Brittakarolina's Blog

Skrivet av: brittakarolina | 11 november 2016

I väntan på vinterdäck

Idag har bilen äntligen fått på sina vinterdäck, det blev bråttom för många när snön kom, därav väntan. Jag hade ett läkarbesök i förgår att passa och gav mej ändå ut på sommardäcken och trodde att plusgraderna skulle smälta bort snön åtminstone på motorvägen. Snart satt jag fast i en kö, snön vräkte ner och långtradare med släp stod på tvären på flera ställen, det hade bildats höga snövallar mellan filerna och jag förstod redan före Rotebro att jag aldrig skulle hinna in till stan till klockan elva. Såg att en ström bilar åkte av vid Rotebro men snövallen mot den filen såg avskräckande ut så jag vågade inte ge mej in i den och blev därför kvar i kön på väg mot Stockholm och eftermiddag och kväll. Ringde hem och då hade min telefon slutat att släppa fram ljud men Lasse hörde tydligen mej, så han fick avboka min tid. För att inte offra hela dagen och komma allt längre från Väsby utan att veta om bilen och jag kunde kunde återvända, började jag sikta in mej på att ta mej av motorvägen vid Häggvik och antingen åka E4 tillbaks, såg att där rullade trafiken eller ta gamla vägen, men vilket det blir märker jag vid Häggviksrondellen. Bröt mej genom två snövallar och ner mot Häggvik, allt var vitt och vägbanorna gick i ett. Valde vänster för tidigt och kom in på leden mot Täby kyrkby, vände vid nästa rondell och for mot Häggvik och kom ut i bostadsområde, jag var helt enkelt vilse i det kritvita landskapet, vände och hamnade i Sollentuna centrum, en snöplog körde runt i en rondell jag skulle passera och plogen sköt upp en hög vall mot de gator som mynnade i rondellen och det var lite snöpligt att fastna där. Blev lite arg , tog sats och bröt igenom och kom till slut fram till E4 igen. Den var som ett flygfält, kunde inte se var den började eller slutade samt att den smältande snön hade genast frusit till toppar på vägen så det var värre än att åka på runda kullerstenar. En ny upplevelse och bilen höll. Dagen kändes historisk, jag har aldrig varit med om ett värre väglag och har haft körkort sedan 1955.

Kom till slut tillbaks till Väsby och här var vägen plötsligt jämn och plogad, lite skakad steg jag ur bilen efter att ha upplevt en rysare och pulsade genom det vita snöpudrade sagolandskapet .

Upp till ett dukat men sent lunchbord som Lasse väntat med. Men när trodde du att jag skulle dyka upp igen? Jo, men jag förstod ju att du skulle vända på något vis.

4 kommentarer

Publicerat i Natur, Uncategorized | Etiketter:9 november 2016, E4 oframkomlig, plötsligt snöoväder, vilse i Sollentuna

Skrivet av: brittakarolina | 09 november 2016

Cecile

Vi planerade att åka till Vetlanda och tända ett ljus på Färgaren Hultqvists grav till Allhelgona, men då kom snön och vinterdäcken låg på förvaring. Vi sköt på resan tills däcken hunnit bytas och i stället gick vi till Eds kyrkogård för att säga hej till alla våra gamla vänner och grannar som är begravda där, åtminstone de man kan läsa av på gravstenar. Vi började på gamla kyrkogården och Ceciles grav med sitt mycket lutande iriska kors. Marken intill var omrörd och då vi tror att ingen sköter graven, är den kanske på väg att återtas av kyrkogårdsförvaltningen, det är mer än 30 år sedan Cecille dog. När jag nu tänker efter såg jag att stenen var upprätad, den lutade inte lika mycket som förut, hoppas att omrörningen berodde på det.

