Brittakarolina's Blog

Skrivet av: brittakarolina | 09 april 2017

Övervintra

I maj förra året skrev jag om tre valnötter från S:t Clemens i Visby som hade legat i kruka i kylskåpet över vintern och sedan börjat gro. De blev tre små träd med stora blad och jag såg dem som tre underverk som till varje pris måste få en fortsättning dvs leva vidare. De fällde sina löv som andra lövträd på hösten och jag tänkte och tänkte, hur ska jag kunna klara dem i vinter utan att jorden de står i fryser till. Att övervintra på balkong är inte det lättaste för någon växt eftersom krukorna de står i med jord och rötter, hur väl man än isolerar dem, bottenfryser. För de flesta små träd är det sedan kört. Jag hade snappat upp ett råd från Lasses brorsbarnbarn Björn som sagt ” en frigolitlåda och en 40-wattslampa”, en enkel grej.

Vem säljer frigolit? Efter lite rekande prövade vi på Bauhaus och körde in i deras självhämtningsbarack. Två block 10 cm tjocka gick precis in i bilen. Vi mötte ingen på vägen upp till lägenheten med blocken, funderade på hur jag skulle säja om någon frågade. En nästan oanvänd fogsvans fick komma fram ut garderoben och medan Lasse tog en middagslur, satte jag igång att såga. Sen skulle bitarna limmas ihop till en låda och efter en del ändringar av storleken kunde tre blomkrukor samsas i lådan. 40 wattslampan, finns knappast längre, nu är det andra siffror som gäller och ljuset ger inte värme men efter lite sökande var allt det önskade ändå där. Ett dubbelt lock av plast över krukorna och sen har lampan lyst hela vintern och hållit temperaturen i det lilla rummet ovan nollan. Och nu ett år efter att de första groddarna visade sig har en av plantorna visat att den överlevt vintern.

Kommentera

Publicerat i Växter | Etiketter:att övervintra träd på balkong, Valnötsträd från valnöt

Skrivet av: brittakarolina | 06 april 2017

Våren 2017

Rubriken är lite fel, jag har ännu ingen överblick över den här våren, känner bara att den inte gör sig någon brådska. Det är lite som att vänta på katten, slappna av och tänk på något annat så dyker den nog upp. Idag kunde jag inte låta bli att fara iväg och se efter om backsipporna börjat visa sig. Marken på sandkullarna var brunbeige och jag väntade en bra stund för att låta ögat uppfatta om det lyste något blått i det torra gräset. Jag såg inget blått men stod kvar och väntade och då kom de allra första framkrypande alldeles vid mina fötter.De är på gång och när de litar på värmen så kommer de med hela sina familjer.

Alla våra vilda vårblommor har sin tid och plats och jag väntar på dem och vill se dem och känna doften, särskilt av vitsippor, men backsipporna är det något extra kärt med.

2 kommentarer

Publicerat i Växter | Etiketter:Backsippor

Skrivet av: brittakarolina | 03 april 2017

Hästhovar i diket

Jag ställde bilen som vi brukat göra vid Runby högstadium för att gå spåret runt Runbyskogen, det före detta rullskidspåret. I diket bakom skolan var det vatten och där stod blommande hästhovar på kanten.

Senaste promenaden här var i juli förra året och vi hade muggar med oss för att få ihop blåbär till en tårta eller efterrätt att fira Karin som har födelsedag precis när de första blåbären är mogna. Våra skogsvandringar hade börjat bli kortare och det blev bara första raksträckan fram och tillbaks, men vi fick ljudet och känslan av skog, doften och blåbären. Solen kom fram och trängde ner mellan träden så vissa mossiga stenar blev belysta och skogen blev en enda stor bilderbok. Jag kunde inte hålla mej kvar på stigen utan gick ut i det mjuka gröna och eftersom vi bott i trakten sedan 1962 har skogen hunnit förändras och jag hittar inte som då jag gick med barn och hundar.Och då kom ett annat minne ikapp mej. Vi hade besök av Yokos föräldrar Tokie och Keiichi en sommar och de ville vara med oss i skogen. Vi gick i Runbyskogen och de var helt lyckliga, vi plockade bär och en del svamp och de ville sedan gå dit igen efter någon dag. Vi trodde att de kom ihåg vägen och bredde smörgåsar och packade pick-nickväska så de skulle kunna njuta av skogen alldeles själva och sa att om de går vilse, så är skogen begränsad så de kommer alltid ut på vägen som går runt skogen. Vi vinkade när de gick och tyckte att vi försett dem med något riktigt roligt och sen dröjde det mindre än en halvtimme så var de tillbaks igen. De hade blivit så rädda när de kom upp i skogen, de kände inte igen sig och den var helt annorlunda när vi inte var med, så de kunde bara vända och gå hem medan de ännu visste vägen. När jag nu gick därute i den gröna mossan idag på samma ställe där vi gick med våra japaner, var skogen inte längre den jag hittade i och plötsligt kände jag hur vilsna Tokie och Keiichi måste varit och de hade dessutom inget språk att göra sig förstådda på.

