Vi for vägen förbi Edssjön på väg från Rotebro för att få lite vattenkontakt, det var helt vindstilla men ytan var inte helt slät, på flera ställen fanns något – fåglar
Tänk om kameran kan se vad det är.
I Edssjön
Fåglar i hela sjön
Jag gissar på Kanadagäss
Publicerat i Fåglar | Etiketter:Edssjön, gäss, Upplands Väsby
Skeppet som knappt syns
På väg mot Barockparken, om man följer Väsbyån, står det nästan osynliga vikingaskeppet på sina metallben. Man visste inte att skeppets färg skulle sammanfalla med den bakomliggande skogens och på håll syns bara de ljusa metallstavarna. Ån har just nu mycket vatten, något arbete som rör om i dyn pågår någonstans och vattnet är en helt ogenomsiktlig lervälling. Kanterna ser bearbetade ut, man har röjt undan en del vass, kan det vara letandet efter källan till de otillåtna PCB-halterna som gjort att man städat? Den fisk som tas upp ur ån innehåller för mycket gift och får inte ätas av människor.
Barockparken som vi passerat ett antal gånger de senaste åren och undrat över, verkar vara färdigrenoverad. Alla dumphögar är utjämnade, diken ifyllda och gräs isått och dammarna är fyllda med vatten. Den ekonomiska delen har framstått som hemlig och en tid såg det ut som om man tröttnat lite på det stora arbetet – men förra året hände något som satte fart. Nu kan man glädja sig åt att gå på vägen runt parken torrskodd, vägen är grusad och diket runt anläggningen är igenfyllt och man kan gå ut på de klippta gräsytorna var som helst. Mängder av nya lindar har planterats, de har skydd kring stammarna och näringspåsar nertill så de har en chans att klara överlevnaden.
Bladmassan i de gamla lindarna är präktig och det mesta är ännu grönt.
Linden, en helt sprucken stubbe som vill fortsätta att leva.
En som inte orkat med pånyttfödelsen
Dammarna speglar växtligheten och just nu är ytorna öppna.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Barockparken, Lindar gamla och nyplanterade, Upplands Väsby, Vikingaskeppet på metallben
Det blev höst ännu en gång, löven har hållit sig gröna länge men nu efter några frostnätter förändras de som ska bli röda och skiljer ut sig.
Lite vemodigt är det och om man hänger lite med huvudet kan man ändå få se sådant som är nära fötterna.
Ett senblommande gräs på Väsbyåns kant,
Eller en fjärilslarv som hamnat på trottoarens asfalt mitt framför fötterna. Vad heter den och vad kan den ha tänkt att bli? Då jag lyfter undan den till närmaste gräskant har den redan rullat ihop sig till en ring.
Publicerat i Insekter, Uncategorized | Etiketter:Fjärilslarv, grässtrå, Röda löv
Kviltföreningen Rikstäcket hade årsmöte i Messingen i Upplands Väsby förra helgen. Lapptäcken sys inte enbart för hand under extremt lång tid utan man använder även symaskin och tygerna är sprillans nya och i tusen färger och mönster.
Kring runda bord pågick kurser, tyger såldes och symaskiner demonstrerades. En många meter lång (bred) kviltmaskin upptog salens ena kortsida och där skapades ett täcke i storformat med minimal muskelansträngning.
Skärmar med resultatet av en utlyst tävling med titel ”vattenblänk” mötte i hallen, där vi vanligen läser dagstidningar och som fortsättning visades kviltar på ett musiktema från många länder i Europa.
Daggdroppe på ett krasseblad
En omröstning bland deltagarna gjorde inte de här kviltarna till vinnare, jag tyckte de var fina och jag glömde tyvärr att få med deras namn.
Den största kvilten
Publicerat i Hantverk, Textil, Uncategorized | Etiketter:kvilt, Kviltföreningen Rikstäckets årsmöte 2015, Messingen, Textil, Upplands Väsby
Några unga kungsörnar brukar komma och ta en sväng över vårt fält och en tid trodde jag att de bodde i talldungen nära myren. Där är tallarna bräckliga och bryts mer och mer ner under vintern, så det hade varit en osäker boplats, de bor nog på ett säkrare ställe.
I år har det tillkommit några havsörnar, de är större och de har i sitt hov ett dussin kraxiga korpar, om de är kompisar eller snyltare vid matbordet går inte att räkna ut, de är i luften samtidigt, anfaller inte varandra men gör gärna en massa kullerbyttor i luften. Då vi sitter i köket vid tiotiden hör vi först korparna, de seglar in som polisbilar före en president, sen kommer de stora med vit stjärt lågt och stilla och ser ut att ställa sig rakt över fältet och jag springer fort efter kameran men då jag öppnar dörren är alla borta. Till slut efter ett antal för långsamma reaktioner bestämmer jag mej för att fotografera nästa gång genom fönstret. Nästa gång blir jag glad, något svart finns i det blå.
