Camilla skriver på facebook att det är Amaryllisdagen i dag. Då måste jag visa de vackra Amaryllisarna som just slagit ut och som vi fick av Monica och Tollef i kruka för några veckor sedan. Vi har följt dem på deras väg uppåt och undrat var de ska sluta och när de till sist slog ut och inte orkade hålla sig upprätta längre, fick de komma i vas.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Amaryllis i blom, Amaryllisdag
Den vita snön som bäddade in oss för ett par dagar sedan, som gjorde marken ljus och som hejdade trafiken på vägarna är på väg bort igen. Redan dagen efter släppte snösjoken från taken 
och här krymper snön som täckte vår balkong
Broddarna på och ut i slasket, måste ner till biblioteket och hitta något bland böckerna med stora bokstäver åt Lasse. Vi har aldrig funderat över de böckerna förr men när synen sviker är det bra att att de finns.
Snöröjningen som dröjde lite med att komma igång har ändå hunnit få till jättehögar.
Här och där har några senfärdiga träd äntligen lagt av löven, de är inte gröna men det är ändå ovanligt med snö under.
Löv från träd på Centralvägen, jag gissar på avenbok.
Dragonvägens oxelblad med vita undersidor
Om man drar upp dem ser man vattendropparna.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Löv på snö, smältande snö, snö på plåttak
Idag har bilen äntligen fått på sina vinterdäck, det blev bråttom för många när snön kom, därav väntan. Jag hade ett läkarbesök i förgår att passa och gav mej ändå ut på sommardäcken och trodde att plusgraderna skulle smälta bort snön åtminstone på motorvägen. Snart satt jag fast i en kö, snön vräkte ner och långtradare med släp stod på tvären på flera ställen, det hade bildats höga snövallar mellan filerna och jag förstod redan före Rotebro att jag aldrig skulle hinna in till stan till klockan elva. Såg att en ström bilar åkte av vid Rotebro men snövallen mot den filen såg avskräckande ut så jag vågade inte ge mej in i den och blev därför kvar i kön på väg mot Stockholm och eftermiddag och kväll. Ringde hem och då hade min telefon slutat att släppa fram ljud men Lasse hörde tydligen mej, så han fick avboka min tid. För att inte offra hela dagen och komma allt längre från Väsby utan att veta om bilen och jag kunde kunde återvända, började jag sikta in mej på att ta mej av motorvägen vid Häggvik och antingen åka E4 tillbaks, såg att där rullade trafiken eller ta gamla vägen, men vilket det blir märker jag vid Häggviksrondellen. Bröt mej genom två snövallar och ner mot Häggvik, allt var vitt och vägbanorna gick i ett. Valde vänster för tidigt och kom in på leden mot Täby kyrkby, vände vid nästa rondell och for mot Häggvik och kom ut i bostadsområde, jag var helt enkelt vilse i det kritvita landskapet, vände och hamnade i Sollentuna centrum, en snöplog körde runt i en rondell jag skulle passera och plogen sköt upp en hög vall mot de gator som mynnade i rondellen och det var lite snöpligt att fastna där. Blev lite arg , tog sats och bröt igenom och kom till slut fram till E4 igen. Den var som ett flygfält, kunde inte se var den började eller slutade samt att den smältande snön hade genast frusit till toppar på vägen så det var värre än att åka på runda kullerstenar. En ny upplevelse och bilen höll. Dagen kändes historisk, jag har aldrig varit med om ett värre väglag och har haft körkort sedan 1955.
Kom till slut tillbaks till Väsby och här var vägen plötsligt jämn och plogad, lite skakad steg jag ur bilen efter att ha upplevt en rysare och pulsade genom det vita snöpudrade sagolandskapet .
Upp till ett dukat men sent lunchbord som Lasse väntat med. Men när trodde du att jag skulle dyka upp igen? Jo, men jag förstod ju att du skulle vända på något vis.
Publicerat i Natur, Uncategorized | Etiketter:9 november 2016, E4 oframkomlig, plötsligt snöoväder, vilse i Sollentuna
Vi planerade att åka till Vetlanda och tända ett ljus på Färgaren Hultqvists grav till Allhelgona, men då kom snön och vinterdäcken låg på förvaring. Vi sköt på resan tills däcken hunnit bytas och i stället gick vi till Eds kyrkogård för att säga hej till alla våra gamla vänner och grannar som är begravda där, åtminstone de man kan läsa av på gravstenar. Vi började på gamla kyrkogården och Ceciles grav med sitt mycket lutande iriska kors. Marken intill var omrörd och då vi tror att ingen sköter graven, är den kanske på väg att återtas av kyrkogårdsförvaltningen, det är mer än 30 år sedan Cecille dog. När jag nu tänker efter såg jag att stenen var upprätad, den lutade inte lika mycket som förut, hoppas att omrörningen berodde på det.