Nya upptrampade stigar, som inte funnits förut. Ska jag kolla vart de går? Åt vilket håll är bäst ?????Ditåt??En gran har tröttnat den hade fel förankring Jag hittar ut till stigen som går runt skogen och där möter jag årets första fjäril, den fladdrar omkring och försvinner akom ett träd, men jag hittar den. En citronfjäril.En ny väg har anlagts som utväg från spåret, den går genom granplanteringen som gallrades lite av Gösta och Roger för 45 år sen.Men man kan också gå genom röret och fortsätta i skogskanten. Nu med bebyggelsen vid Eds allé kommer nya generationer att få Runbyskogen som ”sin skog” och som de kan gå vilse i efter 50 år – om den får leva vidare förstås.

Innan jag kommit runt helt, passerar jag Bergaplan och Berga. Hela Bergaplan är nu full av byggbaracker och boningshuset vid Berga är rivet eller nedbrunnet? Båtsmanstorpet står ensamt kvar. Bergas hönshus där familjen Ramqvist hade sitt sommarnöje och firade midsomrar med dragspelsmusik och dans kring midsommarstång är för längesedan utplånat och alla våra fina minnen av Annika och Fred, vem mer än jag har en bild kvar i huvudet av husen och de prydliga trädgårdslanden? Annika lagade köttbullar åt barnen för att de säkert skulle få något i sej när det var kalas. Karin var fem år en midsommar och Annika frågade hur många köttbullar hon ville ha. Tre sa Karin, men hon åt bara en. Sen sa Annika, men du bad om tre. Men då visste jag inte hur dom smakade, sa Karin. Det svaret gillade Annika. Fred och Annika gav oss oväntad fest och glädje i det steniga och lite grå livet när vi gärna satt och längtade tillbaks till det sällskapliga Skottland. Namnet Runby har inget med runor att göra, det kommer av raun som betyder blockrik mark.Sen var jag tillbaks vid hästhovarna

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Annika och Fred Ramqvist, Berga Upplands Väsby, Gösta, Hästhovar, Roger, Rotvälta av gran, Rullskidspåret, Runbyskogen, Tokie och Keiichi Yoshimoto

Skrivet av: brittakarolina | 25 mars 2017

Sättra tegelbruksområde

I september förra året åkte Lasse och jag ut till Sättra där det legat ett tegelbruk. Stora delar av marken var nu överväxt med sly och det var lite nedslående att se hur illa skött området var. Själv hade jag växtfärgningskurser där på 70-talet och då kunde vi alla röra oss fritt mellan träden och fastnade inte i döda snår, dessutom lånade kommunen ut en manskapsbod åt oss så vi kunde låsa in alla redskap över nätterna. Nu snubblar minnena in .

