Vad gör du på Midsommarafton? Går till Bergianska trädgården, då kommer jag med sa Gösta och vi skulle träffas vid ”Lasses bänk” och kanske ha en påse med bulle och dryck med oss. Det regnade i Sollentuna men var uppehåll i Solna och det var gott om parkeringsplatser på Bergianskas parkering.
Vi visste att Orangeriet var stängt men inte att hela området innanför granhäcken var låst, alltså kunde vi inte nå ”Lasses bänk”, men vi hittade varandra ändå.
Lasse och jag gick ofta i trädgården men mest på de jämna gångarna där hans rollator inte gjorde motstånd. Men det var tillräckligt för att ge en upplevelse av både odlat och det nästan vilda och, på ett måttligt avstånd fanns allt, tallskog, ekskog, berg och en strandpromenad. Då Lasse inte längre var med började jag mellan stigarna se se alla stenformationer, trappor, odlingsterrasser och fjällandskap, kvarstående minnen från den tid då trädgården skapades. Av Stina fick jag veta var jag kunde läsa för att förstå hur trädgårdens skapare Veit Wittrock hade tänkt sig då han fick uppdraget att bygga upp trädgården.
Gösta måste se fjällen, de som byggdes av sten från sprängningar av berget i norr för olika projekt, grottor, utfyllnad av ojämn mark för bygge av växthus, en hylla för en sammanhängande strandpromenad med mera.
En väg upp till högsta fjället börjar bakom institutionsbyggnaden och han tog sig ända upp på toppen. Därifrån har man en oslagbar utsikt utsikt över omgivningarna.
Vägen upp smalnar och man snärjs av ogräs, men åt alla håll ser man också de vita lapparna med namn på växter som anger att något planterats och finns kvar.
Japanska dammen från ”baksidan”, vi är ensamma i trädgården idag.
Duva som inte flydde när vi visade oss.
Andarnas hus, en plats att fly till när besökstrycket blir stort.
Gösta på bron, På slänten bakom blommar alltid något oväntat, den ser ut att vara vildvuxen men det är det unika med Bergianska som botanisk trädgård, de tlll synes ”vilda” partierna .
Ormrot i slänten med skära blomstavar.
Ormbunkarna är nu helt utslagna men ännu ljusgröna.
En sen pion i pionlandet ungefär där Wittrock ritade in det stora växthuset som aldrig blev byggt.
Vita näckrosor i den helt algtäckta dammen nedanför Viktoriahuset.
Wittrocks torn renoveras. Byggnadsställningarna förändrar profilen som blivit Bergianskas signatur på många bilder. Rundvandringen idag gav så många lagrade känslor. Förutom Gösta i sällskap som det mesta var nytt för, hade jag med mig Lasse som bara njöt av dagen och Stina, midsommarafton var Stinas födelsedag, vi blev inte färdiga med att förmänskliga bilden av Wittrock och sen var faktiskt min mamma med, hon som första gången för 84 år sedan tog mig hit till trädgården.
De blommande vägrenarna på Gotland känner väl många till numera. Sällan har man tid att stanna upp om man kör bil, växterna svischar förbi och man kan inte stanna var som helst.. Som så många blomster har även de som står utmed vägkanten en kort tid att glädja oss och nästa gång man kör förbi blommar andra växter, floran varierar mycket med tid och vägsträcka.
Burgsvik är centralorten på Storsudret, dvs den lilla delen av ön längst nere i söder. Där finns livsmedelsbutik, hamn, Café och bio. Dit kan vi fara på flera sätt, en väg går genom bebyggda områden, den är så bred att man inte behöver bromsa in vid möte. En annan väg går genom skog och gamla betesmarker utan ett spår av bebyggelse, den är smalare och har M-märkta mötesplatser Här blommar orkideerna och ser man något intressant kan man hålla på en M-plats och promenera till det man såg och på utmed vägen hittar man sen mer än man väntat sig.