Cecile lärde vi känna när vi bodde i Runby och hade hund. Vi brukade möta henne på våra kvällspromenader, hon hade en stor collie som hette Bingo och vi hade en Shetland sheepdog och när hundarna möttes stannade vi också upp och pratade lite. Cecile bodde på Edsby Slott, där en flickpension hade varit inhyst, Teleborgs Flickpension och hon hade varit deras lärarinna i franska och kallades allmänt Mademoiselle. Flickpensionens tid var förbi då vi kom till Väsby, det blev i stället ett privat vårdhem för äldre och Cecille fick bo kvar, dock i ett litet källarrum. Ceciles ålder var obestämbar som den blir när en dam vistats en längre tid i Frankrike. Hon körde bil, en beige Amazon, Bingo var passagerare och vi tyckte att hon påminde lite om den gamla Damen i Sagan om elefanten Babar. När jag nu läser senare tids tolkning av figurerna i sagan, har Damen fått rollen av den franska kolonialismen och då haltar likheten. Cecile uttryckte sig fint, vänligt och exakt men kunde även använda krassa verklighetsnära uttryck. Hon hade ingen levande släkt, hennes mor hade varit guvernant i Frankrike och där hade hon växt upp nära sin mor, men när världskriget bröt ut återvände de till Sverige. Nu hade hon Bingo, han var hennes vän. Hennes finstämda hållning dolde inte något hemligt välstånd, hon hade bara fostrats att bete sig bildat.
Här är Karin med lilla Tin-Tin med nyss öppnade ögon.
Bingo hade många år på nacken och det konstaterades att han hade leukemi och det var ett svårt beslut för Cecile att låta vännen somna in. Vi hade låtit betäcka Topsy eftersom man sagt oss att det var bra för en tik att ha haft en kull valpar. Våren 1970 fick hon tre valpar, två tikar och en hund och det var en stor händelse i vår familj. Vi mötte Cecille ensam en kväll och hon saknade sin Bingo, medan vi sprudlade av glädje över de nyfödda. Efter en tid hörde hon sig för om vem som skulle ha valparna och frågade om vi kunde tänka oss att låta henne köpa en av dem.
De tre valparna våren 1970
Vi tänkte mycket för och emot men kom fram till att vi bodde nära varandra och om det blev problem, kunde vi hoppa in och vara extrahem i nödfall. Vi sålde den svartvita valpen Tin-Tin till Cecile och de blev varandras sällskap i 10 år. Därefter fick vi hoppa in och ge båda semester någon vecka då och då, Cecile var den som först fick svårigheter att röra sig och innan hon dog ville hon vara säker på att vi helhjärtat tog hand om hunden. Det gjorde vi.
Historien om Cecile och hennes existens ryms inte i bloggen, den är annorlunda och med många luckor vi inte kan få hjälp med att fylla. Cecile tyckte om och litade på oss, men vi var inte med när hon till slut dog.
Tin-Tin och Cecile 1980
Publicerat i Minnen, Uncategorized | Etiketter:Cecile Rusén, Eds kyrkogård, Edsby Slott, Gravsten iriskt kors, Shetland sheepdog Tin-Tin, Teleborgs Flickpension
I går landade sidensvansarna överst i de avlövade träden utanför köksfönstret. De har varit här en tid och kalasat på bär men det är först när löven är borta som jag får syn på dem.
Här bland husen har träden haft löv kvar nästan hela oktober fast de tre sista dagarna har de släppt taget och virvlat iväg i stora rasslande drag när den stora lövblåsten tagit i .
Lönnlövspalett på marken kring Igelbäcken
Det vissna gräset fanns också på platån kring Igelbäcken
Vemodigt när grönskan är över för den här gången. Vi började tidigt i september att oja oss över hösten så avskedet från sommaren har dragit ut på tiden och de riktigt kalla nätterna har inte varit här än.
De små valnötsträden har också tappat sina löv och jag har limmat ihop en frigolitlåda där de ska få övervintra på balkongen. Hoppas kunna hindra jorden och rötterna från att frysa till isklumpar.
Björkarna på balkongsidan.