Cecile lärde vi känna när vi bodde i Runby och hade hund. Vi brukade möta henne på våra kvällspromenader, hon hade en stor collie som hette Bingo och vi hade en Shetland sheepdog och när hundarna möttes stannade vi också upp och pratade lite. Cecile bodde på Edsby Slott, där en flickpension hade varit inhyst, Teleborgs Flickpension och hon hade varit deras lärarinna i franska och kallades allmänt Mademoiselle. Flickpensionens tid var förbi då vi kom till Väsby, det blev i stället ett privat vårdhem för äldre och Cecille fick bo kvar, dock i ett litet källarrum. Ceciles ålder var obestämbar som den blir när en dam vistats en längre tid i Frankrike. Hon körde bil, en beige Amazon, Bingo var passagerare och vi tyckte att hon påminde lite om den gamla Damen i Sagan om elefanten Babar. När jag nu läser senare tids tolkning av figurerna i sagan, har Damen fått rollen av den franska kolonialismen och då haltar likheten. Cecile uttryckte sig fint, vänligt och exakt men kunde även använda krassa verklighetsnära uttryck. Hon hade ingen levande släkt, hennes mor hade varit guvernant i Frankrike och där hade hon växt upp nära sin mor, men när världskriget bröt ut återvände de till Sverige. Nu hade hon Bingo, han var hennes vän. Hennes finstämda hållning dolde inte något hemligt välstånd, hon hade bara fostrats att bete sig bildat.

Här är Karin med lilla Tin-Tin med nyss öppnade ögon.

Bingo hade många år på nacken och det konstaterades att han hade leukemi och det var ett svårt beslut för Cecile att låta vännen somna in. Vi hade låtit betäcka Topsy eftersom man sagt oss att det var bra för en tik att ha haft en kull valpar. Våren 1970 fick hon tre valpar, två tikar och en hund och det var en stor händelse i vår familj. Vi mötte Cecille ensam en kväll och hon saknade sin Bingo, medan vi sprudlade av glädje över de nyfödda. Efter en tid hörde hon sig för om vem som skulle ha valparna och frågade om vi kunde tänka oss att låta henne köpa en av dem.

De tre valparna våren 1970

Vi tänkte mycket för och emot men kom fram till att vi bodde nära varandra och om det blev problem, kunde vi hoppa in och vara extrahem i nödfall. Vi sålde den svartvita valpen Tin-Tin till Cecile och de blev varandras sällskap i 10 år. Därefter fick vi hoppa in och ge båda semester någon vecka då och då, Cecile var den som först fick svårigheter att röra sig och innan hon dog ville hon vara säker på att vi helhjärtat tog hand om hunden. Det gjorde vi.

Historien om Cecile och hennes existens ryms inte i bloggen, den är annorlunda och med många luckor vi inte kan få hjälp med att fylla. Cecile tyckte om och litade på oss, men vi var inte med när hon till slut dog.

Tin-Tin och Cecile 1980

Kommentera

Publicerat i Minnen, Uncategorized | Etiketter:Cecile Rusén, Eds kyrkogård, Edsby Slott, Gravsten iriskt kors, Shetland sheepdog Tin-Tin, Teleborgs Flickpension

Skrivet av: brittakarolina | 31 oktober 2016

Sista oktober

I går landade sidensvansarna överst i de avlövade träden utanför köksfönstret. De har varit här en tid och kalasat på bär men det är först när löven är borta som jag får syn på dem.

Här bland husen har träden haft löv kvar nästan hela oktober fast de tre sista dagarna har de släppt taget och virvlat iväg i stora rasslande drag när den stora lövblåsten tagit i .Lönnlövspalett på marken kring Igelbäcken

Det vissna gräset fanns också på platån kring IgelbäckenVemodigt när grönskan är över för den här gången. Vi började tidigt i september att oja oss över hösten så avskedet från sommaren har dragit ut på tiden och de riktigt kalla nätterna har inte varit här än.

De små valnötsträden har också tappat sina löv och jag har limmat ihop en frigolitlåda där de ska få övervintra på balkongen. Hoppas kunna hindra jorden och rötterna från att frysa till isklumpar.

Björkarna på balkongsidan.

