Vi går utmed ån, tågen rusar förbi och avbryter oss i ett och planen på väg mot Arlanda kastar dånande kaskader över oss, hur ska man få lite ro eller tystnad att glädja sig åt den lilla natur som råkat bli kvar mellan bebyggda ytor och kring industrier? Kvar finns remsor av mark som odlats (lera) eller åkeröar som inte gått att odla eller bebygga. Kameran gör att man får uppleva skönheten utan de påträngande ljuden i efterhand hemma vid skrivbordet.
Den här dagen i mitten av juli med sol omväxlande med skurar är vår förväntan på överraskningar inte stor. Gräsen har blommat över och blomstren utmed stigen lyser av färg men då man kommer närmare ser man att många är bruna eller vissna. Vassen flaggar mörkviolett och ån har krympt till en smal vattenränna.
Det pågår byggnadsverksamhet på området som tidigare hörde till Marabou, man har hållit på rätt länge, vad ska det egentligen bli?
Vi läser DORCON på det avskärmande nätstängslet och får inga associationer.
Dykning i tidsbrunnen.
Lasse var kommunalt engagerad på 60-talet, då kommunalrådet(S) Bengt Sparrman fick kontakt med Marabou (Freja) om att etablera sig här. Han drar sig till minnes den stora händelsen och hågkomsterna av Väsby för 40-50 år sedan väller upp. Han blev den förste som fick ta del av planerna, då Sparrman ville veta om de borgerliga kunde tillstyrka Marabous köp. Det var ju helt klart önskvärt.
Marabou hade växt ur lokalerna i Sundbyberg och produktionen av Daim behövde mer utrymme. Marabou var också känt för sin konstsamling och park, tillgänglig för både arbetare och allmänhet och det visades ofta upp i reklamen, konst var vägen till det mänskliga lyftet på den här tiden.
Då Sparman fått Marabou på tråden, krävde de ett stort område för framtida expansion, det blev en jättestor yta, 7 hektar utmed ån, väl synligt från järnvägen och köparen fick lova att hålla den obebyggda marken välskött och vackert planterad, alltså park. Den berömda skulpturparken blev kvar i Sundbyberg. I Väsby hoppades ändå alla skönhetstörstande att Marabou skulle tillföra något vackert att se på och även besöka. Byggnaderna som tillkom under 70-talet var stora men såg ändå lätta och lite italienskt flygande ut, snygga att se från tåget. Träd och buskar planterades och den obebyggda marken fick gräs som klipptes,
Man hade visningar och rundvandringar i fabrikslokalerna, så det går inte att säga att man avskärmade sig men arbetskraften hämtades i Finland, baracker i två våningar för boende ställdes upp nära fabriken.
Det blev under åren många köp och samgåenden, men 1993 köptes Marabou av Kraft food. De hade en krassare inställning till industriell verksamhet. ”Vad är det där? En golfbana?” blev en första fråga om det klippta gräset på flera tusen obebyggda kvadratmeter. Sedan fick buskarna och träden växa hur de ville och tilläts täcka väggar och fönster på de vackra fasaderna och det gröna blev en ogenomtränglig djungel.
Åter till ytan
Plötsligt för ett par år sedan hade man rest höga nätstängsel runt ”Marabous” enorma tomt och börjat gräva i den stora gräsytan så den liknade ett lerupplag. Samtidigt rensade man undan i den vildvuxna ”parken” framför Marabou, så fasaderna blev synliga igen.
Då vi går här nu, ser vi att hela markytan är omrörd, en bergknalle är bortsprängd och bitarna är lagda i en murartad samling i tomtens ytterkant, mot den lutar sig lermassor, ska marknivån ändras, vad är det man gör? Ett par höga lyftkranar vilar sig idag, söndag, intill det komplicerade bygge som pågår och jag förundras över att stålställningar längs flera sidor på ett hus lutar utåt från väggen
Nu är vi rejält nyfikna och väl hemma letar vi på nätet. I en artikel i lokalbladet ”Mitt i Upplands Väsby” 10 sept 2013 (som jag missat) kan man läsa vad som var på gång.
Kraft food som nu heter Mondelez hade sålt av byggnader och mark till ett datalagringsföretag Digiplex och här skulle bli ett datacenter. Bygget sägs vara klart hösten 2014, så det har tagit längre tid än beräknat.
Hur går det nu med Sparrmans skrivning om krav på park och markskötsel, följer det med vid en försäljning eller ägarbyte? I lokaltidningen framgår att nya ägarna ska bygga så det ser estetiskt tilltalande ut, man vill skapa en trevlig miljö med träd så datacentret inte ser ut som en fabrik. Har Sparrmans ande vakat eller följer villkoren med från allra första köpet?
På idéskissen kan man se vad de sneda stålställningarna är till för. Försenat eller ej hoppas vi att bygget blir lika snyggt som på bilden.
Dammen har ett gröngult täcke som går i färg med de blommande daggkåporna. I år måtte någon med trädgårdsinflytande sagt ”Daggkåpa” för den finns överallt, blommar som gröngula ångor särskilt i mitten av rondeller men också här utmed dammen.
Ormbunkarna vid brofästet till dammen har växt sig stora i sommarens fuktiga väder.
Utmed hela bergväggen ovanför och mellan grottorna har stensötan hittat sprickor att växa i.
och ute på vattnet ser vi bara en kanot. Det är alldeles stilla i luften och har vi tur så hinner vi runt och till en kopp kaffe innan det börjar regna.
Kungsljusen lyser upp vägen till Italienska terrassen. Men vi fortsätter stigen och regnet hinner upp oss vid Anderssons växthus.
Brittakarolina's Blog 