Publicerat i Fåglar, Natur, Uncategorized | Etiketter:frigolitlåda för övervintring av växter, Lönnlöv, sidensvansar
9 oktober skrev jag att man från vägen kunde se många bävergnagda och avbrutna träd i snårskogen, där Igelbäcken rinner gömd nedanför. Den gången gick jag inte ner och kollade kring vattnet, man behöver vara rustad med käpp och stadiga skor i slänterna. Efter att ha sett Christines bäverhyddor i Tyresta var det lockande att se om det fanns något byggt eller dämt även här och inte bara gnagspår på slänterna kring.
Solen visade sej i går och det var lönnlövens dag, de flesta låg på marken och på vattnet och det var svårt att urskilja vattenytorna från omgivningen. Jag gick in i snåret nära bron där bäcken rinner in under gamla landsvägen och där bussen 502 har sin ändhållplats.
Det brusar och dånar bland träden och det är som om bäcken för oväsen i sin smala ränna men det är E4 som stryker alldeles intill.
Längst ner i botten lyser bäckens vattnet och speglar den knallblå himlen och utmed ravinens överkant har det bildats som en stig man kan följa norrut tills man möter grova fällda träd och dem klarar jag inte att ta mej förbi.
Bäcken är smal men det finns en utbuktning som liknar en damm med gamla fundamentrester kring och det kan väl vara ett minne från tiden då en kvarn låg här.
”Dammen” var här förut men lite längre norrut har det sedan sist bildats ännu en damm eller sjö, där vattnet hejdats av en rispackning mellan några träd. I ett litet smalt vattenfall har vattnet letat sej runt träden vid sidan av dämmet.
Här rundar rännilen rishögen
och den nyuppdämda sjön brer ut sej.
Jätteräd (asp?) har fällts ner i den nya sjön. Vet inte om jag bara inbillar mej att det är bävrar som täppt till mellan träden och ordnat vintermat med aspgrenar under vattnet. Om jag gissar rätt så finns det gott om plats för vatten kring den smala bäckfåran och det kan knapppast bli någon fruktad översvämning.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Bäverdamm?, Igelbäcken
För en vecka sedan var vi med om något oväntat. Vi fick följa med Christine på en lång tur runt och genom nationalparken och naturskyddsområdet Tyresta. Det var Lasses resa, Christine som är Lasses systerdotter har sin arbetsplats i ett timmerhus i Tyresta by och Lasse ville gärna återse Rundemar, en gård inom Tyresta naturvårdsområde, där man hämtade mjölk när han var barn och bodde vid Nyfors. Vi har flera gånger påbörjat vandringen från Nyfors för att se husen vid Rundemar men tröttnat halvvägs och vänt. Christine hade lovat att ta honom dit på vägar vi inte har tillgång till och nu hade dagen kommit.
Efter en kopp kaffe i Erikssongården fick vi klättra in i en av Tyrestas små lastbilar och sen bar det av genom den häftiga och skiftande naturen både på grusvägar och de med asfalt. Området för den stora skogsbranden 1999 kräver lite promenad så det fick vi glömma men man kan se många bilder på nätet. Det blev en färd genom alla tänkbara sorters skog, tätvuxet och vilt och Christine låste upp otaliga bommar och stängde efter oss, jag förlorade räkningen på dem.
En bom till,
och en till, jag tappade räkningen till slut.
Fördämning från 1800-talet, vatten från Stensjön, som rinner ner till Åvaån.
Dammen, mycket lågt vatten i år här som överallt.
Bäverhyddor med flera ingångar utmed dammen
Vi kom som sista begivenhet till Rundmar, alla som haft nära till platsen säger Rundemar, det ligger högt med utsikt över Albysjön, hästar betade på markerna kring huset, där stod en get i grönskan och en stor hund kom och hälsade. Här hyr och bor sedan flera år Elisabeth som arbetar med ridning och utomhusaktiviteter. Hon berättade att det kommer ibland äldre människor som vill återse torpet där de bott som barn och hon visade en bild på gården från längesedan som följt med huset. Lasse kände igen sej trots en del förändringar och Christine tog som väl var en bild av både den gamla bilden och oss, jag var för paralyserad av mötet för att plocka fram kameran. Härifrån ner till Nyfors finns bara vandringsväg och för att komma till och från Rundemar med bil går en smal grusväg åt rakt motsatt håll och med flera bommar att passera innan man kommer till bebodda trakter.
