Brittakarolina's Blog

Våra pass hade båda gått ut för ett år sedan, vi upptäckte det av en händelse. Ett giltigt pass måste man ha, kanske viktigt för oss som växt upp i en tid då det inte gick att resa utomlands.  Jasså,  ska ni ut och resa? Nej, inte just nu, men man vet aldrig…

Nytt pass får man hos polisen, var sitter dom nuförtiden? I Väsby finns inte längre någon som utfärdar pass (Väsby som vill kalla sig stad) och det blir Sollentuna polisstation vi får leta upp. Men först måste man beställa tid efter ett noggrant formulär på nätet, man får välja tid själv bland tider på 10 minuter som ännu inte bokats. Denna tid är sedan omgiven av föreskrifter, man måste vara där en viss tid i förväg, om inte, raderas man ur kön men man får inte heller komma för tidigt.
För att tillåta oss lite irrande tog vi god tid på oss men hittade snabbt polishuset och parkerade utanför. Jag ville kolla om ingången var den rätta för oss, så jag sprang lite före så Lasse skulle kunna segla in med rullatorn lite obesvärat och då hände det som är nästan värst, jag fastnade i en uppskjutande skifferplatta och flög med vingliknande rörelser rakt på stora glasdörren och landade hårt. Första tanken nere på plattorna var, hoppas att ingen såg det här, det är så vansinnigt förnedrande att ramla. Ut genom dörren steg två hjälpsamma personer och började dra i armarna för att få upp mej, de visade sig vara poliser och det gällde att få ingången fri för in och utgående. Jag sa att jag klarat mej och kunde mitt namn och födelsenummer och sen tog vi oss in till väntrummet för passökande.
En stor lysande möbel skulle förse oss med nummerlapp, men först ville den ha våra födelsenummer och den kunde inte hitta tidsbeställningen. Den bara nekade, hade vi kommit för sent? Nej vi var två minuter för tidigt.
I små luckor som på en gammal järnvägsstation satt unga fjuniga, stenallvarliga och väntade på att minuterna skulle gå till nästa pling. När det blev vår tur visste vi ju att de skulle ta det rysliga kortet men att det skulle bli såå rysligt som det blev, hade ingen av oss anat. Där ska ni stå, sa den fjunige och pekade ner på ett par gulmålade fotavtryck på golvet. Titta på hålet i väggen – snett uppåt var ett svart hål -knäpp, sa det och ett knäpp till eftersom jag rörde på huvudet. Jag hann inte ens dra andan inför knäppet. Sen fingeravtryck. Pekfingrarna skulle ligga rätt men mina torra ödlefingrar gav inga spår och då halade den fjunige fram en tub med handcreme att kleta på, det skulle ge bättre mönster. Inget tal om att torka av vare sig fingrar eller stället man tryckte på. Sen skulle man stående men nedböjd till midjehöjd i båset, skriva sin namnteckning på en liten ruta av blank plast och skrivdonet halkade hit och dit, det var lite som i en galen dröm.
På vägen hem pustade vi ut, tack och lov jag bröt inte nacken den här gången och höfterna hoppade inte ur, en bula i huvudet och lite avskrapade armbågar och knän är sånt som går över.

Vad jag ännu inte tittat på var kameran i väskan, den fick också en riktig smäll. Den hade givit upp och funkade inte längre. Oooh min kamera, nästan ny 1 1/2 år. Går den att laga? Det blev färd nästa dag in till kameradoktorn. Efter två veckor får jag ett kostnadsförslag och om jag gillar det tar kameran två veckor att laga. Fyra veckor utan kamera när löven börjar falla, hur klarar jag det?

Tänk om jag skulle ta fram min gamla Olympus från år 2000, den som jag svek när Gösta fick Nikon som livsuppgift och som lockade mej med flera pixlar.
På en hylla bland avlagda kameror vilade Olympus tömd på batterier. Hur var det nu man gjorde med den? En manual fanns kvar. Det blev som att läsa första gången. Jag hade glömt allt och ändå var den min första digitalkamera som jag använde i fyra år.
Batterier, ska det vara vanliga eller omladdningsbara? Jag prövade båda men bara de oladdbara funkade. Nu hade jag allt och kunde ta bilder igen – men – hur få in dem i datorn? Letade bland alla sladdar (kablar) om någon kunde väcka något minne, hur fick jag egentligen över bilderna till den gamla datorn, den som fyllde platsen under halva skrivbordet? Fråga om fotohandlaren har nån gammal sladd, sa Lasse.
Hos fotohandlaren fanns ingen sladd vare sig gammal eller ny, han kollade kamerans utgångar och sa, det finns ju ingen USB-utgång. Han letade och läste på sin dator och allt var en gåta tills han läste att bilderna laddades in seriellt. Det här var före USB-portarnas tid, till det här finns inga sladdar kvar sa han och sköt över kameran till mej, den går inte att använda idag. Men han kunde föra över bilder från kortet och lägga på DVD åt mej,  det var väl inte riktigt vad jag hoppats. Kamera, som är 15 år är helt omodern. Ganska snopet. Jo men visst, det går att nämna vad som helst, vanligen mobiltelefoner, för att göra den snabba elektronik-utvecklingen synlig.

Efter fem arbetsdagar kom ett mail från polisen att passen fick avhämtas. Jag tog en bild av den uppstående skifferplattan utanför polishuset med Olympusen och där ligger den kvar. Sen fick vi våra pass med bilder som var sanslöst dåliga, som om vi plåtat oss i Lustiga huset på Gröna Lund. Den halkande namnteckningen är nu inbakad i pappret för evig tid och dessutom ska man nu på sidan fyra i passet skriva en ny namnteckning – då man kommer hem. Det sista upprepades fyra gånger.

Bilderna är från 2001 och tagna med Olympusen. Tage Andersens utställning i Botaniska Trädgården, Uppsala