2 kommentarer

Publicerat i Fåglar, Natur, Uncategorized | Etiketter:frigolitlåda för övervintring av växter, Lönnlöv, sidensvansar

Skrivet av: brittakarolina | 29 oktober 2016

Igelbäcken igen

9 oktober skrev jag att man från vägen kunde se många bävergnagda och avbrutna träd i snårskogen, där Igelbäcken rinner gömd nedanför. Den gången gick jag inte ner och kollade kring vattnet, man behöver vara rustad med käpp och stadiga skor i slänterna. Efter att ha sett Christines bäverhyddor i Tyresta var det lockande att se om det fanns något byggt eller dämt även här och inte bara gnagspår på slänterna kring.

Solen visade sej i går och det var lönnlövens dag, de flesta låg på marken och på vattnet och det var svårt att urskilja vattenytorna från omgivningen. Jag gick in i snåret nära bron där bäcken rinner in under gamla landsvägen och där bussen 502 har sin ändhållplats.

Det brusar och dånar bland träden och det är som om bäcken för oväsen i sin smala ränna men det är E4 som stryker alldeles intill. Längst ner i botten lyser bäckens vattnet och speglar den knallblå himlen och utmed ravinens överkant har det bildats som en stig man kan följa norrut tills man möter grova fällda träd och dem klarar jag inte att ta mej förbi.

Bäcken är smal men det finns en utbuktning som liknar en damm med gamla fundamentrester kring och det kan väl vara ett minne från tiden då en kvarn låg här.

”Dammen” var här förut men lite längre norrut har det sedan sist bildats ännu en damm eller sjö, där vattnet hejdats av en rispackning mellan några träd. I ett litet smalt vattenfall har vattnet letat sej runt träden vid sidan av dämmet.

Här rundar rännilen rishögen

och den nyuppdämda sjön brer ut sej.

Jätteräd (asp?) har fällts ner i den nya sjön. Vet inte om jag bara inbillar mej att det är bävrar som täppt till mellan träden och ordnat vintermat med aspgrenar under vattnet. Om jag gissar rätt så finns det gott om plats för vatten kring den smala bäckfåran och det kan knapppast bli någon fruktad översvämning.

Kommentera

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Bäverdamm?, Igelbäcken

Skrivet av: brittakarolina | 27 oktober 2016

En tur kring Tyresta

För en vecka sedan var vi med om något oväntat. Vi fick följa med Christine på en lång tur runt och genom nationalparken och naturskyddsområdet Tyresta. Det var Lasses resa, Christine som är Lasses systerdotter har sin arbetsplats i ett timmerhus i Tyresta by och Lasse ville gärna återse Rundemar, en gård inom Tyresta naturvårdsområde, där man hämtade mjölk när han var barn och bodde vid Nyfors. Vi har flera gånger påbörjat vandringen från Nyfors för att se husen vid Rundemar men tröttnat halvvägs och vänt. Christine hade lovat att ta honom dit på vägar vi inte har tillgång till och nu hade dagen kommit.

Efter en kopp kaffe i Erikssongården fick vi klättra in i en av Tyrestas små lastbilar och sen bar det av genom den häftiga och skiftande naturen både på grusvägar och de med asfalt. Området för den stora skogsbranden 1999 kräver lite promenad så det fick vi glömma men man kan se många bilder på nätet. Det blev en färd genom alla tänkbara sorters skog, tätvuxet och vilt och Christine låste upp otaliga bommar och stängde efter oss, jag förlorade räkningen på dem.

En bom till,

och en till, jag tappade räkningen till slut.

Fördämning från 1800-talet, vatten från Stensjön, som rinner ner till Åvaån.

Dammen, mycket lågt vatten i år här som överallt.