Akvilejor finns utmed vägen genom skogen, de brukar oftast vara blå men en och annan är rosa ser man. I år är nästan alla vita och någon enstaka är rosa. Jag stannar vid ett M och på väg mot akvilejorna ser jag både sena johannesnycklar och blodnävor
Blodnävor klädde hela diket, inte i stora tuvor som i Väsby utan som en matta i gräset och blommorna var så lysande röda att kameran inte kunde återge färgen.
Johannesnycklar, inte de största och pampigaste som visar sig en del år, men trevliga att möta ändå.
Akvileja betyder örn. kan det vara örnens klor man ser, där andra ser duvor i blomman?
En lång pratig historia Min fröken Söderström i Kungsholms Folkskola suckade för något jag inte längre minns och sa: Britta, du är ju så begåvad – men du slarvar. Det har inte växt bort och det fortsätter. Jag vet aldrig riktigt när det sker men det visar sig mest efteråt och när pinsamheter. uppstår. Slarv ger inget beröm och ibland tar jag i för att undvika det och då kan det bli för mycket ordning. Då har jag en annan minnesvärd replik att luta mig mot. När jag satt och petade för länge med en form i en väv sa läraren-konstnären, du är för noga, det är inte bra, man måste lämna något åt slumpen också.
Nu i den sköna grönskande försommaren har jag som fullvaccinerad tagit mig till den mest efterlängtade platsen med min lilla nybesiktigade bil, mobiltelefon och en dator. Mobilen är rätt fantastisk, man kan (om man vill) se den man talar med var som helst på jordklotet. Den kan stundtals ge kontakt med internet och gjorde det i flera dagar men en torsdag funkade det inte, internetdelningen försvann från mobilen. Starta om, brukar då klokare människor säga till mig och ibland har det hjälpt. Så jag startade om, men den lilla pin-koden som jag haft i åratal och som jag kunnat slå i sömnen blev fel. Efter tre försök var jag portad och helt isolerad. Mobilen ville nu ha min puk-kod och den låg i Väsby. Ring din teleoperatör stod det på skärmen, så cyniskt, det kan man ju inte utan telefon.
Jamen då får jag åka till Fiket och skriva några mejl, så de som undrar får veta att det inte går någon nöd på mig. Packade bilen med extratröja och lite proviant, surrade fast mig och startade bilen — men — den startade inte. Den hade råkat få en riktig genomsköljning under åskvädret för någon dag sedan (glömt ett nervevat fönster), men jag hade kollat efterår om den startade och det gjorde den. Nyligen betalade jag en årspremie för en bilbärgningsförsäkring så det gällde nu att få låna en telefon och be om hjälp med bilen. Sommargrannarna en kilometer härifrån hade inte kommit än, vilken är då kortaste vägen att nå levande människor? Om jag har tur är någon kanske hemma i Långmyre som ligger lite längre bort. Jag har slutat att cykla, så det fick bli rollatorn som bar min packning.
Jag packade tröjan, datorn, kameran, lite vatten och det viktigaste och gav mig ut på vandring. Traktorvägen från brevlådorna har blivit bredare och bredare vartefter lantbrukarnas redskap blivit mer omfångsrika och i år hade vägen fått ännu ett nytt lager av grovt grus över sig. En blogg om ofjädrade rollatorer var på gång redan före resan till Gotland men nu fick jag verkligen känna på vad jag anser saknas.
Utmed vägen hade dikets päron- och äppelträd blommat över och oxlarna var just som pampigast med blomklasar som gräddskum. En buske med kritvita blommor, hagtorn, hade hunnit slå ut och snöade redan sina kronblad i gräset. Rabbisarna sprang hit och dit, ska alltid över till andra sidan, de gräver gångar till och med under vägen och det händer att de tittar upp ur ett hål mitt i vägen.
Vid brevlådehörnet stod ungnöten samlade och när jag satte mig lite på rollatorn trängde de ihop sig och ville, ja vad ville de? Sa till dom att de var fina, men var tacksam för att det var en stenvast och taggtråd mellan oss annars hade nog rösten darrat mer.
