp där eller hos Tradera, men till jul blir det nog inte.
Vädret varierar och överraskar ständigt med något oväntat. Efter de rekordkalla dagarna med is och snö, smälte allt bort igen. Längtade efter att åka till bokhandeln i Sigtuna, den var förr en skattkammare för den som letade efter bok-klappar. Behövde åka tidigt för att ta vara på dagsljuset men onsdagen kändes ändå som norr om polcirkeln.
Garaget var genomblött och bilarna helt överdragna med vatten, så blir det alltid när snön smälter och garaget ligger i vägen för smältvattnet.
Sigtuna, parkerade utan trängsel, där staden ”börjar”, men hu vad det såg grått ut, hit åker man annars bara i vackert väder.
Lite av Visbykänsla kan koma över en bland kyrkor och ruiner.
Sigtuna rådhus får vanligen visa upp sig ståtligare, men det blev väldigt litet då den blå skåpbilen parkerade på torget.
Stora gatan genom stan, Många affärer med lockande julskyltningar men som i gamla städer kan det vara svårt att ta sig in över höga trappsteg och andra hinder.
Bokhandeln hade förändrats men inte till det sämre. Jag märker att jag behöver exponerade omslag, inte tysta bokryggar för att lockas till läsning, om jag inte har ett författarnamn att fråga efter förstås.
Rikligt exponerade omslag bidrog till att min kasse blev tung när jag trixade mig ut på gatan igen och for hemåt.
Tänkte slå två flugor i en smäll och uppsökte stenladan i Steninge på hemvägen. Ett nybyggt område som fått namnet Steninge Slottsby har växt upp ett par stenkast från stenladan och förändringen av ladans verksamhet är påtaglig. hela framsidan av den pampiga ladugåren, ”stenladan” var i går möblerad med cirkusvagnar för godisförsäljning och lotterier.
.
Vad jag behövde var en kaffetår och det fick jag till slut inne i lagårdens mörker. När jag kom ut var det lika mörkt utanför.
Det finns en Facebook-grupp på ett par tusen rosenälskande personer, varav rätt många lägger in bilder, frågor och svar om rosor under odlingssäsongen. Gruppen heter,”Vi som stödjer Svenska Rosensällskapet” och stödet är mentalt. December, när vi räknar ner dagarna fram till jul är bildkalendrarnas tid och många i rosgruppen har rosor så de kan fylla en hel kalender med sommarens vackraste rosbilder. I dag har man hunnit fram till lucka 6 och det är ovanligt att samma ros visas ofta. Rosens namn och odlingszon underlättar om man funderar på inköp eller har idéer.
Mina rosor är numera få och de växer vid sommarstället, dit längtar jag förstås, men det är just ett sommarställe utom räckhåll under de mörka årstiderna. Det är sparsamt med rosor i Upplands Väsby – men intill vår huslänga har en husägare en rosenhäck mot Dragonvägen, den blommar tidigt och ger de saftigaste och mest förföriska nypon.
Två rosor håller som bäst på att rota sig på baksidan av vårt hus. Jag tycker att alla i föreningen som vill ska få plantera sin egen ros, det skulle kunna glädja alla och hålla oss med blommor under hela växtsäsongen eftersom det finns så många olika blomningstider.
Clair Renaissance heter en av de nya och den blommar ännu den 24 oktober, när träden fällt löven.
Det blev plötsligt december, den illa förtalade novembermånaden slank förbi så fort att jag inte hann stanna upp inför alla anledningar som förr fanns att fira. De var flera, bröllopsdagen, Allhelgona, Fars dag och första Advent.
Bröllopsdagen brukade både Lasse och jag glömma när vi hade som mest omkring oss men då vi blev ensamma kom vi ihåg den bättre och den sista, den 67:nde överraskade Lasse mig med en blomma skickad från blomsteraffären.
Till Allhelgona skulle vissa avlidna bli ihågkomna med en vinterkrans, det var min mamma noga med.