Bäverhyddor med flera ingångar utmed dammen

Vi kom som sista begivenhet till Rundmar, alla som haft nära till platsen säger Rundemar, det ligger högt med utsikt över Albysjön, hästar betade på markerna kring huset, där stod en get i grönskan och en stor hund kom och hälsade. Här hyr och bor sedan flera år Elisabeth som arbetar med ridning och utomhusaktiviteter. Hon berättade att det kommer ibland äldre människor som vill återse torpet där de bott som barn och hon visade en bild på gården från längesedan som följt med huset. Lasse kände igen sej trots en del förändringar och Christine tog som väl var en bild av både den gamla bilden och oss, jag var för paralyserad av mötet för att plocka fram kameran. Härifrån ner till Nyfors finns bara vandringsväg och för att komma till och från Rundemar med bil går en smal grusväg åt rakt motsatt håll och med flera bommar att passera innan man kommer till bebodda trakter.

Bild av en bild av en bild från Rundemar vid början av 1900-talet

Bild av Christines bild av Elisabeth och oss utanför Rundemar

Det hann börja skymma innan vi var tillbaks i Tyresta by. Att återse något från barndomen när både verkligheten och minnet har förvanskat bilden, blir gärna en besvikelse, men Lasse fick i stället påfyllning av flera platser han bara hört talas om som liten. De stora höjdskillanderna var en överraskning de hade han inte uppfattat förr och han fick bilden av sin och Christines mammas barndomsvärld ordentligt kompletterad.

Tack Christine för en fin rundtur !

2 kommentarer

Publicerat i Djur, Natur, Uncategorized

Skrivet av: brittakarolina | 25 oktober 2016

Möte i palmskugga

På äldre dagar har Monica, ett kusinbarn letat upp mej, hört av sig och vi har fått kontakt. Under vårt aktiva liv visste jag inte att hon fanns och dessutom på nära håll. Hennes morfar Ture var en yngre bror till min far Edvard och han ingick i berättelserna om vad de gjort tillsammans som barn och han blev den av syskonen som struntade i att Edvard söp och därför minns jag min farbror Ture. Det var stor skillnad i början av 1900-talet hur man såg på nyktra människor och andra.

Plötsligt, strax innan allt är över, sitter jag här med levande släktingar, förutom Monica har jag Anna-Lena, Kerstin och Christina, min fars tre barnbarn i Mora. Genom att jag kom till lite sent har jag blivit nästan jämnårig med dem.

Monica är gift med Tollef, en man med en knappt skönjbar rest av norska i språket och vi träffas då och då när vi fyllt på tillräckligt mycket att prata om. I lördags gick vi ut och satte oss i ”skogen” på Scandic där palmerna skuggade och vattnet brusade intill oss. Genom att både Lasse och jag hör lite hursomhelst, blev det många omtagningar och borttappade poänger, men ändå som alltid roligt.Då det här bygget invigdes 1990 var vi med, huset var högt och två hissar gick på utsidan i ett glasrör och de första åren gick vi hit då och då om någon ville ha lite utsikt över byn och samtidigt med en liten höjdrysning. Kunde vara kul att som avslutning på kvällen ta en tur utmed fasaden och efter att ha fått låna ett hisskort i lobbyn kom vi äntligen upp på sjuttonde våningen. Sen blev det farsartat, jag steg ur för att leta efter rummet med utsikt, det fanns inte, men hissdörrarna slöt sej om de tre och stack mot botten medan jag blev kvar utanför med hisskortet i handen och bankade på en hissdörr som förblev stängd. Sen blev det lite åka upp och ner men vi möttes till slut och nu vet vi mer om hur man åker med hisskort.Dagen efter sov vi till kl 11 och här sitter Lasse bakom årets sista skörd av Peace-rosor från Monica och Tollefs trädgård.

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Monica och Tollef, Scandic Bredden

Skrivet av: brittakarolina | 20 oktober 2016

Kaktus

Eftersom kaktusblomning inte hänger ihop med något annat än sej självt, blir det en mager blogg. Den vita julkaktusens blommor är så fjärilslätt vackra och så svåra att få till en bild på, men jag försöker ändå.

Nästan alla blommorna slår ut samtidigt och det man väntat på sedan knopparna först visade sej är sedan över på en vecka.