Det är få ställen som vi numera uppfattar som skog och natur som inte har beträtts eller använts av tidigare generationer till något som inte syns förrän man skrapar på marken eller där platsens namn har följt med som ett förbisett fornminne. Då jag vill veta något om en plats de senaste hundra åren i Upplands Väsby, tar jag fram Lars E Janssons ovärderliga förteckning över geografiska namn i Upplands Väsby, illustrerad av Barbro Bärring. På Janssons karta finns just här Sättra tegelbruk på den plana delen av marken och Tegeltorp och Tegelhagen lite norr om och Tegelbruksängen och Tegelbruksgärdet nere vid stranden, alla markstycken hade namn efter vad de användes till och det enda vi ser idag är sly, snår och stubbar. Men

när jag går ner mot strandstigen för att kolla om blåsipporna vågat sig fram, ser jag att tegelbruket går igen i slänten mot vattnet.Isen har inte lämnat Mälaren än, den har släppt kanterna och är porös och sprickig, den har nog inte lång tid kvar.Den här vassruggen har jag varit på och försökt fånga in många gånger, men jag får inte kameran att återge hur sagolikt vacker den är.Det drar lite kallt här nere nära vattnet och alarnas grenar som hänger ut över isen är lite spöklikaSå jag fortsätter att leta blåsippor i skogsslänten.Där står de och lyser lång väg, de är inte ens gömda nere i riset! Ännu en vår !

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Barbro Bärring, blåsippor, Geografiska namn i Upplands Väsby kommun, is på Mälaren, Lars E.Jansson, Sättra tegelbruk, tegel i marken som skvallrar om tidigare verksamhet, Upplands Väsby

Skrivet av: brittakarolina | 18 mars 2017

Kring Barockparken mars 2017

Övar mej att gå själv och tar de enklaste rundorna först, idag var det dags för Barockparken det var ljust ute och luften var alldeles stilla. Reprisen på bloggen för två år sedan visar en blommande tussilago nära ån vid den här tiden, tänk om jag skulle få syn på en idag.De gamla lindarna som haft kraft att klä sej i nya grenar är så uttrycksfulla men precis som medjätte-ekarna är det svårt att fånga storleken man upplever, när man står intill. De ganska nyplanterade träden runtomkring ser på bilden ut som tunna krattskaft men är tjockare när man kommer nära.Marken är riktigt kletig lera, ett tegelbruk låg förr i andra änden av det här fältet och där har nu växt upp ett kvarter med nybyggda flervåningshus som heter tegelbruket och det beskrivs som ett stadsmässigt kvarter med å-läge.Där i en vall av överblivet material från parkrenoveringen lyser årets första tussilago för min del !Mycket enstaka änder rör sej i det giftiga vattnet i Väsbyån.och det är så här man mest ser dem.Grannar på andra sidan ån är en samling hus man putsar glasögonen extra när man får syn på. De går i vågor, är det jag som fått synfel eller vad har egentligen hänt? Lilla trogna C 1:an väntar vid rensdammen och vi åker hem och berättar.

6 kommentarer

Publicerat i Botanik, Natur, Uncategorized, Växter | Etiketter:Barockparken, Gamla lindar, Nyplanterade lindar, Spår av hästhovar, Tussilago, Upplands Väsby, Väckare äng

Skrivet av: brittakarolina | 16 mars 2017

Fälla träd

Det är en solig dag sett inifrån och jag känner behov av att röra på mej mer än att gå till brevlådan. Nästan allt söder om vår husrad är nu uppgrävt och likaså det stora området där gymnasieskolan låg. Det har gått rätt många veckor sedan jag kollade vad som sker och något var ordentligt förändrat. Området var nu inhägnat och bakom galler såg jag roten till ett avsågat fullvuxet träd.

De har tagit ner ett träd aha, men oj där är flera rötter och plötsligt såg jag, de har sågat ner alla lindar som stått i mer än 50 år mellan gymnasiet och centrumhusen. Här ska bli park, men hade man inte kunnat låta träden ingå på något vis i den nya ”blå” parken? De var definitivt inte sjuka.

Alla sågytor ser färska ut, sågspånen har inte blandat sig med övriga marken än, det här måste ha skett ganska nyligen.

Träden är borta.

Man följer säkert en plan och har förklaringar till varför dessa träd måste bort. Jag går hem och läser på nätet vad som egentligen pågår. Området som man kallar Fyrklövern ska bebyggas med bostäder och en ny park Blå parken ska anläggas. Bilder visar en tysk maskin man hämtat för att lyfta upp och rädda värdefulla träd och som ska återplanteras i blå parken, men de många nedsågade lindarna har tydligen inte varit värdefulla nog för att rädda. Parken ska sedan ge oss ”skoj, umgänge och avkoppling” och om jag inte minns fel så har befolkningen fått önska vad de vill ha i parken, det är diverse tekniska förlustelser, men jag har inte uppfattat att de önskat bort minst 25 stycken 50-åriga lindar.