Så länge räckte den glädjen. En fluga på fönstret.
Örnarna blir varje dag fler och fler, vad är det som händer? Samlar sig även rovfåglarna för att flyga söderut? Jag försöker läsa fågelbok men där står inget om gemensamma samlingar. Ljuden från de största stämmer inte heller med boken, de grymtar när de kommer lågt och jag hör inga hackande skrik.
Vi kan se dem tumla runt i luften och störtdyka över ett fält längre bort, de har flygövningar och på väg mot brevlådan stannar vi och försöker fånga in några i kameran, de är minst 20 i olika storlekar, vet inte om alla är örnar. Bilderna blir inte skarpa, det ska andra grejor till för fågelfotografering, men det här är så häftigt att jag knäpper på ändå.
Vi blev alldeles upphetsade av att se den stora mängden rovfåglar, hjärtat pickade och vi gjorde reflexionen att här skulle väl egentligen legat fågelskådare i buskarna eller utmed vägkanten. Vid brevlådorna stod faktiskt en liten bil och en åskådare med fågelatlas uppslagen i knät, så någon mer har ändå sett uppvisningen. Det här hände den 28 september, den 29 syntes inte ett spår av de stora fåglarna och inte ett korpkrax hördes.
Nu handlar det om en utflykt som var tänkt att ta oss till Barshagaudden, den allra mest sevärda platsen på Gotland och där vi inte varit sedan Malin var 8 år dvs 17 år sedan. Här kan man se hur östra sidan av ön rest sig ur havet och de oräkneliga strandvallarna, överväxta av lavar, gula, kritvita och svarta gör att evigheten kan skönjas både inåt land och utåt havet och man blir bara helt förundrad. Råkar man sedan läsa Säves: Havets och Fiskarens sagor (sid 85-87) så befolkas hela stranden en höstedag med folk från hela Sudret och ibland ända från Visby särskilt till Olsmässefänge (ännu 1809), dvs man fiskade strömming på Riv. Man tog sig hit och hyrde in sig i strandbodar med allt man burit hemifrån, strömmingsgarn, mat och kläder. En del kom i båtar och en del landsvägen en 3-4 mil ifrån. När man väntade på fångst släppte man russen på vallen med fängsel om frambenen men efter några veckor slet de sig en efter en och gick hemåt. Det här att russen går hem fick vi uppleva då Karin hyrde ett russ av Anna Ulmstedt i Hablingbo i några år, det lilla kloka djuret kunde både slita sig och gå hemåt.
Att cykla eller gå ända ner till vattnet går utmärkt men en grind med skylt att obehöriga inte ska ta sig förbi, dvs köra bil, utgör ett hinder. En avtagsväg mittemot Skoge och Ottes utan skrivet förbud skulle enligt ett gott råd leda ner till stranden och vi prövade. Här på den högsta punkten låg en kvarn och titta där – ett bronsåldersröse!
Sen blev vägen smalare och smalare och gräsranden mellan hjulen högre och högre, tänk om vi fastnar grensle på en ås, då blir det svårt att få hjälp. Den spännande turen tog oss till slut genom en skog ner till stranden som var en bukt med sand och tydligen en omtyckt badplats, Sandviken står det på kartan.
Barshagaudden är en bra bit söderut, men den här platsen var ny från den väg vi kom. Härifrån kunde vi se Heligholmen norrut och Hoburgens fyr söderut.
En småvuxen vassrugge skimrade i eftermiddagssolen, är det verkligen vass eller något med annat namn?
Vi kunde vända bilen utan att fastna i sand och tog oss tysta och lite ängsliga tillbaks genom skogen med ett hjul på mittåsen av stigen.
Väl hemma igen kom jag på att tvätten låg kvar i tvättmaskinen, den måste hängas, skuggorna blev långa.
Vet inte om det var samma kväll men så här såg solnedgångarna ut ganska ofta.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:överblommad vass, Barshagaudden, Gotlaaand, långa skuggor, Röse vid Skoge i Sundre, Sandviken, Säve:Havets och Fiskarens sagor, Solnedgång
En lite grå eftermiddag gör vi en tur till Norebodarna. På vägen mitt emot Austre såg vi tidigt på säsongen de nyplanterade majsrosetterna. De är nu en hög till synes oändlig majsskog.
Bodarna vid Nore är helt övergivna och tillbommade, här finns annars folk på sommaren och man bor i husen.
Tångkrokodilerna ruvar i strandkanten
Ilandfluten tross
Marviolerna fortsätter att blomma i rosa och violett.
En före detta slipsten har fått vila i sanden i den stora slipstensexportens landskap.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Gotland, ilandfluten tross, marviol, mossig slipsten, Norebodarna, Tångkrokodiler
En morgon var blåsten förbi och luften var helt stilla, alla ljud kom nära och särskilt korparnas grova kraxande när de pilade fram och tillbaks nere i talldungen.
