Första majrundan blev lite förkortad av regn och när solen lyste så lockande igår gjorde jag om promenaden i långsammare takt.
Kring Östra ingången till Väsby Centrum finns många rabatter och jag har gnällt på att man stympar växter till former som växterna inte själva gillar. Nu har det hänt att en nyplantering har fått buskar som ännu inte drabbats av saxen och de visar upp sin finaste blomning. En Stjärnmagnolia och en Forsythia och mellan dem en knoppande Rosenkvitten. Nätterna är kalla och Magnolian har fått topparna brunfrysta.
En familj med orädda sparvar yrde runt i buskarna.
Suseboparkens stora rosa träd är helt utslaget, hade hoppats få se vatten i den lilla rännilen utmed gångvägen, men den var ännu torr. En dam jag mötte berättade att dagen innan hade en stor del av parken varit översvämmad, någon läcka hade uppstått i den påkopplade vattenströmmen med en sjö som följd.
I en lind på Centralvägen satt en liten tofs av kvistar och just när jag passerat såg jag nog något runt som toppade rissamlingen, gick tillbaka och ja där låg en fågel och kanske värmde ett par ägg. Inget tak över boet som skydd.
Ännu ett varv runt Medborgarhuset, nu har alla blommor öppnat sig och
Här satt man förr under rosa skyar och lite senare på sommaren under lätt skuggande grönska och fikade på nya konditoriet.
På gymnasiets baksida har flera rosa träd planterats, här har blommorna rynkade och flerdubbla kjolar. Från höghusets fönster ser man helt nya kvarter med grönklädda kullar, många rosa träd och hus i flera färger.
De stora glasväggarna fördubblar allt.
Vinden kyler fortfarande men våren har ändå kommit igång och allt som slår ut är välkommet.
Och utanför vår dörr har tulpanerna trängt upp mellan fjolårets löv i gatuplanteringen, de är många och svagt gulaktiga.
Träd som gläder oss med rosa skyar av blommor tidigt på våren har blivit vanligare i parker och nyplanteringar. Jag gick ut första maj för att kolla om några slagit ut och tog vägen om Elisparken, där kanske den ensamma Magnolian slagit ut. Den hade fortfarande helt slutna knoppar och raden av rosa träd utanför f.d. Medborgarhuset såg bleka ut, ett par av dem är döende och den blomning de brukat bjuda på är inte lika häftig som förr. Det började regna.
Ett par större träd med mörkare rosa blomning än raden framför Medborgarhuset, står runt hörnet med många outslagna knoppar. Medborgarhuset är en sorglig del av Centralvägen, så övergivet och saknat av många Väsbybor. Vi hade bl.a.en bio. När bestämmer man sig för dess framtid?
Gick ner mot stationen, hade inget regnplagg och vattnet började tränga igenom. De rosa träden i järnvägsparken såg inte ut att ha slagit ut och jag vände men tittade på baksidan av gymnasiet, lite rosa skymtade bland de nyanlagda kullarna längre ner. Björken i båten eller stocken framför glasväggen var ännu kal och det blir spännande att se vad som planerats att växa kring träföremålet. De nybyggda husen på motsatt sida av gatan gör sig fint speglade.
Äntligen utslagna körsbärsblommor. Runt hörnet på ett hus på Genvägen fanns de.
Den 19 december skrev jag att jag just fått Gustafva Schartaus bok med råd till Landtmannen. Vem var Gustafva Schartau? Sedan dess har jag läst Ingrid Hesslanders roman Giftomans samtycke, där Gustafvas olyckliga ungdomskärlek fått vara modell för en roman med omskakande handling. Rättegångsprotokollen från händelserna Gustafva genomlevde innehåller stoff till en verkligt gripande berättelse och därtill en tidsbild från 1800-talets början..
Gustafva har delat upp sina råd med tre rubriker 1:o Nyttan av vilda träd och växter
2:o Obetydliga ämnens begagnande
3:o Nyttiga rön och upptäckter
Bilden av humle – Humulus lupulus har jag lånat ur Mossberg-Stenbergs Floran
Texten från Schartaus bok i fraktur och med äldre stavning har jag ”översatt” något och gjort stavningen nutida, så den flyter lättare men meningarna har fått bli kvar, de är fina.