Att möta de avsågade lindstubbarna utanför södra ingången till Väsby Centrum, berörde mej illa, just här har jag fotograferat dem när de stod i blom. Tankar kring trädfällning dansade runt i huvudet och det finns ju ett antal omskrivna och kontroversiella trädfällningar att minnas och vi har fått in ordet trädkramare i svenska språket. Varför finns inte ordet trädmördare? Nej, trädkramare är en svagare sort oftast i underläge från början och dem kan man göra lite löjliga utan att få en stämning på halsen, skulle man framhärda i att kalla de känslobefriade trädfällarna för något som dödar genom eget beslut eller på beställning, blev det nog tal om ärekränkning och annat. Nej nu får det räcka. Det är en fråga om hur man värderar och vad man tillmäter ett värde.

Lindblom

5 kommentarer

Publicerat i Kultur, Kultur, träd, Träd, Trädgård, Uncategorized, Växter | Etiketter:Blå parken, lindstubbar, nedsågade lindar, Upplands Väsby

Skrivet av: brittakarolina | 12 mars 2017

Utmed ån i mars 2017

Solen gassar, det blåser inte och det är dags att gå ut. Vart går jag? Ner till ån kanske, det är där det händer mest och sist vi var där träffade vi en häger som klev omkring i gräset på åkanten. Då var det mitten av november, i dag går jag ensam, har ingen att rycka i ärmen och peka ”titta där” till. Snön ligger kvar i gräset men krymper i värmen och är kanske borta när jag går tillbaks.Det ser ut som om man rensat kanterna på ån, är det möjligt? Jaa här ligger högar av rens utmed stigen, har intresset för ån fått en skjuts av de rekordhöga siffrorna för giftläckan av PCB man haft svårt att spåra? Läckandet pågår så det är inget vi kan glömma.Hästkastanjens knoppar sväller och alens hängen gör sej beredda, men det är inte riktigt dags än.Den vissna vassen flaggar lite trasigt och jag stirrar efter rörelser på vattnet som skulle kunna vara en mink. Men allt är stilla och vare sig mink eller änder syns på hela åsträckan, är det ändå minken som gjort att det inte lönar sej för änder att lägga ägg i gräset utmed ån. Det finns säkert fler förklaringar.Ett godståg passerar, det känns oändligt långt. Om man byter landsvägstransport mot rälsburen, hur ska man få med allt?En dånande fors mitt i Väsby.Och här kan man sitta ner en stund med utsikt över alla tänkbara tåg, ån kommer fram under järnvägen och rinner med fart ner till den byggda lekplatsen för asp, där fisken ska kunna gömma sina ägg bland stenarna. Men någon särskilt inbjudande sittplats är det inte längre.Grafittin som några klåpare övat sig på i tunneln under tågen är inte njutbar. Det har inte hjälpt att anmäla den som oönskad till kommunen.Ännu en väggmålning men färgerna är fina.Kaveldunet sprider sina frönoch vassen speglar sej tillsammans med värmeverketJag har vänt och är på väg tillbaks. De stora ekarna i åkanten med sina jättemått är svåra att fånga, de ser bara spinkiga ut på bild och här kommer ett par levande änder, de första idag.Sen är det bara bukten under Mälarvägen kvar.och lite snö.

4 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:2 gräsänder, grafitti, Kaveldun, kommunens sittplats vid Älvsunda, smältande snö, Upplands Väsby, Väsbyån mars 2017, vissen vass

Skrivet av: brittakarolina | 07 mars 2017

Avsked

Lasse finns inte längre och i fredags tog vi farväl av honom i Eds kyrka. Han fick en vitlaserad kista att vila i och den var nästan täckt av tulpaner och ett par stjälkar av blå riddarsporrar. Den stod längst fram i kyrkan under det målade valvkrysset från Albertus Pictors tid.

