Snön ligger fortfarande kvar på träden, inte lika läckert som just när den föll, men det är ljust när man tittar ut genom fönstret.
Dragonvägen
Skrivet av: brittakarolina | 13 december 2016
Mera snö
Publicerat i Träd, Uncategorized, Växter | Etiketter:Dragonvägen, träd med nyfallen snö, Upplands Väsby
Skrivet av: brittakarolina | 10 december 2016
Inte bara blommor
Blomsterdelen av Steninge stenlagård
Blomsteraffär? Dekorativa tillbehör och annat som inte går att motstå, när man sakta orienterar sig fram till de levande växterna.
Den levande växtligheten, krukodlade citroner, ovanliga Amaryllisar och allt det andra som blommar, står under ett starkt bländande vitgult ljus och i en hast kommer jag inte på något sätt att lura kameran.
Publicerat i Hantverk, Uncategorized, Växter | Etiketter:Gult ljus för växtlighet, Steninge stenlada, Växtbutiken
Skrivet av: brittakarolina | 09 december 2016
Nobelservisens nubbeglas
Några reflexioner.
Det stora Nobelkalaset närmar sig och bland Steninge stenladas glasutbud stod Nobelservisens glas utställda i en låst glasmonter. Man kom väldigt nära och plötsligt såg jag det lilla nubbeglaset, har nog aldrig sett det så nära.
Men vad är det för någon som serverar nubben, bär upp den i sitt hår? En svart någon med tjocka röda läppar och vita tänder, nakna fötter med ljusa naglar. Neej, det är inte möjligt att ett så nydesignat glas kan föreställa något så fullständigt otillåtet som en morian. Titta Lasse, vad tycker du att det liknar? Tyvärr har Lasses enda öppna öga ärr på gula fläcken och han ser allt mycket suddigt och han såg inte ens glaset, än mindre vad det föreställde. Men hur går det ihop med alla internationella gäster, till och med kungen kan ju tvingas att hålla i ett sånt glas och kanske tänka på hovtjänaren Badin. Nej förresten, det serveras nog inte nubbe på Nobelfestligheter – eller gör det? Jag måste se vad det står på nätet om nubbeglaset, någon måste väl ha reagerat.
Nubbeglaset föreställer en djävul ! Jaha, så ser den ut, svans och horn gömda, och vid närmare studium har glasfiguren lindat något om ena foten, det är väl för att dölja bockfoten då. Och kronan med glaset är inte nerkörd i håret på den svarte utan mellan två spetsiga öron som sticker upp. Ja vi vet ju att ”fan uti flaskan bor”, så det är klart att fan ska stå för nubben.
Freudiansk glömska har jag varit med om men det här måste väl ha varit någon sorts Freudiansk felsyn.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:är glasfoten en morian eller en djävul?, Nobelservisens nubbeglas av Cyrén
Skrivet av: brittakarolina | 06 december 2016
Stockholms Aeter och Essencefabrik.
Det var så roligt att äntligen hitta cedroolja förra året och veta att den går att uppbringa, så jag har glömt att kolla om den börjat säljas igen på Coop och ICA. Nu när Lucia och jul kommer närmare är det dags, pepparkaksdags och en utflykt till Vallingatan 14 är nödvändig. Sveavägen in från norr, till höger in på Tegnérgatan upp till Tegnerlunden och Strindberg, runda lunden och till vänster ner på Upplandsgtan, nästan ner till Norra Bantorget, in till vänster på Vallingatan och närmare Drottninggatan finns det med lite tur en glugg att stå med bilen i. 
Sen bereder man sej på en tidsresa, först nedför en brant trappa från gatan och om man klarar den utan att bryta nacken, kommer man in i ett rum från 1800-talet så när som på kassaapparaten och cellofanpappret. Här finns allt som har smak och i burkar och flaskor utmed väggarna från en förgången tid. Ljuset är lite dunkelt och man försöker se allt. Det här måste vara den äldsta genuina affären i Stockholm som fortfarande lever ett eget liv efter att ha startats 1889 och som nu drivs av fjärde generationen av samma familj.
Vissa förändringar kan noteras förstås och man blir inte förflyttad på riktigt, den största skillnaden är väl språket. Skulle man hänga med om bodbetjänten började bemöta en och tala stockholmska från 1800-talet?
Om man inte enbart är ute efter cedroolja eller annan essens, finns det godis av många sorter, gör ett besök här och förundras.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Cedroolja, I vissa pepparkakor, Stockholms Aeter och Essence fabrik, Vallingatan 14
Skrivet av: brittakarolina | 01 december 2016
Dragonvägen
Vår lilla parkrunda förbi hundrastgården och omgivande måttligt skötta buskage är just nu borta. Minigolfen har fått en ny plats, luftigare och inte lika undanskymd som förut och hela området kring Dragonvägen ska omskapas. Gatan som ledde ut till omvärlden är avstängd och uppgrävd men det finns fler vägar.