Kommentera

Publicerat i Växter | Etiketter:Vit julkaktus

Skrivet av: brittakarolina | 17 oktober 2016

Röd höst

Kallt och ruggigt ute, solen har gömt sej men nu lyser en del träd i färger som man måste stanna upp och beundra. Redan nere på baksidan av huset ser rönnarna ut att stå i brand. Spireahäcken är rödare än någonsin förr.

Gångvägen mellan Folkparksområdet och de centralare delarna.

Vi går till Hugo Sabels torg och kollar om de små rönnarna där också har börjat brinna.

De håller sig fortfarande i orange, men har växt till lite i omfång. Undrar om vi ska få uppleva att de bildar ett rött tak över torget?

Orange var ordet.

Suseboparken är en enda stor palett med nyanser mellan rött och grönt

och bladen som lägger sej på idegranshäcken är alla som juveler.

Vi går ner på östra sidan om centrum med de hårt tuktade buskarna, de är nu mörkrödaoch här har de gula bladen från den stora poppeln lagt sig och och blivit synliga. Vi handlar mat, går genom Centrum och på västra sidan möter ännu en färgsensation.

Vi har bara rundat två kvarter och bombarderats med all denna färg en gråkall dag utan sol. 17 oktober 2016

2 kommentarer

Publicerat i Trädgård, Uncategorized, Växter | Etiketter:Hugo Sabels torg, Suseboparken, Träd med höstfärg, Upplands Väsby

Skrivet av: brittakarolina | 15 oktober 2016

Bronslejonet

Birgittas hem på Fleminggatan som jag kom att vara i då och då under 40-talet hade många rum, de jag minns var, flickornas rum, salen, där man serverade middag och herrummet, där Birgittas pappa brukade sitta och röka cigarr i en fin rökrock och ta emot (barnens) gäster som fick komma in och hälsa och svara på någon förståndsfråga. I salen fanns bokhyllor tätpackade med böcker och med enstaka föremål överst, men minnet bleknar. I fönstren som vette åt norr fanns en kruka med Flamingoblommor som kunde vara vita eller röda i samma kruka och en med Crinum eller var det Agapantus? De var jätte exemplar i stora krukor som levt länge och de hade egna piedistaler. Överst på en bokhylla satt ett bronslejon på en liten rektangulär bronslåda. Den hade Birgittas farfar fört hem från någon resa, minns inte om han varit i Kina eller hur det gått till men lejonet omgavs av en sorts andlös respekt. Den såg lite skrämmande ut, höll tassen på något och den gjorde ett starkt intryck på mej.

Då vi flyttade till Skottland kom vi att bo i ett nybyggt småhusområde och tomten som bestod av röd lera lyckades jag behandla så att det gick att så gräsfrön på den och de grodde. Vi fick behov av en gräsklippare. Trots Lasses hyggliga lön fick vi lov att vara lite sparsamma och jag fick rådet att titta nere på auktionskammaren i Broughty Ferry, där kunde jag kanske hitta klipparen och komma undan billigt. Gick ner en visningsdag, jag var rätt ensam, bara en till besökare. Någon gräsklippare såg jag inte, men på en hylla satt ett litet bronslejon, precis likadant som på bokhyllan hemma hos Birgitta. Den andra besökaren gick runt med innehavaren och de prickade av på en lista till vilka priser han var villig att gå för en del föremål. Jag blev nyfiken, han var någon sorts uppköpare och visste vad saker brukade gå för och jag höll mej lite nära. När de passerade lejonet pekade han och sa fyra pund. Ett pund var vid den här tiden = 15 kronor och kunde man verkligen köpa ett sådan klenod för 60:-det lät otroligt, så jag lämnade in ett bud på 5 pund för just lejonet. Efter ett par veckor fick jag ett meddelande om att lejonet var mitt, det kallades incensory och jag kunde avhämta det i auktionshallen. Gick ner med Niklas i sittvagnen för att hämta lejonet och det visade sig då att lejonet var bara locket till en stor tung bronspjäs som kändes helt onödig. Vid den här tiden visste jag ganska lite om antikviteter, främmande gudavärldar och deras symboler, jag ville enbart ha ett lika fint lejon som jag sett hemma hos Birgitta.