De obetydliga ämnena inleds med: Humlerevor, att därav bereda ett slags hampa.
Att humletågor giva ett starkt ämne till grova vävnader, såsom säckar, buldansväv, hästtäcken m.m. är redan nämnt i Kungl.Vet.Akad. handlingar och av flerfaldig erfarenhet bestyrkt. I Tyskland och Frankrike har man gjort åtskilligsa försök och funnit denna vävnad vara mycket starkare än av lin och hampa. Till finare lärfter skulle dessa tågor även kunna användas men den låter ej väl bleka sig, utan bibehåller vanligen en rödaktig färg.Till tömmar, rep och fisknät är humletågan förträfflig. Varje omtänksam lantman bör därför ej bortvräka detta ämne, som så nyttigt kan användas. Dess blader ätas såväl gröna som torkade av kor och får.
I Jämtland och Medelpad kastas de från bladen renplockade revorna på taken, där de lämnas orörda över vintern, och när revorna om våren börja skilja sig från bastet, läggas de på logen eller marken att tröskas, varefter tågorna skäktas och häcklas, samt användas sedan till grov vävnad, i synnerhet till bolstervar. I Norrland och Österbotten beredes även grov väv av humlerevor, som där rötas i sjöar eller åar. Bättre är att efter humleskörden skära revorna i tre alnars långa stycken, låta dem ligga några nätter i daggen och sedan i rinnande vatten, varefter de torkas i luften, tröskas, bråkas och behandlas i övrigt som lin.
Enligt Hr Holmberger, böra de tjocka och smala revorna åtskiljas var för sig. Och, emedan dessa revor äro krokigt böjda, bör de med en träklubba varsamt bultas, i synnerhet i lederna, samt sedan utbredas på marken att rötas, där de lämnas orubbade under snön över vintern. När revorna se gulaktiga ut, och stjälkarna skilja sig väl från bastet, upptagas de, emedan om de ligga längre, bliva de väl vitare men förlora i styrka. Slutligen torkas de antingen i luften eller i ugn, tröskas, bråkas och hanteras på vanligt sätt. När dessa tågor äro väl rötta (rötade), bliva de lika så fina som den bästa hampa, och äro tjänliga till samma behov.
För att bereda humlerevor till spånad, har man även uppgivit följande sätt: När humlan är avplockad,, renas revorna från alla kvistar och blad, sammanböjas till sex kvarters längd och bindas tillsammans var för sig,, med ändan av revan mitt på. Dessa små knippor sänkas sedan i en fyra till fem alnars djup brunn, att rötas i sex veckors tid; vartefter de torkas, först på gärdesgård, sedan i badstuga (bastu), samt beredas för övrigt som vanlig hampa. Sedan dessa humletågor blivit grovhäcklade, bindas de i knippor och kokas en god timma i stark lut, vari ett skålpund talg, eller vad bättre är, tran eller linolja tillägges. Då allt blivit kallt i kitteln, avskummas det feta och knipporna upptagas, samt hängas i varmt rum tills de endast kännas lite dävna; varefter de manglas väl släta, upphängas åter att fullkomligen torka, samt grov-och finhäcklas på vanligt sätt.
För övrigt anmärkes, att humlerevorna äro tjänligast till beredning av hampa när humlen blivit ymnig och väl mogen.
foto:Emma Fredriksson Nordiska Muséet
Har man verkligen spunnit garn av humletågor?