Fars dag (och Mors) sa vi att vi inte behövde fira, de var bara ett påhitt för att få lite omsättning i affärerna, men Lasse blev ändå väldigt glad om barnen kom ihåg sin far och ringde honom den dagen.
Första advent firas av kyrksamma människor men det var jag aldrig med om som barn. Jag kan tänka mig att efter att ha varit i kyrkan på kyrkoårets första dag, åt man en stilla middag med sina närmaste. Det var lite ”fint” att bli inviterad till sådan middag senare i livet. Första advent skulle julstjärnan vara upphängd och en ljusstake med ett tänt ljus av fyra inledde de fyra veckorna före jul.
Alla dessa före detta ”måsten” har omvandlats till att jag åker till kyrkogården och tänder ett ljus hos Lasse .
I dag fick jag den tredje covidsprutan och en i andra armen mot influensa. Man får vara där det går och vi fick vaccinet serverat från en ljusgrå flygel sittande på en pianopall bland exotiska träd och buskar.i servicehuset vid Runby torg.
Det är dags för julkorten, att hitta på vilka som ska få vara årets statister. Min dockfamilj har varit med några gånger. Det trogna småfolket har inte varit ur sina tomtekläder sedan förra året, så det blev en rejäl avdamning på balkongen. Lasse och jag både skrev och fick många julkort genom åren, men vartefter vännerna och släktingarna lämnade jordelivet, blev korten färre. Sen har man ju snabbare kontakt på internet och papperskort känns urmodiga, fast några ska jag ändå få till..
Kunde jag bara få dockorna lite mer samarbetsvilliga så skulle det gå bättre.
Bilden av julstjärnan ovan är lånad från Plantagens reklam
Julstjärnan (Euphorbia pulcherrima), som är det mest julröda man kan se, har sitt ursprung i Mexiko. Den täta röda färgen på bladen kring blommorna blev väl efter ett antal jular lite tjatig och för några år sedan fanns plötsligt vita julstjärnor och ganska snart därefter rosa stjärnor och även flammiga. De kunde som förr ha en rak stam men det kom nya former med många stammar som små buskar och varierande i storlek.
Häromdagen fick jag något jag inte sett förut, en lite omvandlad julstjärna, där de röda stjärnorna var mångdubbla och liknade nästan rosor. Någon sa att de här fanns redan förra året.
Nu kom julens färg lite närmare och vintern verkar vara här på allvar, det är dags att leta fram broddarna för det fryser om nätterna.
Om någon undrar varför jag är så fixerad vid det nybyggda höghuset Drabanten i Upplands Väsby så beror det nog mest på att det har blivit min ständiga följeslagare utanför fönstret tillsammans med det blå kommunalhuset med sin tydliga klocka. Jag följer timmarnas gång genom att kolla vilka band i tornets gyllene ytterskal som just då återkastar solljuset och bländar oss med ljusgnistor. Inte bara väggplattorna ger liv åt byggnaden, även fönsterrutorna är föränderliga och återger himlens olika färger från vitt till mörkaste blåsvart.
I utsikten från fönstret skymd av mittstaget, råkar en grupp folk ingå som brukar ha svårt att hitta en lugn plats att träffas på och som blir bortfösta var de än hittar en bänk där de kan samlas. Jag önskar att kommunen ville lyssna och göra något positivt och inte bara plocka bort soffor, det drabbar oss alla och inte bara den grupp som vi tror inte finns om de bara hindras från att visa sig.
När jag inte tittar ut genom fönstret sätter jag mig vid vävstolen och då glömmer jag det jag ändå inte kan förändra och lägger in trådar som jag tror kan bli bra. Just nu är det ett ”sommarbrev” som ramlade fram ur en pappershög när jag flyttade på den. Det är brevet från Karin och barnen när de var små och var på Gotland. Jag såg hur fint det var och ville väva det.
Brittakarolina's Blog 