Att titta på byggen var enda anledningen som kunde få min far att gå med på promenad och det har väl smittat av sej. Det här bygget är lite svårt att beskåda, man kommer inte till riktigt och när vi såg att allt grönt fälldes ville vi blunda och har fortsatt med det. Men igår lite väl sent på dagen tog jag mej intill för att försöka se vad som händer.
En liten pålkran sticker upp just där undergången låg och dit källans vatten alltid rann och bildade svallis över hela gångvägen.
En liten skridskobana under gruset?
Just nu, utan guidning, en enda stor röra.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Dragonvägens utbyggnad, Grundvatten, Pålkran, Upplands Väsby
Skrivet av: brittakarolina | 30 november 2016
Maskiningenjörsstudenten
På väg från Småland stannade vi till i Linköping för att säja hej till Selina och kanske se hur hon bor. Adressen var inte den lättaste att hitta, så hon kom ner till ett hörn vi passerat tre gånger och visade vägen. Fyra studenter delar på en lägenhet och kan laga mat i ett rymligt kök. Tyvärr låg allt på en övervåning så det var bara jag som fick se Selinas rum.
Selina lotsade oss till ett fik nära domkyrkan och där var det tepåsarna som gjorde intryck. Vad läser Selina? Till maskiningenjör med inriktning på design och produktutveckling. Det kan ta fem år.
Det var en stormig dag och snöfall skulle drabba oss på hemvägen, vindrutetorkaren hade pajat men en rådig tjej i Nyköpingsbro fixade den. Resan blev en vitamininjektion.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Selina i Linköping
Skrivet av: brittakarolina | 28 november 2016
En rottråd i Eksjö
För många år sedan, när jag ännu var intresserad av att veta mer om mina rötter, gick jag runt i Eksjö och såg de bevarade trähusen och letade efter färgeriet där min mors färgarfarfar kan ha bott. Det fanns två färgerier i Eksjö på 1800-talet och jag är inte säker på att det berömda nuvarande vandrarhemmet – färgeriet var det rätta men jag blev förälskad i alla de bevarade husen från flera århundraden som dessutom var bebodda. På vår väg till kyrkogården i Vetlanda som vi besökt ett par gånger, passerar vi Eksjö och den här gången bestämde vi oss för att bo där ett par nätter och gå runt på gatorna ännu en gång.
Vi bodde vid torget och mittemot kyrkan står en ryttarstaty, jag trodde att det var Erik av Pommern som gav staden sina privilegier men en skylt sa något helt annat.
En Småländsk husar, jag visste nog inte ens vad en husar var för något. Men alla rusthåll jag kommit att hitta bland förfäderna till vår granne i Skottland, Fred Swanson i de här trakterna får betydelse. Rusthållare försåg kungen med häst och ryttare och det befriade honom från viss skatt och ryttaren som var anställd av rusthållaren var skyldig att arbeta för denne när han inte var i fält. Ryttare och häst ingick i ett regemente, Smålands husarer.
När jag idag berättade för kusin Nisses fru Ulla (91 år) om vår resa och hur trevligt det var att se en husar till häst på stora torget i stället för en kung sa hon på sin fina småländska: min farfar var fanjunkare vid Smålands husarer och bodde i perioder i Eksjö.
Kyrkan vid stora torget från den något nyare stadsdelen
Här börjar gatan ner genom gamla staden. Den stenlagda gatan har i mitten tre släta plattor i bredd som gör det möjligt att dra barnvagn eller rullator utan att skumpa för mycket
Skyltlördag dagen före första advent, hela stan var på benen. Här har man byggt ett golv över en stor yta mellan husen det ser ut som en dansbana med en upphöjd estrad, Forsellska gården står det på en skylt. 
Ett gult hus med gavel mot det stora trägolvet ser nymålat ut och jag läser gatunamnet och undrar hur en vaxblekare arbetar. När jag sedan läser om förra årets stora brand i trästaden, förstår jag att det här är platsen där fyra stora hus brann ner mitt bland alla trähus i gamla staden. Golvet har byggts över ytan för det nedbrunna.
Alla skyltar med något, här utställning av måleri
och huvudbonader
En gren av Emån går genom Eksjö, här vid ingången till muséet.
Krusagården har julmarknad. Den här gården skulle rivas för ett varuhus men räddades genom en stor insats av upprörda människor.
Krusagårdens innergård
På övre våningen fanns servering och lotterier men det som höll mej kvar var bokrummen. Böcker från golv till tak, gamla och inte fullt så gamla, mycket om traktens historia och kända personer och fullpackat med besökare.