När man bor på östra sidan av ön blir solnedgångarna, hur vackra de än är, ett mysterium och man vill gärna se det ”riktiga” slutet, att solen går ner i vattnet. Solen visade sig då och då under dagen och vi chansade på att den skulle dyka med ett fräs i vattnet utanför Kvarne vid sju-tiden.
Det var ett tag sedan vi satt vid Grumpevik och lyssnade på de skränande sjöfåglarna ute från gräsholmen.
Vid Kvarne mynnar Kvarnån i Grumpeviken. Lasse som är född vid en vattenkvarn vill tro att kvarnen som givit namn åt platsen, var en kvarn i ån och inte en väderkvarn, men det har vi inte hunnit ta reda på.
Här finns en rad fiskebodar och nytt för i år är att man renoverat och byggt upp flera av dem från ruiner. Här sitter man i lä och ser och hör hela bukten, det är en av de mest rofyllda platserna på jorden.
Vi saknade skränet men tystnaden var också mäktig. Solen gick i moln strax efter sex och det blev kallt om ryggen, vi fick nöja oss med stillheten och trösta oss med att plocka några äpplen på vägen hem.
Vilka vägar man än tar den här årstiden så finns det mognande äpplen i dikena och kring vägarna.
De är ofta svåra att komma åt, fastän de ser så nära ut, men det som inte syns är diket framför och de vassa taggarna av slån som täcker marken och som man måste igenom.
Många är sura men en del är faktiskt ätbara.
I år lyser det rött i många nyanser och på vår lilla väg finns ett träd med ljust gula äpplen som frestar oss att koka äppelmos.
Ett gott genomskinligt mos, nästan gelé blev det av de gula. Har någon beskrivit Gotlands dikesäpplen? De är många och hur såg de äpplen ut man hittar kärnor av från stenåldern?
Publicerat i Uncategorized, Växter | Etiketter:dikesäpplen, Gotland, Grumpevik, Kvarne
Vi har varit rörligare förr med egen kraft och vandrat runt stränderna eller cyklat men för att nu båda ska få återse de sköna platserna, tar vi bilen. Ska vi ta en sväng och se hur vattnet ser ut när det inte blåser fullt så mycket längre? Vi svänger ner vid Vändburg, inga husvagnar kvar runt hamnen, inga gästande båtar, allt ser avstillnat ut. Vi far ut på stenhyllan längs Hammarshagahällarna, stannar och öppnar dörrarna och hör havets puls mot de skrovliga raukarna, ljudet fyller nästan hela huvudet även om vattnet ser lugnt ut. 
.Sjöfåglarna saknas, inte ens en skarv syns till, de brukar annars stå här och där och lufta sina vingar. Måsarna har också lämnat stranden och det känns ödsligt, kargt och oändligt.
Vi är ändå inte ensamma, en och annan bil passerar och ett par unga klättrare har tagit sig upp på en rauk.
Och lite längre fram händer något, vad är det vi får se? Vi rycks snabbt ut ur den ena drömmen in i den andra – blir det ett bröllop på stranden? Ner med vindrutan och fram med kameran, så här blev det i all hast.
Ett brudpar i blåsten.
Lite instruktioner.
Någon vigsel var det nog inte, en fotografering med häftig bakgrund kanske till en katalog eller reklam.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Citroen C1, Gotland, Hammarshagahällarna
Redan andra dagen var mitt i Hemse inköpta bredband till datorn förbrukat utan att jag själv använt det i mer än ett par timmar. Det blev alltså två datorfria veckor och dagarna blev de vackraste vi någonsin upplevt. Bilderna och händelserna är därmed inte pinfärska men trots att vi nu hunnit till oktober, ser det ungefär likadant ut som för två veckor sedan.
Tidlösorna blommade redan då vi kom, de låg ner i den starka blåsten och när det var stilla igen reste de sig något. De första tidlösorna jag minns, även kallade ”den nakna jungfrun”, var hemma hos en Väsbyfamilj där vi tillbringade en valvaka på 60-talet, de var många och satta i vatten i en enkel glasskål och jag blev helt betagen av färgen och de märkligt just nakna blommorna. Sedan dess har jag planterat de tjocka otympliga knölarna som bjuds ut i bättre trädgårdsbutiker några veckor under sensommar och höst, i alla tänkbara rabatter, nu senast på vår gård på Dragonvägen. Där trivs de inte och då är det härligt att de tycker om den urgamla strandsanden på Gotland och växer till sig mer och mer.
Havtornsbär fanns på två av buskarna, vi har väntat på dem och det har tagit flera år för rotskotten att bli kraftiga nog att ge bär. Som allt odlat finns det plötsligt flera sorter att välja på och vi kan urskilja två, den ena är Julia som har Romeo till make, vad den andra damen heter har fallit bort, men hon är mer aromatisk. Vi plockade och åt till frukostflingorna och med yoghurten blev det en himmelskt god förening.