Broughty Ferry var en sorts Dundees Djursholm. I Dundee fanns jutespinnerier och jutemiljonärer, de och andra med stora förmögenheter hade bosatt sig utmed floden Tay på enorma tomter och byggt palats med höga glas-kross-krönta murar kring. Men deras tid hade på 50-talet blivit dåtid och en sådan tomt i en byggmästares händer kunde nu bli ett småhusområde med 150 hus. Stora hem löstes upp och vi kunde höra hur en del resonerade. Hu vad jag är trött på orientaliskt. Jag har ingen plats för allt det ärvda och barnen vill inte ha, de vill ha nytt. Man gjorde sej av med sådant som förfäderna samlat på sig och priserna på gammalt blev därefter.

Då hela pjäsen väl var hemma blev den en överraskning. Lejonet var locket till ett rökelsekar. Inuti hade den ett tjockt lager av svart skorpa, sot eller kol eller det som bildas då något förbränns utan att brinna med låga. Vi prövade att elda upp ett par tidningssidor och det var stiligt och lite skrämmande, när röken bolmade ut ur lejonets gap. Varifrån kom rökelsekaret, Indien, Kina? och från vilken tid? Det har nu följt oss och stått i hallen på våra olika boplatser och där har det ställt sig mer eller mindre själv.

Insidan av locket där röken gått upp genom lejonet.

Avsågat ben.

Benen är avsågade längst ner, det har alltså haft en fast plats i något tempelsammanhang och jag har under åren försökt komma på kärlets funktion och mening. Lejonet på locket är ett Fu-lejon (Fo-lejon , Fu-hund, Fo-hund eller Lejonhund) som vaktar ingången till något heligt och det är onda andar den ska avvärja. De vaktande lejonen ska vara två, en manlig och en kvinnlig symbol och de står då på var sida om en entré. Den manliga håller vänster tass på ett genombrutet klot och den kvinnligas högertass vilar ibland på en valp.

En annons i en pensionärstidning efterlyste föremål till ett TV-program och fick mej att skicka in en bild på vårt lejon. Man nappade men ville först själva undersöka lejonets ålder, härstamning och värde. Lejonet kom sedan med bland åtta föremål som två personer i ett underhållningsprogram skulle gissa värdet på.

Och i förgår fick vi till slut se programmet Bytt är bytt som spelades in på vårkanten, deltagarnas tystnadsplikt är nu över. Det gamla rökelsekaret fick en jättefin beskrivning av antikexperten Karin Laserow, jag gillar hennes presentationer och programmet med henne och Renée Nyberg är spännande även om man sitter hemma i soffan. Nu åkte lejonet ut rätt snart, men värdet hade klättrat rejält från de fem punden jag gav i Broughty Ferry.

Jag har letat på nätet, även internationellt efter en like till mitt lejon, en lejoninna, men inte hittat någon, tänk om det faktiskt var det som fanns hemma hos Birgitta.

Programmet finns på TV4 play 13 oktober 2016

Kommentera

Publicerat i Arkeologi, Fornminne, Hantverk, Histor, Konst, Minnen, Uncategorized | Etiketter:auktionsfynd, Broughty Ferry Skottland, Fu-lejon, Karin Laserow, rökelsekar av brons, René Nyberg, TV4 Bytt är Bytt

Skrivet av: brittakarolina | 13 oktober 2016

Blir det kalas?

Skatfamiljen utökades rejält under sommaren och alla de nya ska också ha något att äta. Närheten till en proppfull soptunna lockar men de vill inte ha maten fullt så väl inslagen och de orkar inte dra upp påsarna ur tunnan.

Kråkan som är starkare har bättre teknik kommer susande, men då får inte skatorna vara kvar.

Tänker hon hjälpa skatorna eller vill hon hjälpa sej själv till något ätbart?Både kråkan och skatorna vet vad den här tunnan kan innehålla och just nu längtar man efter det.