Det verkar så, i Nordiska muséets digitala muséum visas en så kallad överdelssärk där garnet består av hampa i överdelen och hampa och humle i underdelen. Den kommer från Jämtland och man kan läsa utdrag ur huvudliggaren: ”Kvinnosärk bestående av över- och underdel, överdelen är av hampa och nederdelen av hamptry (stry?) och humletågor. Humlen har i denna trakt haft åtskillig användning på detta och liknande sätt. Användes ibland enbart. Nyttjades också till rep och snören. När en särk som denna användes först var den så vass och hård, att det var vanligt att bärarinnan blev blodig på kroppen. Särken har burits av den c:a 65 år varande givarinnans mor. Huset hade i behåll ännu en dylik. Gåva av Fru Brita Eriksson och hennes son Olof Mattson, Borgvattnets kyrkby Jämtland”
Just nu är det mycket med tomater. Efter ett långt uppehåll med tomatodling har jag sått frön till två sorter som ska gå att ha i krukor på balkongen. Fröna i en av påsarna var som i alla frön i Storbritannien, räknade. Ingen ska tro att den kan starta en storproduktion och det händer att fröna är färre än 20. Alla frön grodde, den ena påsens 18 st och den andra påsens 44 st. Har planterat om dem till större krukor men de är redan för små, jag bär ut dem till solen på balkongen när morgonsolen försvunnit från köksfönstret vid 12-tiden och in på kvällen efter kvällsmaten. Mycket ut och in. Jag har sabbat flera odlingar under åren med balkong genom att glömma kvar plantor ute över natt när det har råkat frysa bland de saftfyllda småttingarna.
När jag letade efter ett papper i mina anteckningar i morse låg ett jag inte kände igen och utan datum, det måtte vara rätt gammalt, jag måste läsa vad det handlar om.
Tomatträd Vi bodde i ett parhus och delade gräsmatta på framsidan med en granne och det var Gun Norrman. Hon hade ett litet träd på sin gräsmattestump och det hade fått frukter. Jag gick ut och tittade på dem och det var fina stora runda tomater och då sträckte jag fram min arm och plockade tre stycken. Kände att det var fel men det gick inte att låta bli. Sneglade in mot grannens fönster om någon sett mig och gick sedan in för att hitta något att lägga tomaterna i. Men vänta –jag måste nog ta ett par till, gick tillbaks ut och plockade två till och kom på att det skulle bli svårt att förklara vad jag gjort och behövde förutom en påse att bära över dem till grannen, papper och penna för att be om ursäkt på. För jag skulle nog inte kunna säga det direkt men kanske skriva det. Nu ville jag hämta en snygg påse till tomaterna, så det såg lite lyxigt ut, en med rak botten, kanske en japansk svart som låg sparad bland kassarna. Den var lite för hög, måste skära av den och hittade en kniv att göra det med, för påsen hade plötsligt en sida av kartong. När jag var färdig att gå in med tomaterna till grannen behövde jag se vad klockan var och när jag sträckte mig mot klockan och öppnade ögonen, kom den grå verkligheten utan tomater smygande och efter ett återbesök vid drömmens tomatträd kom sen befrielsen. Jag hade inte stulit några tomater.
Gun Norrman var vår rara granne i många år, hon finns inte längre. Tomatträd finns – Tamarillo och kommer ursprungligen från de tropiska bergsområdena i Peru. De övervintrar inte hos oss, behöver värme och är släkt med tomatfamiljen.
Måsarna brukar komma i en skränande flock, de gör en sväng runt Centrum och det känns som en uråldrig runda kring en havsvik eller en ö där de ska gå ner och lägga sina ägg på berghällen och sedan låta de nykläckta springa omkring, de kan ju inte komma bort, vattnet begränsar utflykterna.
Det här taket skjuter ut från Väsby Centrum och någonstans på betongen kläckte en mås förra året två ägg och fick med sig de lurviga ungarna ner på marken, där de sedan sprang bland bilar och folk i värsta trafiken. Är måsen som nu landat just här, en som kläckts på taket och som återvänt till barndomshemmet, är det en mås som kommer varje år och nu ska lägga årets två ägg eller är det en alldeles ny mås som kollar lägenheten?
Vår sida av gatan är rensopad, det är verkligen skönt att slippa gå på det vassa krossgruset.
Gatuplanteringarna börjar leva, vita Scillor lyser som stjärnor bland de vissna löven. Den här sidans trottoarer ännu inte sopade.
Vid Hugo Sabels torg har kommunen fyll blompottorna med penséer och förgätmigej.
Rosa förgätmigej.