Våra barn, släktingar och vänner hade samlats, de som kände Lasse och som saknade honom och de såg ut att fylla hela kyrkorummet. Den sympatiske unge kyrkoherden (alla med någon aktiv funktion är numera i mina ögon unga) hade fått det knepigt för Lasses sista önskan var att få en kristen begravning men utan personliga anknytningar i griftetalet. Karin och jag hade haft ett möte med prästen, där vi berättade om Lasse, för oss fanns inga restriktioner och vi lämnade prästen med en fulltecknad sida av anteckningar som han var förhindrad att använda. För att inte göra prästen ledsen sa jag att jag inte riktigt visste hur Lasse hade tänkt (fastän jag visste) och då sa den kloke kyrkoherden, jo jag vet, han hade dåliga erfarenheter.

Trots bristen på personlig anknytning eller kanske tack vare, blev det en mild och fin avslutning på Lasses tillvaro, precis som han önskat, medan jag mest varit orolig för musiken och hur avsteget från Lasses önskan skulle låta. Och skulle Karins oboe hinna bli varm och lyda henne, den får vingar om allt stämmer och det gjorde den.

Niklas, Gösta, Karin och Glenn bar Lasse i den vita kistan ut till transporten som förde honom till nästa station och vi övriga gick de få stegen ner till Klockargården, där två damer dukat åt oss för en minnesstund. Här fanns nu de ännu levande som in i det sista betytt mest för Lasse. Det var hans syskonbarn med makar, en levande kusin med make och förstås våra egna barn med respektive och barnbarn och kusinbarn till både Lasse och mig som gjort tillvaron trevlig för oss båda. Lasse initierade Väsbys första Rotaryklubb för mer än 40 år sedan och därifrån kom Sture Hermansen, 96 år, trumpetarnestor som grundat en dynasti av trumpetare, ytterligare fem Rotarianer, alla med särskilda egna minnen av support från Lasse. Cecilia Verner tackade för Lasses uppmuntran när hon valdes in som första kvinnliga medlem i den före detta mansklubben. Sen fanns våra närmaste grannar från huset där vi bott de sista tio åren. Alla visste vem Lasse var.

När vi kommit så här långt kände jag en stor tacksamhet för att alla var där. Och för att prästen hörsammat Lasses önskan och inte gjorde något uttalande om hans levnad. Något som var glädjande var också att så många hade lyssnat på Lasses önskan att få blommor utbytta mot ett bidrag till en parkbänk i Bergianska Trädgården.

När jag nu sitter här och skriver kommer ett mail från Bergianskas Vänner att de fått in bidrag som precis räcker till en bänk, så den beställer de nu. Jag har också lovat att när bänken är på plats, skickar jag bild och beskrivning på hur man ska hitta den och hoppas sedan att alla ska upptäcka den fina trädgården som alla månader på året blommar för oss utan att vi behöver krypa kring och rensa.

Lasse var en genomsnäll människa. Vi träffades 1947, det är 70 år sedan och vi gifte oss 1950, alla åren vi fick tillsammans flätade ihop oss till ett Vi som konfererade med varandra om allt och saknaden efter honom är enorm. När jag nu går utanför huset möter jag ibland någon som vet vem Lasse var och de stannar spontant och pratar, viker inte undan. Jag tror att de uppfattat Lasses vänlighet och värme, jag har själv levat mitt i den och utan att märka det blev jag beroende, Lasse var min värmekälla.

Kommentera

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Cecilia Verner, Eds kyrka, Lars Tyrefors, Sture Hermansen

Skrivet av: brittakarolina | 20 februari 2017

Honom har jag inte hört talas om

Ett ärende tog mej in till stan, dvs Stockholm och då måste jag passa på att se utställningen på Kulturhuset av den finske formgivaren Eerio Aarnio och samtidigt träffa Alexandra och Alfred med sin mamma. Jag brukar säja att stan är min och ingen ska kunna villa bort mej men i lördags var det nog snudd på. Kring Sergels torg finns ingen som helst ordning, det är en enda stor grävplats och stora mängder av folk som forsar fram kring kanterna och sen en demonstration nere på plattan med förstorade ljud på ett språk man inte förstår.

