Ganska blandat innehåll men källan till den här utflykten har varit ”Källan”s behov av kantning.
Bloggarna återanvänds lite då och då genom att Facebook har tillgång till dem och de dyker upp som minnen på dagen efter olika antal år. Det är lite spännande att då läsa en gång till vad jag velat komma ihåg.
Igår dök ”Källan vid Berga” upp, det var en ledsam upptäckt som jag beskrev för ett år sedan. Så klart jag vet att samhället växer och att man måste bygga någonstans för att en växande folkmängd ska kunna bo och att mark för detta måste omvandlas från natur till döda ytor utan egen andning. Men det är svårt att bli vittne till att det sker, att se och känna saknaden av marken som innehållit naturupplevelser.
Senaste tiden har jag försökt slutföra en del påbörjade arbeten som blivit liggande och just väven med Källan har jag försökt göra lite stadigare i upphängningen och nederkanten. Banden för detta finns inte längre att köpa i Upplands Väsby, sedan Kerstin lade ner sin sybutik i Centrum och jag fick en anledning att ta tåget in till stan för att köpa band.
Tåget ger frihet, inga parkeringsbekymmer eller vägtullar och jag kan passa på att kolla grönskan genom tågfönstret. Just nu sväller de ljusgröna kurvorna på alla träd och buskar och de har nog sin allra vackraste tid, de är ännu i tillväxt och larver eller torka har inte börjat bromsa linjerna. 
Bollpilar vid Rotebro
Jag raskade den vanliga vägen från Centralen, Ohlsons på Sveavägen var målet och jag passerade Drottninggatan och Hötorget. Så mycket folk som de senaste gångerna jag varit ensam inne på stan, har jag aldrig upplevt förr och de rör sig i slow motion. Vid hörnet av Sveavägen tutade en polisbil och där stod folk och spejade norrut, har det hänt något? Såg att de kantade gatan en bra bit och ett minne kom smygande. Det var från 2008 och Selina bodde då i andra änden av Sveavägen. Vi var av någon anledning ensamma och överraskades en lördag av Quarnevalen som utgick från KTH och rundade hennes hörn vid Stadsbiblioteket med alla sina galna ekipage. Vi tittade på så mycket vi orkade men fick till slut ge upp, vårt ärende var att köpa tyg och vi hade siktet inställt på Ohlssons. (Skulle kanske frågat Selina först om det stämde)
Ohlssons har allt för den som syr, det finns andra affärer med rikligt sortiment, men här har jag fastnat och kunnat återkomma år efter år och varje gång hittat just det jag letar efter. I går gick jag igen den välbekanta spiraltrappan ner till våningen under och gladde mig åt att allt såg ut som förr och där på en hylla i knähöjd fanns de breda, grova banden i rätt nyans
Väl uppe på gatan igen började anledningen till folksamlingen visa sig, det var just KTH-studenternas Quarneval som råkade korsa min väg än en gång och precis som då på väg till Ohlssons.
Man fortsatte in på Kungsgatan
En regnbågsflaggad U-båt
Jag hängde efter en bit ner på Kungsgatan men min nyfikenhet mättades fortare än förr och jag passade i stället på att slinka in på Saga som visade den topprankade filmen ”Vad döljer du for mig”. Den var bra även om det tog en stund innan jag fångades av berättelsen. Här fick mobilen bära nyckeln till våra mångdubbla och hemliga liv .
När filmen var slut sken solen fortfarande, gatan var befriad från fantasifulla åkdon men men på trottoarerna var det ännu trångt. Efter Hötorget föll jag in i strömmen mot Centralen och efter en knapp halvtimmes tågfärd mötte jag ännu en farkost, nu på bron över Väsbyån. Det skeppet var lastat med penséer och avsett för annat än färd på vatten.
Fint med de påkostade blomkrukorna med anknytning till vatten de inte kan fara på. När ska vi få en å som meandrar, som är giftfri och som hålls farbar? I onsdags visade mig Mona hur vår södra grannkommun gjort ett fantastiskt landskap av sin tidigare spikrakt dragna å.
Åter till ”Källan”, jag gick hem och påbörjade kantningen av min bild av källan som fanns i Runby, jag vet att flera har den i sitt minne, någon har hunnit bli 60 år och lite till, men den källan syns inte på någon karta.
Runsa, skeppsättningen och fornborgen på våren är något man inte får missa om man bor i Väsby. Karin som utvandrat från Väsby har sina minnen härifrån och det händer att hon längtar till de gamla stigarna och hennes barn har inte lärt sig hitta i skogarna kring Sättra, Runsa och Oxunda. I söndags var det dags. Solen gassade och de blåste kraftigt från väster. Det mesta såg ut som vanligt men groparna i vägen kring parkeringsplatsen hade fyllts igen. Vinden knuffade oss i ryggen på sträckan med grusväg så det blev springsteg ibland, men inne bland träden var det lugnare. Marken var kruttorr och bladen slokade på en del buskar. Gullvivorna kring skeppsättningen var överblommade och gammalt gräs från förra året låg och skräpade och gamla blomställningar av brudbröd stod som rostbruna kvastar på en stor del av ytan i skeppet. Offerstenen var dukad och upptagen av ett sittande par men de packade ihop och drog vidare när vi började komma närmare.