Går en runda bland alla plantorna hos torghandlaren och behöver tänka över priset på en länge önskad balkongväxt och sätter mig i den sköna eftermiddagssolen på en bänk i Suseboparken. Ser att man fällt ännu ett av de gamla träden, såg också att de rysliga ”helgonen” börja ruttna nerifrån”, ja Nemesis vakar även i Suseboparken.
En flicka med cykel passerar, inga stänkskärmar och ingen pakethållare, så många varianter det finns av det som förr var bara en cykel. Då cyklade man inte i skogen. Jag känner mig plötsligt gammal.
Går hem till mina tomatplantor och pelargonen Stadt Bern som jag köpte i Bergianska för några veckor sedan och som börjat blomma. Den finns som markplantering i Andersons växthus nära den lilla dammen.
Tomaterna växer fortare än jag hinner byta till större krukor. Får inte glömma dem kvar på balkongen över natten, då kan det vara slut på tillväxtäventyret.
Rensdammarna har funnits några år och till en början hade de öppna vattenspeglar men med åren har ytorna vuxit igen med vass och annat grönt som trivs på grunda vatten. Höstens och vinterns ihärdiga regnande har gjort Väsbyån bredare och gömt de skräpiga kanterna och rensdammarna visar upp vattenspeglar igen.
Det lilla pumphuset är fint, ser ut lite som en kiosk eller lekstuga men har ingen öppning för försäljning av glass eller kaffe. En smal bänk på ena sidan av huset verkar inbjuda till att slå sig ner men kan ha något helt annat syfte.
En skylt utmed dammkanten berättar vad vi har framför oss, men texten behöver förstoras.
Sothönsen simmar omkring och är skimrande svarta som ett par stenkolsbitar och ser hemmastadda ut i dammen.
Jag följer järnvägen norrut med sikte på Barockparken. På slänten ner från järnvägen där solen gassar ser jag mina första tussilago för i år, inte bara en utan hela slänten har hunnit bli gulprickig.
Barockparkens gamla lindar ser renrakade ut, inte alla men det kanske finns något arboretiskt syfte (?) eller man kanske inte hunnit med alla träd än.
Den livskraft de gamla träden visat sig ha kvar är sorgfälligt bortknipsad men ska nog ge en grön slöja kring träden senare i sommar.
Kring foten av de gamla lindarna är marken lysande gröngul av små vårlökar. Har de sällskapat med lindarna ända sedan de planterades för flera hundra år sedan? Vanlig vårlök heter Gágea lútea. En gammal vers som inte släpper taget och som Birgitta drog då det var aktuellt för barn att lära in latinska namn på växter till de obligatoriska herbarierna: Gagéa lutéa, Primúla verís, när barna är lea så ska dom ha ris. Nu tror jag kanske att de små mikrovårlökarna i Barockparken i stället kan vara Gágea mínima, dvärgvårlök.
Väsbyån på sitt slingrigaste lopp, det som är önskvärt men det renar inte det förgiftade vattnet.
Vägen söderut mot Elfsunda hamnar jag ofta på och bilderna därifrån blir lätt upprepade. Den märkliga ekdungen utmed ån imponerar alltid både med och utan löv. Gångvägen är plan och man har sällskap av ån och järnvägen ända fram till Elfsunda, där ån svänger in under järnvägen och våra vägar skiljs.
När ån är full av vatten under senvintern eller efter ihärdiga regn ser den ut som en flod, när all den skräpiga växtligheten längre ner mot botten är dold och kanterna ser städade ut.
Ibland får man sällskap med ett par änder men det är glest med simfåglar, kan det vara minken som hämtar de lättåtkomliga äggen och gör fortplantningen lönlös för fåglarna? Den här gången visade ett par knipor sina snabba dykkonster och dök hela tiden upp någon annanstans.
För en måttlig vandrare finns ingen runda att gå när man följer ån, man får vända och gå samma väg tillbaka. Men då ser man allt i annat ljus och sådant man inte la märke till i motljuset. Axel Nordells skulptur sitter just nu och speglar sig i vatten, det är en fin placering, vi är mest vana vid att se den i en grön sumpig grop.