Härifrån såg jag Långmyre, vad gör jag om ingen är hemma? Vägen vid brevlådorna är också grusväg, den är alldeles nyligen skrapad, småsten över hela ytan och det var ett bra stycke kvar att gå. Gick in på planen mellan huset och lagården vid Långmyre, ingen bil stod parkerad, det såg öde ut, gick runt huset, passerade huvudingången med alldeles för lång och hög trappa men skulle vidare till köksingången. Inget liv. Hälsade på hönsen som gick fritt i gräset och skrockader och skulle just gå ifrån gården, då Karl Johan Jakobsson kom ut från lagården. Ååååh guschelov ! Han känner nog inte igen mig, jo men Niklas vet han vem det är och jag fick komma med in och ringa på bärgning eller hellre få felet avhjälpt på plats. Kommer ni idag? Javisst, vi åker från Visby nu. Hade också meddelat Karin vad som hänt. Karl Johan erbjöd mig skjuts hem men jag avstod för jag var så lättad och behövde gå av mig spänningen.
Vandrade hem och satte på kaffe och innan jag hunnit dricka ur en kopp var bärgaren här, Karl Johan hade visat vägen och körde före på motorcykel. Felet var att motorn var blöt som bärgaren sa, inte av vatten men av bensin. Jag hade startat flera gånger utan att göra slut på bensinen och då kunde det gå så här. Han fick bilen att funka och jag hade lovat Karin att skicka mejl från Fiket om det ordnade sig. Drack färdigt kaffet och for sedan till Fiket, men där var dörren stängd klockan 16. Nu hade jag i alla fall bilen och kunde förflytta mig lite längre än till fots och tog mig ner till Annie och Helmer vid stranden på kvällen. Av Helmer fick jag låna telefon att ringa Karin och hon hade pratat med Telenor som inte fick lämna ut puk-koden men ändå lovat skicka den till min dator. Smart av henne att nå fram till Telenor, det har jag aldrig lyckats med. Det lät väl hoppfullt, kunde mardrömmen få ett slut när Fiket öppnade nästa dag?. Men det hade inte kommit något från Telenor så modet sjönk. Mejlade Karin som var på sitt jobb men ändå tog sig tid att kontakta Telenor igen och den här gången fick hon koden muntligt utan vidare. Där slutade mardrömmen. Det var slarvigt av mig att åka ensam till en enslig plats med mobil och dator och inte ta med alla koder och lösenord. Men det där med bilen var något nytt, man får inte starta och stänga av flera gånger innan bensinen förbrukats, det var något nytt jag inte anade och har aldrig förr råkat ut för.
Gösta och Selina kom på snabbvisit till Gotland, vår gamla oxel blommade och det som önskades av dem var att de fortsatte att näta in skorstenen. Niklas hade påbörjat jobbet och rensat skorstenen några veckor tidigare för att fåglar hade tagit sig in och byggt bo IGEN trots näthinder.
Sen kom vårt asketiska kylskåp på tal, Det passade oss i början då allt måste vara smått för att rymmas i det lilla huset, men som senare blev för litet för de växande yngre familjernas behov. Gösta kollade i mobilen och mätte med tumstock, jo det finns ett dubbelt så stort i elaffären i Hemse, det hämtar vi.
Några intensiva timmar med såg och bräckjärn öppnade möjligheten för ett nytt kylskåp i en gammal skrubb och alla blev glada av bytet. Det föregående skåpet var avsett för båt och kunde drivas med el eller gasol och funkar fortfarande bra, vi hoppas att någon vill ha det.