Det finns en fin beskrivning av vaxblekare av Sävsjö Hembygdsförening på nätet, Hanna Sandells vaxblekeri av Allan Andersson och det handlar om det vaxblekeri som flyttades från Eksjö till Sävsjö.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Eksjö, gamla staden skyltlördag, husar till häst skulptur på torget, Krusagården
Skrivet av: brittakarolina | 26 november 2016
När det börjar bli riktigt mörkt
I väntan på att vädret ska låta oss fara till Småland och tända ljus på graven, längtar jag efter blomster och vackert pynt. Vi kan väl åka till Rappnes oas, det kan inte bli tjatigt för nu har de säkert gjort fint till advent. Vi passerar Igelbäcken som vanligt och ser att bävrarna gett sig på de tjockaste stammarna i skogen kring bäcken och de öppna såren lyser som lyktor i halvdagern.
Alldeles innanför dörrarna till Rappnes växthus står ett olivträd i en jättebalja. Där hänger gröna oliver och det finns inget mer välkomnande än ett olivträd som någon fått att överleva länge i vårt klimat.
Man har laddat med allt tänkbart för att göra julen festligare än vanligt och det är bara att glädja sej åt allt man inte behöver äga men att låta ögonen få sitt att minnas av vackra ting.
Julstjärnor och Amaryllis är växterna som just nu säljs och de finns i både strimmiga och spräckliga varianter förutom röda eller vita.
Riktigt taggiga och jättestora katkusar.
Och här en bäver, har den gått utmed granhäcken för att hamna här ?
Två högerfötter och två skrattande hästhuvuden
Låt ögonen glädjas och åk hit när mörkret sänker sej över Stockhlmstrakten.
Blommande rosmarin i nästan naturlig storlek är också ett tecken på att man vet vad växterna behöver och gjort det möjligt för dem att blomma.
En bild av mistel med vitbleka mistelbär som kameran inte vill ge skärpa. I senaste numret av Bergianska Vännernas skrift har Nils-Erik Landell skrivit om mistlarna och deras bär och hur de sprids. Mälardalen är Europas största växtplats för mistlar. Sidensvansarna tycker om bären och man kan följa deras flygväg under gångna år genom att på en karta dra streck mellan mistelbestånden.
Publicerat i Uncategorized
Skrivet av: brittakarolina | 22 november 2016
Blåbärspaj
Söndagseftermiddagskaffe hos Karin och Glenn. Köp inget, var det sista Karin sa i telefon, nej men äggkartongerna till gerbilerna ska vi inte glömma – och några mjukare vantar åt Alexandra som inte gillar de stickigaste hundvantarna. Ändå glömde vi både kartonger och vantar och fick låsa upp två gånger innan vi kom iväg, men det hann inte börja skymma. Vi for rakt mot solen och eftersom den varit lite sällsynt ett tag, gick det inte att klaga.
I Södertälje väntade en sån där vacker blåbärspaj som Karin kan göra. Den, ett gott kaffe och prat och vi fick ett par sköna timmar medan det mörknade utanför köksfönstret.
Gerbilerna som blev föryngrade för något år sedan, är pigga och snabba och deras skönhet är svårfångad. De förvandlar en äggkartong till små månformade pappersflagor på mindre än 30 minuter.
Glasskål med sand för tvätt och toalett gör de fort om till sovplats
Den svartas svarta ögon blir inte lika tydliga och tilldragande som den ljusbrunas.
Skulle jag vilja vara en gerbil? En i frihet eller avlad som burdjur? Kanske är vi mer lika än som syns vid första ögonkastet.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Agnes, Blåbärspaj, Gerbiler, Karin och Glenn
Skrivet av: brittakarolina | 19 november 2016
Fiskaren
Vi tog oss ner till ån idag, solen sken och säkert hade ån blivit en flod efter gårdagens hällregn och stigen var kanske fri från snö. Ja visst var det så, men solen stod lågt, det blåste och var svinkallt så det var svårt att riktigt hänföras av det vi såg. Nja vi går nog bara till de stora trästolparna, sen vänder vi och får vinden i ryggen i stället. Jag hann knappt avsluta meningen förrän jag såg något grått röra sig i det vissna gräset utmed åkanten. En häger ! Sakta, sakta klev den mellan de vissna stråna och sträckte halsen långt ut och fixerade vattenytan. Tänk om den tar en fisk !
Vi glömde att det var kallt och följde med lika majestätiskt på andra sidan
Häger i Väsbyån finns redan fotograferad men det är den första vi ser
Varningsskylten för att äta fisk lite längre norrut i det här vattendraget gäller nog inte här och hägern kan inte läsa.
Hägern stannade som förstenad och vi orkade inte invänta nästa steg eller att den tog sin eftermiddagsfisk.
Vi frös faktiskt och vände hemåt, sjön under bron speglade himlen och träden lika fint som alltid.
Publicerat i Fåglar, Natur, Uncategorized | Etiketter:Häger, Väsbyån
