Den här sommarens värme har upptagit stor del av tänkandet, minnen av tidigare varma somrar och hur vi klarat av heta perioder, det har ju varit varmt förr också men inte fullt så lång tid som nu.
Vår lilla stuga har under alla år varit en bas för en sorts arbetsläger. Först att röja på tomten så den skulle likna en vild trädgård. Det pågick i många år för när vi inte var här, återtog naturen fort vad vi glädjestrålande beskådat vid slutet av en sommar. På senare år, då Lasse ännu levde brukade vi sammanfatta vårt liv på båten hem och då sa vi ofta, tänk om vi kunde få en sommar utan självpåtaget uppdrag att göra något som utmattar oss helt. Det är väl klart att vi tyckte om att använda våra krafter till att göra, ändra eller tillföra något, men när krafterna avtog, såg vi fram emot att jobbet med sommarstället skulle vara färdigt.
Jag har nu hamnat där, i det tillstånd som tillåter mig att låta bli att dra upp nässlor, hugga undan salmbär, klippa gräs, rensa fram vasten, vattna, fylla igen hål och elda upp grenar från röjda snår. Men den här tillåtelsen att vara lat har jag inte valt självt, den har tvingats på mig genom värmen.
Öppet mot väster
Öppet åt öster
Men – det gäller att hitta något jag inte prövat förr. När alla dörrar är öppna, drar en lätt vind rakt genom stugan och det fläktar svalt och skönt. Den når ända fram till sekretären som har en skön sittplats, där datorn väntar.
Solen flyttar sig (jag vet att det är vi som flyttar oss) så att det är skugga till att börja med på husets västra sida och mitt på dagen går skuggan över till östra sidan. Fäller man då ut ”Lasses stol” utanför köksdörren får man en härligt sval sittplats att sitta och lyssna på rado, sticka eller dricka kaffe på, just vad Lasse och jag önskade oss.
Iphonen hjälper mig att ha kontakt med omvärlden och jag behöver inte längre åka till biblioteket i Hemse eller till kaféet i Burgsvik för att läsa mejl etc.
Rent vatten
efter en natt
Jag satte ut ett stort fat med vatten, om fåglarna skulle behöva och det blev använt på natten. Fåglarna ruggar efter fortplantningen, de ser lite stökiga ut och det låg fjädrar i den lilla vattenresten på morgonen. Hur rabbisarna överlever utan vatten fattar jag inte.
En förmiddag var det lite rörelse i hagtornsbusken och snöskatorna jäktade, då flög det fram en rovfågel ur busken, vet inte om den var sparvhök eller duvhök, jag gissar det förra, Den satte sig på bodtaket och fixerade vattenfatet.
I går kväll vid mitt godnattsamtal med Karin gick en liten smal, ej fullvuxen räv framför huset, åh den var så fin. Jag ropade till och den stannade, fönstret var öppet och den kollade mig, en nyfiken räv, jag hann inte få fram kameran. Vad lever den på, den skulle behövt en fet höna. Den såg ut som den Alexandra fotograferade för något år sedan, bara mycket smalare.
Jag har gömt bilen i skuggan av den stora oxeln, Hoppas nu att det utlovade regnet kommer. Egentligen är jag tacksam för att Lasse slapp uppleva den pressande värmen och att han slapp se marken torka. Att leva nära naturen är att upptäcka att även naturen behöver en palliativ avdelning.
Blommorna på alla gravarna var praktfulla och färgerna var på topp och alla var olika. Vill man se blomster med färg som inte torkat bort, så är det här de finns att se.
Brittakarolina's Blog 