Bild av en bild av en bild från Rundemar vid början av 1900-talet
Bild av Christines bild av Elisabeth och oss utanför Rundemar
Det hann börja skymma innan vi var tillbaks i Tyresta by. Att återse något från barndomen när både verkligheten och minnet har förvanskat bilden, blir gärna en besvikelse, men Lasse fick i stället påfyllning av flera platser han bara hört talas om som liten. De stora höjdskillanderna var en överraskning de hade han inte uppfattat förr och han fick bilden av sin och Christines mammas barndomsvärld ordentligt kompletterad.
Tack Christine för en fin rundtur !
Publicerat i Djur, Natur, Uncategorized
På äldre dagar har Monica, ett kusinbarn letat upp mej, hört av sig och vi har fått kontakt. Under vårt aktiva liv visste jag inte att hon fanns och dessutom på nära håll. Hennes morfar Ture var en yngre bror till min far Edvard och han ingick i berättelserna om vad de gjort tillsammans som barn och han blev den av syskonen som struntade i att Edvard söp och därför minns jag min farbror Ture. Det var stor skillnad i början av 1900-talet hur man såg på nyktra människor och andra.
Plötsligt, strax innan allt är över, sitter jag här med levande släktingar, förutom Monica har jag Anna-Lena, Kerstin och Christina, min fars tre barnbarn i Mora. Genom att jag kom till lite sent har jag blivit nästan jämnårig med dem.
Monica är gift med Tollef, en man med en knappt skönjbar rest av norska i språket och vi träffas då och då när vi fyllt på tillräckligt mycket att prata om. I lördags gick vi ut och satte oss i ”skogen” på Scandic där palmerna skuggade och vattnet brusade intill oss. Genom att både Lasse och jag hör lite hursomhelst, blev det många omtagningar och borttappade poänger, men ändå som alltid roligt.
Då det här bygget invigdes 1990 var vi med, huset var högt och två hissar gick på utsidan i ett glasrör och de första åren gick vi hit då och då om någon ville ha lite utsikt över byn och samtidigt med en liten höjdrysning. Kunde vara kul att som avslutning på kvällen ta en tur utmed fasaden och efter att ha fått låna ett hisskort i lobbyn kom vi äntligen upp på sjuttonde våningen. Sen blev det farsartat, jag steg ur för att leta efter rummet med utsikt, det fanns inte, men hissdörrarna slöt sej om de tre och stack mot botten medan jag blev kvar utanför med hisskortet i handen och bankade på en hissdörr som förblev stängd. Sen blev det lite åka upp och ner men vi möttes till slut och nu vet vi mer om hur man åker med hisskort.
Dagen efter sov vi till kl 11 och här sitter Lasse bakom årets sista skörd av Peace-rosor från Monica och Tollefs trädgård.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Monica och Tollef, Scandic Bredden
Eftersom kaktusblomning inte hänger ihop med något annat än sej självt, blir det en mager blogg. Den vita julkaktusens blommor är så fjärilslätt vackra och så svåra att få till en bild på, men jag försöker ändå.
Nästan alla blommorna slår ut samtidigt och det man väntat på sedan knopparna först visade sej är sedan över på en vecka.
Publicerat i Växter | Etiketter:Vit julkaktus
Kallt och ruggigt ute, solen har gömt sej men nu lyser en del träd i färger som man måste stanna upp och beundra. Redan nere på baksidan av huset ser rönnarna ut att stå i brand. Spireahäcken är rödare än någonsin förr.
Gångvägen mellan Folkparksområdet och de centralare delarna.
Vi går till Hugo Sabels torg och kollar om de små rönnarna där också har börjat brinna.
De håller sig fortfarande i orange, men har växt till lite i omfång. Undrar om vi ska få uppleva att de bildar ett rött tak över torget?
Orange var ordet.
Suseboparken är en enda stor palett med nyanser mellan rött och grönt
och bladen som lägger sej på idegranshäcken är alla som juveler.
Vi går ner på östra sidan om centrum med de hårt tuktade buskarna, de är nu mörkröda
och här har de gula bladen från den stora poppeln lagt sig och och blivit synliga. Vi handlar mat, går genom Centrum och på västra sidan möter ännu en färgsensation.
Vi har bara rundat två kvarter och bombarderats med all denna färg en gråkall dag utan sol. 17 oktober 2016
Publicerat i Trädgård, Uncategorized, Växter | Etiketter:Hugo Sabels torg, Suseboparken, Träd med höstfärg, Upplands Väsby