Solen var het och gassade, att flytta parasollen blev en ny uppfinning
Buskstjärnblomma (Stellaria holostea) Ett ord jag råkat höra och fundera över det sista halvåret är invasiv. Ordet står för något främmande som kanske till en början välkomnats för att så småningom övergå till att vara oönskat och sedan svårtutrotat för vår flora eller fauna. Karins nyfunna och ovanliga mussla har betecknats som invasiv och trots att den observerades redan för flera år sedan, har ingen ingripit för att avlägsna den ur vår fauna. Man räknar ofta upp några växter som invasiva och bland de vanligaste finns som exempel lupin, jättefloka. parkslide och jättebalsamin. Ja vad är inte invasivt när det får sprida sig ifred? Kirskål, såpnejlika, örnbräken, salmbär på Gotland, nässla och maskros är de invasiva? och syrener, de respekterar inte enbart plätten de är satta på. Vildkaniner – rabbisar på Gotland, de måste väl räknas som verkligt invasiva. De möblerar om landskapet och förvandlar ömtåliga ytor av marken till öken. Man kan förbjuda människor att gå på ömtåliga områden men vem förbjuder vildkaninerna att gräva igenom och döda stora ytor och orsaka jorderosion. Och inget förmildrande sevärt växer upp i deras spår, de är enbart nedbrytande. Men var går gränsen för att vara lättspridd och att vara invasiv om vi inte vet under vilket århundrade en växt eller ett djur infördes eller kom till vår flora eller fauna. Kom växten med fåglar, importerat utsäde eller skickades de som frön till en botanist? Kom musslan i ballasttankar på båt eller har man frivilligt släppt djuren lösa som signalkräftan och vildkaninen?
För några år sedan växte vita stjärnblommor i det höga gräset vid sidan om traktorvägen förbi vår stuga. De fanns på någon kvadratmeter och ingen annanstans. De stödde sig på gräset och hade stora vita stjärnblommor som man måste stanna och beundra. Jag hade inte sett dem förr och tillfrågade floran och jag var nästan säker på att den sa buskstjärnblomma .
I år såg jag en del stjärnblommor på samma ställe som då, men lite rangligare och glesare och jag såg också att de hade spritt sig till omgivande mark och in på nästa åker så att hela marken var vitprickig. Men skaften var kortare och blommorna höjde sig bara några centimeter över sandåkerns tunna jordsula. Kommer jag fram till buskstjärnblomma när jag examinerar även de här förkrympta exen? Och kan man säga att buskstjärnblomman är invasiv? Den har spritt sig rejält och klär stora markområden men orsakar inte utslag eller plågor och tränger väl inte ut någon annan växt eller……? 3 juni 2021
3 juni 2021 Sol och läckert Gotlandsväder, hänger på mig kameran och tar gåstavarna i stället för rollatorn och går ut på de övergivna åkrararna kring myren. Alla har ett tunt jordtäcke som vildkaninerna grävt igenom och den ljusa sjösanden väller ut. Man kan se alla hålen som vita fläckar på google earth om man har bredband eller annan kontakt med internet. Min blick är mest riktad mot marken och var jag sätter fötterna, jag får inte snubbla och bli liggande. Här uppe runt Långmyren är det svalare och grönskan kommer senare än på resten av ön och till och med så nära som i Burgsvik är det varmare. Där blommar just nu alla syrener, kastanjer och oxlar i en häftig blomsterkör medan våra tre syrener ännu tvekar att öppna sig.
Stora ytor mellan kaninhålen är täckta av täta mattor av pyttesmå nävor med rosaröda blommor. Även de tillhör det jag kallar mikroblomningen som jag skrev om för ett par år sedan. Om man tittar noga är de rosa blommorna av två olika slag trots att de har samma färg. Tar med mig hem ett par av varje för att se om jag kan hitta deras namn
Jag har fått gå mycket nära för att kunna uppfatta hur det är med hårigheten och annat hos de små växterna, förstoringsglaset ligger kvar i Väsby och tumstocken är inte alltid med på bilden.
Ett par kungsörnar kommer framtumlande ur en talldunge, de har klara vita rutor under vingarna som säger att de är unga, sen går de på sin trappstege uppåt, uppåt och försvinner för min syn. På vägen hem igen passerar jag oxeln som egentligen består av åtta eller nio hopvuxna stammar.J
Jag promenerar ut över den gamla åkern, något mörkt längst bort vid kanten till myren ser ut som en jordhög, eller vad är det? Jag kryssar mellan hålen som rabbisarna grävt, de ligger tätt, jordlagret är tunt och sjösanden väller upp ur hålen, det är lättgrävt. Ytan var för 50 år sedan utan hål, vissa partier hade lite gräs och en del blommor. Fältsippor med nedböjda huvuden stod tätt på våren och solvända på en del ställen om sommaren. Pukvete lyste upp på långt håll i grupper en del somrar och då hade också någon enstaka blåeld hade letat sig upp från kanten av åkervägen. men mest bestod ytan av torr och stickig lav som knastrade om man gick över åkern.