Vissen vass
Ån under Mälarvägsbron vidgar sig och gör en liten sjö. Kanterna och träden är rensade och vi glömmer den igenvuxna sommarån täckt av gula näckrosblad och vass.
Pilar av något slag har blivit kvar eller är planterade? Men visst är det fint just nu när man ser vattnet, snart sjunker det undan och inga skepp tar sig igenom.
Blomsterförsäljningen på Hugo Sabels torg har varit stängd mellan jul och påsk och nu är hyllorna ute med alla småpenséer och krukor med påskliljor. Några fastlagsris flaggar färggrant och här finns björkris utan fjädrar också. Åh vad härligt att få börja välja småpenséer till balkongen igen.
Ett par ställningar med tidiga vårväxter finns redan utanför matbutikerna i Centrum men de är ett sortiment som kräver ett mått av tillsyn och de ser ofta lite trötta ut.
Trots att nätterna är kalla och snön täcker dem ibland, så är de små okuvliga.
Idag är det Långfredag, äldre minns hur lång den kunde vara förr men nu med öppna affärer rusar den dagen lika fort som övriga veckodagar.
Nu önskar jag alla mina bloggläsare: EN GLAD PÅSK ! och efter det en smula vårvärme.
Mars är en opålitlig månad för att få se blommor med färg utomhus på vår breddgrad Sista veckan i mars kom ny snö och täckte allt som stod färdigt att börja växa.
Det är nu och på vintern vi har en skön oas att gå till, där vi kan njuta av färg och Medelhavsdoft. På väg mot E.Andersons växthus ser jag bara de stora mistelbollarna högt uppe i träden, de ser gråsvarta ut i motljus och på håll men är egentligen gröna. De vaktar vägen in till i trädgården och växthusen.
Inne i E.Andersons växthus ser det rensat och gallrat ut, när träd och buskar trivs och växer till är nog växthuset trots allt för litet. Den lilla cafédelen är också minimal och försäljningen av trädgårdsanknutna prylar behöver också ett större utrymme för att det inte ska kännas instängt.
Cistrosorna lyser, det har blivit en stor buske. Ser att den tillhör solvändeväxterna.
och på golvet vid dammen står krukor med olika småcyklamen. Ute i trädgården blommar dvärgcyklamen under snön, men de växer där man inte når dem med rullator, inte ens när snön är borta.
SnittAdiantum säger väl hur den använts
Intill vinberget har botaniska tulpaner fått möjlighet att täcka den steniga marken
Botanisk tulpan
I sydafrikanska rummet blommade det mer än någonsin. Rumsmalvan känner jag igen från fönsterbrädan men den här är en jättelik buske 3 – 4 meter hög med ett eget stort grensnår.
Australiska rummet var grönt men hade sparsamt med andra färger, en Rosenmyrten gjorde vad den kunde för att lysa upp.
I rummet längst bort från ingången med en del nyttigheter hade suckatcitroner staplats under sitt träd för någon vidare behandling.
I februari 2015 skrev jag en blogg om ett besök i E.Andersons växthus, årstiden var nästan densamma men ändå inte, igår var flera växter redan överblommade.
Barmark och grusiga trottoarer, ibland kan våren vara tidig men får man vara säker ? Letar upp markplättarna där solen hunnit värma jorden så att snödroppar och vintergäck visar sig med skaft och i mängd.
Suseboparkens snödroppsfält blommar.
Ankorna på grannens tomt går omkring på torr mark, sitter inte bara och sover på snön.
Tomatfröna har grott i krukan på fönsterbänken.
Men, en morgon vaknar jag och utanför mitt fönster är marken vit ännu en gång. Inte så tjockt lager än men det lovas mer.
Det kanske smälter fort.
Det är minusgrader, blåser och snön ligger kvar.
Kan man säga att vintern korsar sitt spår? Eller är det bara Espen Arnakke hos Aksel Sandemose som kan korsa sitt spår? Här stämmer ingenting och ingen vet vems spår den korsar.
Brittakarolina's Blog 