Långmyren avvattnas av en kanal, hur allt fungerade kring myren innan vattnet i den sänktes på 1800-talet, kan vi bara fantisera kring. I kyrkböckerna ser vi spalt efter spalt av namn på människor som bodde här uppe och ingen nu levande kan berätta något om hur de skyddade sig för vindarna och fukten eller höll sig varma. Det var vanligt att barn och yngre människor dog av lungsot dvs tuberkulos, men det gjorde man i hela landet den här tiden.
Det finns en stig utmed kanalen och på den kunde man cykla ner till stranden för 50 år sedan och det var viktigt att man stängde grindarna man passerade, annars vandrade boskapen ut och spred sej i omgivningarna till ägarnas förtret. Nu är det svårare, men man kan ta sig halvvägs till vattnet innan man hindras av taggtråd.
Någon har i år med maskin kortat av växtligheten som dolt kanalen och det går inte att få till vackra bilder hur jag än försöker. Det finns vatten i botten av diket och det sticker upp vattenväxter, men mer stökigt än så här går det knappast att få.
Kaveldun från i år och förra året sammanvävt av snårvinda.
På ena sidan av kanalen är en åker och på andra sidan en urskogsbård kring Lillmyren, en agmyr där man med några års mellanrum hämtar ag till taktäckning. När man går utmed snåret till Lillmyren känns det alltid som om man har sällskap, de egna stegen ekar på något sätt så det låter som om någon går där inne bland löven.
Rosendunört med klara rosa blommor sticker upp ur riset och den har sällskap av ljuslila vattenmynta, som jag inte kommer åt.
En grind och därefter en betesmark, på kartan läser man ”fornåkrar” och flera R skvallrar om fornminnen. Kanalen öppnar sej och blir tillgänglig för betande djur. På en slätt vid betesmarken intill brukar champinjonerna visa sig och egentligen är det dem jag är ute efter, nu när det kommit mycket regn i flera dagar. Och där är de, lagom till en full stekpanna. Då jag tittar upp igen har marken bakom mej fyllts med ungnöt och de har ställt sig mittför grinden, som jag måste igenom på väg tillbaks.
Jag är inte rädd för kor eller kalvar, men helt ensam ute med en påse svamp i handen bland nyfikna djur vill jag nog ha ett stängsel mellan oss. Brukar man inte locka djuren med en påse kraftfoder när de ska gå med åt något håll? Jag gömde påsen och gick en lång omväg och då lämnade de grinden och jag kunde slinka ut. 
Väl räddad över på andra sidan och med tråd mellan oss kunde jag beundra djuren mer avslappnat.
På den ännu blöta marken fanns spår av andra klövdjur än kor. Rådjuren finns och de är många, vi har inte sett dem i år, men alla med bössa gillar att skjuta dem, inte för att de ska försvinna utan för att de ger något gott i grytan.
Det är eftermiddag och solen dalar, snårvindorna öppnar sina klockor mer och mer och lyser från de sopiga snåren.
Brittakarolina's Blog 