Idag 30 maj ligger ett ovanligt gråblått skimmer över åkern och som påminner om vattenytor på håll och när jag kommer närmare är det ändå svårt att se, vad som gör färgskiftningen. Det är små små åkerförgätmigej med styva stjälkar, flera från en rosett.
Men något mer, intill och bland de blekblå finns vita små små stjärnblommor, också med styva stjälkar och som jag inte sett förr.
De vita blommorna återkastar ljus och vid direkt belysning blir de oskarpa
Tog hem ett ex och gissade först på nagelört men den är mycket tidigare och sen var stjälken bladlös och blommorna satt som på en viva. Den gamla floran (Krok&Almqvist) är bra, en viva var det – grusviva – Androsace septentrionalis, sandmark på kalkgrund – rar – åh vad roligt. Linné (Linnés flora) har sett den i fjällen, på Uppsalatraktens soliga och trädlösa kullar och på sandiga fält i Skåne. Men vad var det i jordhögarna jag sett i motljus från stugan? Nässlor i stora mängder och på stark tillväxt.
Våren kommer någon vecka senare till den del av Gotland där vår stuga ligger. Det betyder att körsbärssnåren ännu blommar som vita moln och syrenernas knoppar är hårt tillslutna.
På vägrenen blommar St. Persnycklar och backsmultron (nejkon)
Backsmultron
Rabbisarna har överlevt vintern och kommer fram i skymningen, de betar av allt grönt och i brist på grönt äter de rötter, lite fel uttryckt, de äter båda delarna även då grönskan är frodig. Men gräsklipparen som införskaffades för fem år sedan har använts högst sju gånger.
Rabbisar = vildkaniner
Tänk att jag hann få se några sena vildtulpaner i blom. Det här är nog de sista för i år.
I gaturabatten utanför västra ingången till Väsby Centrum fanns i förgår en ensam gulorange dubbelblommande tulpan, Det måste vara den som kallas piontulpan. Tre krökta stänglar som lutade sig mot varandra och lite nära marken.
Varför bara en? Ett försök? Kollar alla rabatterna när jag går att posta ett brev hos Rak-Lasse, tar sedan en sväng ner om stationen och DÄR i rabatten står en till gul dubbel tulpan med tre krokiga stänglar.
Det är Pingst och jag längtar att se blomningen i Bergianska. En del har redan blommat över men alla Rhododendron och Azaleor är nog inte slut och äppelblommens tid har just börjat.
Hela parkeringen var full och köer av bilar letade i raderna efter en glugg att parkera i, jag har nog aldrig sett denna mängd av bilar på parkeringen. Var jag själv ställde mig?
Gick innanför granhäcken förbi Orangeriet, jag hade tänkt titta in och se om det var arbetsdag för Selina, men en lång kö väntade utanför ingången och alla bord utanför var upptagna, jag försökte snegla in förbi kön men kunde inte se något bekant ansikte. Planteringsbäddarna var så städade och helt utan grönska och växtlighet som på Kailis bild på Fb.
I kryddgården var ännu inte allt upprivet, en bädd med tulpaner och förgätmigej blommade för fullt trots att allt annat hade avlägsnats.
Granhäcken upplever också en vår, de ljusgröna granstruntarna trängs mjuka och saftiga. Näsduksträdet bredvid Orangeriet har näsdukarna på gång, de är fortfarande gröna men har nog snart rätt färg och storlek.
Utanför Anderssons växthus blommar flera rosa magnolior.
Det som gör Bergianska så betagande är de ”vilda” gräsplättarna och backarna mellan de mer exotiska växterna och det som tydligt planterats och som har namnskyltar.
Azalea från Kamtjatka
och den fjärilslätta koreanska Azalean
Det var nog snudd på för sent att se den koreanska blomma, det mesta av prakten ligger redan på marken.