Vi tog oss in i Kulturhuset och 4 trappor upp för en smörgås och sen en trappa till för Åskbollen. Eero Aarnio är född 1932 och hans stolar var moderna för 50 år sedan, han lever än och här finns en genomgång av hans formgivning. För provsittning fanns en Åskboll som det tog en stund att köa till.

Äntligen ledigSådär. Måttligt kul.

Kan man återkalla formgivningens storhetstid? Honom har jag inte hört talas om, sa Alexandra. Är de många som man inte längre hör talas om ? Minst två nya generationer, nästan tre har sett dagens ljus sedan 60-talet.

3 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Alexandra och Alfred, Åskbollen, Eero Aarnio, Karin, Kulturhuset, Pinnen

Skrivet av: brittakarolina | 14 februari 2017

Alla hjärtans dag

Idag fick jag äntligen ett datum för begravningen och annonsen kan gå ut. Gick ner till biblioteket, solen sken och luften var mild och jag kände den stora saknaden efter Lasse vid min sida, jag brukade ju dessutom använda mej av hans rullator med ena handen för att gå stadigare, men nu får jag ha en gåstav i stället. Bloggen har fått vila, kanske var det för Lasse jag skrev och för att få lite applåder av honom eller varför ??

Söndag den 12 februari skrev Ingrid i Klintehamn (Livet efter 70) om den nya förening som nu finns i Visby, Amici dell´Italia – Italiens vänner Gotland. En liten kartstump visade Apulien längst ner på stöveln och just där var Lasse och jag den här årstiden för 20 år sedan och det var oförglömligt. Ett minne från vår tid som nyblivna pensionärer, båda hungriga på att lära oss något nytt.

Vi hade räknat ut att golf skulle hjälpa oss att komma ut och röra på oss, man skrev en del positivt om den före detta snobbsporten och vi var inte rädda för att pröva. Vi började i tältet vid Storängsbotten för en spelare som hade svenskt rekord i ”hole in one”. Sen fortsatte vi sakta och kände att vi klarade mer och mer och stod till slut med varsitt grönt kort. För att få intensiv träning och bli lite snabbare på banan fick vi rådet att åka på kurs utomlands, det var då ganska billigt och brukade ge bra resultat. Första utlandsresan gick till Apulien i Italien och Riva dei Tessali. Sista dagarna i januari 1997 for vi och hoppades få lite italiensk värme på lederna och mer fart på gången och svingen.

Stockholm-Milano-Brindisi, därefter bussresa till kusten ett par mil väster om Taranto. Vi for in genom en portvaktsskyddad port och in på inhägnat tallskogsområde med höga nät kring och landade till slut vid en hotellanläggning. Det jag minns från första kvällen var kylan och fukten i sängkläderna och mögeldoften, det fanns ingen värme att koppla på och vi frös hemskt. Hotellet intill golfbanan hade för första gången nappat på att hålla öppet för skandinaver som ville spela golf även på vintern och det hade stått stängt i ett par månader innan vi kom.

Marken bestod av sand och lite känsla av Gotland fick man av tallarna och deras doft

men sen blommade ett lager av ljusblålila krokus över hela området

Solen sken men det var kallt, vi fick cykla till första hålet på golfbanan och vi hade inga vantar med oss och när vi var ute bland hålen låg det is på vattenpölarna så det krasade när vi gick. Men på banan höll vi oss varma och vi slog och slog och ibland gick bollen dit den skulle men ofta fick vi leta länge efter den.

Även om sovrummet var kallt så var hotellet intrikat byggt och man hade inte fällt träden som fanns på platsen utan sparat dem och byggt kring dem så att de gick genom golv och tak.

Eftersom vi var en sorts försöksgrupp och man gärna ville att satsningen skulle lyckas, fick vi världens godaste mat, varje kväll blev en höjdare och kocken visade sej gärna och förklarade.Vi blev bjudna på utflykt till diverse hantverkare där vi kunde tänkas spendera pengar, men ingen var intresserad av vad som bjöds ut, alla ville bara spela golf så omsättningen i Apulien ökade inte under veckan vi var där.

Krukmakeri

och han som gör krukorna

Vi letade oss ner till stranden så ofta vi kunde, där fanns omklädningshytter för badande, allt var tillstängt och stilla, lite varmt kunde det bli att sitta på sanden när solen gassade.